Nienndo - Bielavallda.

Vid Vuojnesvarasj var man vid ledstakningen inte riktigt eniga hur den nya Kungsleden skulle dras. Några höll det för att leden skulle följa låglandet och flyttleden runt Vuojnesskajdde längs med stranden på Liehtjitjavrre och Vuojnesluobbala.

För att vid den senare ansluta till den tänkta båtleden. Andra ville att leden skulle gina över passet mellan Vuojnestjåhkkås nordostkam och Vuojnesvarasj. Det finns stig i bägge riktningarna fortfarande. Så vill man gå runt så går det bra. De flesta ansåg då liksom idag att vägen över passet är bäst om man inte åker båt. Själv rekommenderar jag vägen över passet eftersom den är ginast och ger god kringsyn.

Från bron följer man leden och stigen som går i nästan sydvästlig riktning upp mot höjden med det stora renstängslet. Innan den når fram till stängslet svänger den dock mer mot väster och korsar en något småsank platå. Efter ytterligare en dryg kilometer går man över en höjdrygg och därefter sluttar det nedåt mot Vuojnesjågåsj sydostfåror. Den första dvs den nordostligaste av fårorna är vattenrikast och kan ibland svämma och når då ganska högt upp på benen. De övriga fårorna brukar ofta vara torra men är det högvatten i den första kan det finnas mycket vatten även i dem.

Efter vadet över Vuojnesjågåsj fortsätter stigen uppåt norr om den lilla bäcken, som kommer uppifrån en snölega i en sänka en bit upp på nordostkammen. Man går i en grässluttning och till slut når man små terrassliknande krön i sluttningen. Vid ett sådant krön passerar man den lilla bäcken och går sedan på dess södra sida fram till en terrass alldeles nedanför passet som nu öppnat sig till vänster bakom Vuojnesvarasj topp. Här i passet brukar det normalt ligga en permanent snölega, men vissa somrar har det hänt att den smultit ned till nästan ingenting. Ligger snön kvar underlättar den övergången betydligt. Uppe på själva pasströskeln håller man lite åt höger längs med klippan. Till slut öppnar sig dalen som innehåller förutom Vuojnesluobbala även vattendraget Bierikjåhkå och den stora sjön Bierikjavrre.

Står man uppe vid passet och tittar ner i dalgången ser man långt borta vid Bierikjåhkå ett par stora stenar. De är bra att ha som riktmärke för stigen passerar nära dessa stenar. Från passet och rakt nedåt finns det ingen direkt stig utan stigen går konstigt nog nedåt på skrå mot ett berg till höger, som sticker upp ur sluttningen nedanför. Man följer stigen ner mot berget och finner att den där delar sig i två stigar. En som går högt i dalgången på höjden strax under 900 meter. Denna stig är stundtals mycket sank och är inte den rätta stigen, men är man envis så naturligtvis så kan man följa den. Till slut kommer man igenom allt det blöta och efter en stor sväng längs med sluttningen ner till den andra stigen vid vadet över jåkken från Sarvajiegna.

Den rätta stigen går över svaberget och neråt längs detta i riktning mot de tidigare nämnda stora stenarna invid jåkken. Några otydliga rösen ligger här och var längs stigen, men man måste vara väldigt vaken för att kunna följa den. Tappar man bort den har man i alla fall de stora stenarna att gå till och komma tillbaka på den.

När man kommit ner till dalbotten och funnit stigen är det inga större svårigheter att fortsätta. Att vada de otaliga småjåkkarna som korsar stigen i sluttningen ner mot stenarna vållar inga problem. Fyra av dem är lite större men ingen är direkt djup. 

Karaktäristiska profiler runt om är till höger norrut topparna Vuojnestjåhkå, Vuojnespakte och Sarvatjåhkkå. Man ser också varför det är så svårt att traversera dem. Detta är beroende på deras nästan ointagliga stup mot Sarvajiegna. Åt andra hållet finns Ähpar där kolossen Bierikbakte utmärker sig. Nedanför detta ligger Bierikvarasj som är mycket lägre men höjer sig i alla fall 200 meter över dalbotten. På södra sidan av Vuojnesluobbala kan man även urskilja en av skamfläckarna i Svensk gruvdrift magnesitbrottet.

Då man gått ytterligare ett litet stycke kommer man till något som liknar en tröskel i dalen man går fram mot denna och innan man går upp på den passerar man jåkkarna från Sarvajiegna. Vattnet rinner hårt och är grumligt men det är inte djupt, är man osäker kan man känna sig fram på botten med staven.

När man kommit upp på tröskeln vadar man ytterligare en glaciärjåkk och kommer fram till Bierikjavrres norra strand. Stigen går här en bit upp i sluttningen och dalen känns trängre och trängre. Här vid den norra stranden var det meningen att STF skulle bygga Bierikstugan. Men bygget blev aldrig av på grund av brist på medel. Stugplatsen stakades och märktes dock ut, och är man skarpögd och har gott om tid kan man ju alltid passa på och sig omkring efter eventuella lämningar.

Då man gått ungefär två tredjedelar av sjöns längd söker sig stigen neråt stranden och rundar ett brant och hopträngt parti i sluttningen ovanför. Efter detta ställe gäller det att hänga med upp i sluttningen till höger mot Sarvalåpptå. Gör man inte det finns det risk att man går bort sig i sankmarkerna mellan Pielajavratja och Bierikjavrre. Att det är sankt beror på att bägge sjöarna ligger på samma höjd över havet och förbindelsen mellan dem är en bifurkation.

Området är ökänt på grund av förekomsten av både kvicklera och kvicksand. Det förrädiska med bägge dessa företeelser på den här platsen är att om det är mycket vatten på ytan, vilket det ofta är just här, så ser man inte vad som är hållbart och vad som inte är hållbart. Även vid torka har det hänt att folk gått fast sig och även att dödsfall inträffat.

Stigen fortsätter uppe på en terrass i sluttningen till Sarvalåpptå nästan i rak riktning mot en ås ovanför halvön där Pielastugan ligger. För att komma ner till Pielastugan kan endera gina ner mot halvön och ta sig över vattendraget som mynnar i viken norr om stugan eller helt enkelt gå stigen på åsen under sluttningen mot Sarvalåpptå fram till stigskiljet 300 meter väster om stugan alldeles intill ett vad över en jåkk som rinner till en av tjärnarna Sarvajavratja och gå tillbaka ut på halvön. Tjärnarna ritas numera av någon anledning inte ut på kartan, Axel Hamberg hade dem med på sin karta i "Röda Boken" om Sarek.

Fortsätter man stigen förbi Pielastugan i sluttningen kommer man efter vadet och stigskiljet upp på en annan ås som man följer ovanför tjärnarna. Efter några hundra meter från vadet väster om halvön med stugan ansluter ytterligare en stig sydostifrån. Följer man den stigen kommer man till ett vadställe med trampstenar i Bielajåhkå. Det är stigen från Pastavagge.

Efter ytterligare en halv kilometer och efter det att man passerat flera tjärnar som genomflyts av Bielajåhkå kommer man till ett stigskilje en halv kilometer väster om höjdklumpen Bielavarasj. Följer man den stig som kommer från Bielavarasj kommer man fram till ett hemskt vadställe över Bielajåhkå ovanför ett vattenfall. Bangar man ovanför vattenfallet kan alltid prova nedanför om man tror det är lättare.

Det finns även två vad över Bielajåhkå närmare Pielastugan, ett ligger precis i luspen där vattnet rinner ut ur sjön. Där kan man kan balansera över på stora stenar. En varning måste utfärdas. Det går inte att gena över jåkken i sankmarken mellan tjärnen och Bielajavrre i västra änden vid halvön på grund av att det finns kvicklera i den lilla jåkkens stränder. Det är bättre och säkrare att runda tjärnen och på så vis nå vadstället vid utflödet. Det andra vadstället ligger 300 meter västerut från utflödet sett vid en fors där Bielajåhkå delar sig i fyra fåror runt några små öar med videsnår ovanför en tjärn. Väster om den tjärnen finns vadstället för stigen till och från Pastavagge.

På Pielaslätten finns det mycket att se och göra förutom att lattja med kvicksanden. På södra sidan finns det en forntida samisk offerplats. Men det finns även fler platser med både samiska och andra folks lämningar. Så i de tätaste videsnåren bör man se noga efter var man sätter fötterna. Alla lånar inte dasset vid Pielastugan. Man kan även bestiga flera berg om man vill, som Sarvatjåhkkå, Bielatjåhkkå eller Bielavarasj.

Den riktiga Kungsleden som man kan följa hit till Bielavarasj, fortsätter sedan ner längs stigen via Snavvavagge till Rahpaselet och Rahpadalen. Där man planerade man en stuga i Rahpaselets södra ände med en båtled över älven nedanför mynningen på Alep Vassjajågåsj. På den tiden låg den så kallade Gruvvisarekåtan på den tänkta stugplatsen. Efter passagen av Rahpaädno skulle leden gå upp i Kåtokvagge och vidare till Pårek för att sluta i Kvikkjokk. Det enda som realiserades och finns kvar där på den södra sidan är den märkta leden till Pårek och dess otydliga fortsättning fram till bron i Gådokvagge.