Njieravhyddan - Nienndo.

Från Njieravhyddan till bron över Guhkesvakkjåhkå vid Nienndo kan man gå två olika vägar. Den övre vägen på stigen genom passet Nienndooalgge, eller den nedre vägen runt berget, längs stigen som skulle bli Kungsleden. Bägge har samma svårighetsgrad dock är vadet på den övre vägen ibland av någon anledning något lättare än på den nedre.

Den övre vägen genom passet Nienndooalgge.

Svårigheterna börjar direkt då man tar stigen upp i passet mellan Nienndooalgge och Nienddotjåhkkå. Allt beroende på att man felbedömer höjdskillnaden mellan stigkorsets platå och passhöjden. Pasströskeln ligger drygt 200 meter uppåt vilka skall övervinnas inom loppet av en kilometer. Lutningen är i snitt 15 grader de första 500 metrarna för att sedan sista biten uppåt bli brantare och brantare för att närma sig 60 grader där det är som brantast. Stigen går så gått som mitt i den lilla dalgången i kanten på en liten bäck.

Då man kommit upp på pasströskeln finner man att det ligger några enorma stenblock utspridda däruppe. Troligtvis har de ramlat ner uppifrån Nienddotjåhkkå någon gång, så antagligen är det ingen vidare plats att slå upp ett tält på. På passets västra sida ser man inte Vuojnestjåhkå och Spijka västerut. Men ner åt sydväst så ser man i alla fall Guhkesvakkjåhkås och Alep Nienddojågåsj kombinerade delta i Lehtjitjaure. Närmare rakt fram befinner man sig i den östra övre delen av en stor videbevuxen inbuktning (gåhpe) i fjället. Alldeles där man lämnar passet och går ut i gåhpen ligger den övre kanten på videt och där fortsätter stigen. Man passerar många små bäckar i sluttningen och till sist kommer man till en bamsing. Det är superbäcken Alep Nienddojågåsj huvudfåra. Som av en händelse är det som en avsats i sluttningen där jåkken korsas av stigen. Men jåkken ligger trots detta nedgrävd. Och vid högvatten vållar den nog mer än ett problem om man försöker ta sig över den just här, men är det lågvatten är det inga problem.

På andra sidan Alep Nienddojågåsj går man upp på en svagt sluttande bergsterrass som tillhör Skanalåptå. Rakt nedanför sig ett par tre hundra meter bort så ser man bron över Guhkesvakkjåhkå. Stigen man följt försvinner västerut längs Skanalåptå, men det finns en möjlighet att ta sig ned till bron. Bergets sluttning är uppbyggt av flera grästerrasser som man kan knixa sig ner på i riktning mot bron. Efter lite kravlande, hasande och hoppande är man till slut nere och kan ansluta till stigen mot bron vid ett stigskilje på en gräsbevuxen ås.

Den nedre vägen runt Nienndooalgge.

Denna stig är den som skulle blivit Kungsleden. Den följer här Sirkasamernas gamla flyttningsväg fram till i höjd med det livsfarliga vadet över Guhkesvakkjåhkå. Numera vadar man inte gärna Guhkesvakkjåhkå, utan går över på hängbron en halv kilometer högre upp.

Från det stora stigskiljet vid Njieravbuollda följer man den tydliga stigen västerut söder om Nienndooalgge. Till en början går man mitt emellan berget och sjön Liehtjitjavrre, men efter någon kilometer söker sig stigen uppåt i sluttningen. Det är ställvis lite vide och några blocksträngar men allt är förberett ingått och rösat. Håller man bara stigen uppkommer inga problem. Några små kärr rundas och till slut kommer man upp på en ganska plan sluttning som skråas fram till några små berg som ligger i riktningen framåt.

Då man kommit fram till dessa berghällar så ser man att dessa utgör östra övre kanten på Lulep Nienddojågåsj svämkägla. Stigen går ner till den första fåran som kan passeras lite högre uppströms på några stenar. Därefter följer man fåran nedåt tills nästa fåra delas i flera vid några stora stenar och gräsbevuxna små öar i fåran. Där får man ömsom gå i några centimeter djupt vatten och ömsom hoppa mellan några stora stenar. På så vis har man snart passerat den fåran. Den tredje fåran är inte bredare än att man kliver över den via en stor sten som ligger mitt i den. Vid den fjärde fåran måste man gå uppströms igen hundra meter tills den smalnar av intill ett par bergknallar. Där kan man kliva över den via en stor sten mitt i strömfåran. Sedan följer man denna fåra nedströms igen tills man träffar på stigen igen där den går in i videt. Tjugo meter in i videt rinner fårorna fem och sex som inte är djupa och inte bredare än att det går att ta sig över genom att hoppa någon enstaka meter eller balansera på stenar alldeles under vattenytan.

När man passerat över Lulep Nienddojågåsj är man på en liten höjd och där på dess topp upptäcker man att det finns ett stigskilje. Den ena stigen söker sig ner mot Guhkesvakkjåhkå åt vänster söderut och är den stig som skulle bli Kungsleden. Den leder till vadet över Guhkesvakkjåhkå som är klassat som livsfarligt. Att det är livsfarligt är självklart. Guhkesvakkjåhkå är en stor älv med mycken kraft och vadet är djupt. Kan man inte vada ska man absolut inte ens försöka göra det här.

Fortsätter man stigen som är den gamla flyttningsleden rakt fram västerut finner man att den kommer till ett stigskilje på en ås knappt en kilometer från vadet över Alep Nienddojågåsj. Från stigskiljet efter vadet fram till stigskiljet på åsen går man på en terrassliknande ås, som ligger parallellt med Skanalåptås i övrigt terrasserade sluttning. Till vänster har man några sänkor innehållande små myrar. Nere vid Guhkesvakkjåhkås strand ser man att det går en annan stig mellan det gamla vadstället och bron, men den är blötare eftersom den måste passera genom sänkorna med myrarna.

Då man kommit fram till den stora åsen med stigskiljet nedanför Skanalåptås terrasser tar man till vänster söderut mot bron. Den gamla flyttningsleden fortsätter västerut längs Guhkesvagges norra sida. Man följer åsen nedåt i en svag lutning mot bron. Ett kort parti alldeles innan bron passerar man över en sankmark men där har man numera lagt ut en spång.

Guhkesvakkjåhkåbron eller som den egentligen heter Nienndobron är angripen av tidens tand. Det ena spannet det södra hade börjat luta 1996 och några av bärlinorna hade lossnat. Om inget gjordes åt saken skulle den ramla ihop inom några år liksom de andra broarna i Sarek gjort en efter en. Till slut så rasade den också 1999. Något intresse från ansvarigt håll att underhålla dem tycks inte ha funnits. Dock visade det sig att då bron till slut gick sönder så var man tvungen att reparera den. Gränsen mellan Sareks och Stora Sjöfallets nationalparker går mitt på bron över Guhkesvakkjåhkå vilket också markeras av att det finns anslagstavlor vid åtminstone de ena av brofästena.

I omgivningarna i närheten av bron kan man tälta på åsryggarna. Det finns fina platser dels mellan åsarna och upp mot det stora rengärdet. Längs stigen mot Vuoijnes är det ganska sankt.

Tältar man med omkringsikt intill bron och vädret är det rätta kan man få vara med om ett enormt ljusspel vid solnedgången längs den långa dalen. Det måste ses eftersom det går nästan inte att beskriva, men ett par av huvudaktörerna är Sarekvaratj och Akkamassivet västerut. Åt andra sidan österut kan uppleva något liknande om morgnarna med ljusspelet runt Ähpars klippor och toppar.

 Har man ork eller tar sig en dag kan försöka sig på ett par bestigningar. Vuojenestjåhkkå är den topp som nås lättast. Man tar sig dit  genom att följa Vuojnesjågåsj upp till glaciären Voujnesjiegna och sedan därifrån gå upp på nordostkammen och följa den till toppen. En annan bestigning som kan göras från Vuojnesjiegnas tunga är upp till Spijkka via Spijkkakammen. På den bestigningen får man vara beredd på ett par ganska branta luftiga partier, men lider man inte av svindel är det inga oöverkomliga problem.

Vadet över Guhkesvakkjåhkå finner man endera genom att följa den gamla stigen från Alep Nienddojågåsj. Om man befinner sig på sydvästra sidan finner man det vid den stora ön öster om renstängslet. Jåkken/älven har där delat upp sig i flera fåror i ett delta som byggs på ut i Liehtjitjavrre efterhand. Där det är lättast att komma över finns det gamla rösningar. Men vadet är inget att ge sig in på om man inte fullständigt vet vad och hur man gör. Platsen kring bron över Guhkesvakkjåhkå kallas av samerna för Nienndo ibland kallas den även för Vuojnesnjiram/Voujnesraset efter det stora raset som utgör stora delar av jåkken Vuojnesjågåsj svämkägla. Förr i tiden användes området liksom idag om höstarna ibland för renskillning och märkning av renarna under flyttningen ner från Padjelanta.