Slugga - Njieravhyddan.

Från bergsutlöparen väster om Slugga kan man välja åtminstone två lite lättare vägar än videskavet som normalt används av bladarna mellan Suorva och Guhkesvagge. Den västra vägen är påfrestande eftersom den går ganska högt upp på skrå på Skanatjåhkkå. Den östra är den gamla stigen som följer Sluggajåhkå fram till vattendelaren vid Njieravhyddan och vidare från stugan fram till vaden över jåkkarna och Njieravraset vid Nienndooalge.

Den västra vägen på Skanatjåhkkå som inte skulle bli Kungsleden.

Om man valt att campa strax norr om Sluggas västra bergsutlöpare på nivån runt 800 meter, så fortsätter man söderut uppåt och över de kala hällarna längs Sluggajåhkå tills man kommer till den punkt där berget sluttar direkt ned mot vattendraget och jåkkravinen har planat ut något på bägge sidor. Där i ravinen på ett ställe där Sluggajåhkå gör en S-kurva, så kan man för det mesta vada jåkken och sedan ta sig upp omkring 20 meter på den västra mycket branta ravinsidan. Samtidigt som man passerar Sluggajåhkå är man åter inne i Stora Sjöfallets nationalpark. Varför Sluggasidan inte ligger i nationalparken kan man nog fråga sig, men något entydigt svar finns nog inte.

Då man tagit sig uppför den västra ravinkanten, så följer man denna söderut och rundar på så vis sjön 802 uppe på en ås mellan sjön och Sluggajåhkå. Då åsen planar ut söder om sjön blir marken risigare med stora inslag av enbuskar och vide. Här viker man av i sydvästlig riktning på tar sig på skrå uppför södra änden av Njavvebuollda och satsar på att komma upp till den synliga kanten med snölegorna på runt 900 meter. Väl uppkommen finner man ett flertal renstigar i rätt riktning som är följbara. Nedanför sig till vänster österut ser man den stora Sluggaslätten och ovanför sig till höger ser man att trots att många Sarekgubbar ignorerar Skanatjåhkkå så är det stort och vilt.

Efter att ha klättrat, krupit och släpat sig fram på skrå någon timma så blir man faktiskt förvånad över hur snabbt man kommer fram till Sluggjåhkås vattenfall i en djup ravin på sluttningen. Känner man för att ta risker, så kan man med dödsförakt försöka ta sig över på den hängande snödrivan i översta delen av fallet eller göra som de flesta andra gå runt det nedåt. Väl nedkommen är det lätt att korsa själva jåkken. Samtidigt kan man om man vill bränna sig lite java eller luncha om man känner sig lite sugen efter de frystorkade läckerheterna. Utsikten från vattenfallet är storartad och dokumenterades redan i början på seklet av Axel Hamberg. Rakt i söder har man hela toppkomplexet i Ähpar och österut Vuovres och Guodek. Nedanför i sluttningen alldeles vid Njieravjågåsj ser man Njieravhyddan som för det mesta är låst. Tidigare fanns det en kåta på platsen där stugan står. Men av den återstår numera inget mer än torvkullen under stugan.

När man känner för att fortsätta går man uppåt i sydvästlig riktning igen på sluttningen som nu kallas Njieravbuollda. Man söker sig uppåt mot och över 900 meter igen. Ett bra riktmärke är överkanten på rasbranten nedanför Nienddotjåhkkå. Även här finns det flera renstigar som går i rätt riktning som man kan följa. Har man fått rätt läge i höjd slipper man både snölegor, stenblock och vide utan går på en grässluttning. 

Ett par timmar senare når man fram till Lulep Nienddojågåsj efter att ha passerat över ett par berghällar. Har man hållit riktningen skall man vara alldeles vid den övre falltröskeln på ett ganska hisnande högt vattenfall i jåkken. Här högt upp ligger det stora stenar i jåkken som man kan hoppa över på. Det rekommenderas inte att banga ur och kliva i vattnet, därför att det är djupt och hårt strömmande. Åker man med i strömmen lär man nog behöva åtminstone både en ekonomisk och en riktig fallskärm.

Efter passagen av Lulep Nienddojågåsj ovanför vattenfallet följer man grässluttningen neråt så man kommer förbi Njieravraset. En stor stenhög bestående av ganska stora stenblock som rasat ner från stupet ovanför. Endera balanserar man sig över stenarna där det ser lättast ut eller så gör man en sväng runt dem. Går man runt dem får man vara beredd på att trampa vide en stund.

På andra sidan blocktungan har man kommit till platsen för ett tidigare samiskt höst- och vårviste nedanför Nienndooalge, som användes av förfäderna till några av Sirkasamerna under deras flyttningar. Här finns flera mindre bäckar och sjöar och fina tältplatser om man vill slå sig ned. Här finns även en stor stigkorsning med stigar i flera riktningar. En av dessa stigar är den som var tänkt att bli Kungsleden.

Den östra vägen över Sluggaslätten, som var tänkt att bli Kungsleden.

Från Sluggas svalbergsutlöpare fortsätter man uppåt parallellt med Sluggajåhkå söderut. Här och var finns rösen upplagda men själva stigen är numera otydlig beroende på att marken är rätt stenig och få går här. Stigen går alldeles i den övre kanten på den östra ravinkanten. På ett par ställen där jåkken vindlar åt väster genar stigen över några moränkullar. Men den är hela tiden tydligt rösad och ganska logisk.

Jåkken som kommer från passet mellan Gahppo och Vuovres är ganska vattenrik och rinner nere i en liknande ravin som Sluggajåhkå. Vadstället är markerat av stenrösen och själva vadet bör inte vålla några oöverstigliga problem. Problemet är väl snarast ravinbranterna, men det finns en otydlig stig att följa ner och upp om man hittar den.

Efter vadet bär det uppför och man passerar en kulle, däruppe ser man den skarpa kröken som Sluggajåhkå gör ett par kilometer söderut. Man ser även hur stigen framåt vinglar runt mellan stenar, viden och ravinkanten till nästa kulle.

Då man passerat nästa kulle söker sig stigen ut och ner i Sluggajåhkå ravin. Den gör det för att undvika en ganska svår stigning och ett stup som ligger nära jåkkravinen. När man rundat stupet går man upp på en kulle och ser Sluggajåhkås sväng västerut nedanför till höger. I sydväst ser man en långsträckt bergsrygg, det är den som delar av Sluggajåhkå i två fåror och förutom det är den vattendelare på Sluggaslätten. På berget som finns alldeles söder om jåkksvängen ser man en lång rad med stolpar en del även med små anslagstavlor det är nationalparksgränsen.

Konstigt nog följer inte stigen eller nationalparksgränsen varandra utan korsar varandra i sluttningen upp mot den första bergknallen. På sluttningen växer det några taniga björkar och videsnår, men stigen snirklar sig igenom dessa oberörd. Uppe på bergskrönet ser man ner i några små sänkor med små sjöar på botten. På något komplicerat vis verkar alla vara förbundna med varandra genom små bäckar.

För att ta sig vidare går man nerför berget mot en av de större sjöarna ett par tre hundra meter västerut. Man följer sedan stigen runt sjön på västra sidan. Man passerar på vägen dit en liten gräsplätt med några björkar nedanför ett par jättelika stenblock och fortsätter därefter längs västra stranden. Här är det möjligt att tälta ostört invid stranden av en sjö i sluttningen trots att man är relativt nära två stora vandringsstråk. Det är dels det stora stråket som går mellan Suorva och Nienndo och dels det som går mellan Saltoluokta och Nienndo. Rakt söderut ser man Sijddoädno och Guordesluoppal nedanför en långsluttande slätt. Ovanför älven och selet tornar Ähparmassivet upp sig högt.

Vill man inte stanna här fortsätter man stigen uppför sluttningen tills man kommit upp på den i princip öst-västliga bergsryggen och följer denna till den västra änden. Då man kommit upp på bergskrönet ser man den komplicerade topografin i området och samtidigt kan man förbluffas över hur kompakt videdjungeln är där många klöser sig fram mellan Suorva och detta berg nordväst om Sluggajåhkå. Man passerar i närheten av Njieravhyddan den låsta renvaktarstugan som ligger på andra sidan Njieravjågåsj.

Stigen leder direkt från berget ned till vadstället över Njieravjågåsj. Vadet vållar normalt inga större problem än, att har man inget vattentätt att ta på sig så blir man blöt. Vad som sker vid regn eller snösmältning ska man nog inte gräva ner sig så mycket i, men troligtvis fylls jåkken på med vatten och vattenflödet ökar.

Efter vadet drar stigen in i videt. Dock är det här så vältrampat och småväxt att det inte blir någon större chock som möter en, utan man tar sig fram. Några smärre svårigheter finns dock utspridda i videt i form av små sura och steniga sänkor. Några hundra meter senare går man åter igen uppför en kulle, och marken blir lättare att gå på och dessutom finns åter den fina stigen att följa. Ett par oproblematiska blocktungor passeras innan man går ned mot en markerad höjdpunkt omgiven av kortvuxet vide. Man passerar över den lilla kullen och ner i videt igen och hittar Lulep Nienddojågåsj utspridd där med flera armar. Samtliga armar är otroligt djupa men inte bredare än att om man tar sats kan man hoppa över dem där stigen är.

Då man passerat Lulep Nienddojågåsj svämkägla i videt bär det uppför till höger mot passet Nienndooalge. Innan passet på en platå ligger det stora stigkorset som nämndes ovan under den västra vägen. Tidigare under Sirkasamernas omekaniserade flyttningsperiod fanns det förvaringsbyggnader och enstaka kåtor inte långt från den här platsen neråt sjön. I anslutning till detta hade STF även planer att utrusta en båtled för färder över sjön till Vuojnesskajdde östände. Detta för att på så vis underlätta passagen av Guhkesvakkjåhkå, som redan då ansågs utgöra ett allvarligt hinder, eftersom den är både svårvadad och livsfarlig.