Vietas (Stora Sjöfallet)- Rissájavrre efter den rösade leden.

Om man i våra dagar startar vid Stora Sjöfallets Turistcenter i Vietas, som även inrymmer ett hotell med restaurang och vill ta sig till Pielaslätten, så erbjuds det flera vägar att ta sig fram. Det mest använda alternativet numera är att fortsätta med Ritsembussen och stiga av vid Suorva, där man kan vandra över sjösystemet på den stora dammen som dämmer upp Akkajaure. Ett annat bättre alternativ är att vända sig till receptionen på Stora Sjöfallets hotell och turistcentrum och be dem ringa upp Poise, en same som mot betalning brukar åta sig att frakta vandrare med båt över den del av sjön Langas, som ligger alldeles nedanför det numera nästan utdöda Stour Mourke (Sjöfallet). Av vilket endast Hermelinsfallet fortfarande spiller lite vatten kontinuerligt. Och lite skämtsamt kan man säga att är man en djävel på att hoppa, så är det ingen konst att ta sig över. Vandringsmyterna vill förtälja att en och annan tydligen försökt och lyckats.

För att ta sig till Poises båt så följer man grusvägen som leder ned från Sjöfallshotellet till en udde i sjön Langas. Där vägen slutar finns det en stor grusplan, vid vilkens västra ände är den strand, där Poise brukar lägga till och ta upp resenärer. Normalt begär man att bli överförd till den gamla järnvägsstationen 2 km öster om STF:s K-märkta Sjöfallsstuga, som är öppen för övernattning för vandrare till STF:s priser.

Då man anländer till den gamla bryggan där det fortfarande finns ett järnvägsspår. Bör man studera en numera försvunnen industriepok från den tiden då Vattenfall började dämma upp de stora älvarna. Själva spåret från bryggan och västerut är numera borttaget, men banvallen ligger kvar som en banad väg genom skogen i riktning mot Sjöfallsstugan och upp mot Kaska- och Akkajaure. Har man gott om tid och vill göra en utflykt dit eller önskar övernatta i Sjöfallsstugan kan denna väg på banvallen rekommenderas.

Vill man fortsätta direkt längs den riktiga Kungsleden, så viker man till vänster vid den gamla byggnaden som en gång var ett lokstall. På detta hus har det funnits en enperioders nödtelefon uppsatt om man skulle få behov för en sådan. Behovet har alltid funnits om man kommit i andra riktningen och velat beställa båtskjuts norrut över Langas.

Leden som man skall följa bjuder inga svårigheter att hitta, eftersom den fortfarande är en tydlig stig. Stigen leder från lokstallet i sydöstlig riktning mot 400 meters stigningen upp mot den sjörika platån norr om sjön Petsaure. Man följer stigen och efter ett par hundra meter så sluter sig skogen runt omkring en samtidigt som marken blir sumpig. Några små bäckar passeras där marken är som blötast. På en plats mitt i skogen har det en gång i tiden funnits en numera hoprasad spång över ett ganska brett och djupt surdrag som kan bli ett litet problem vid högvatten som exempelvis vid regn. Balanserar man sig ut på det som finns kvar av spången når man med litet tur litet torrare mark intill den djupaste fåran, där man kan testa hoppförmågan på ett par meter brett ställe med ett vattendjup omkring en halv meter. Orkar man inte hoppa finns ännu en plats cirka 50 meter uppströms, där man kan ta sig över på några nedfallna träd som ligger kors och tvärs över strömfåran.

Då man tagit sig förbi surdraget blir marken torrare igen och stigningen börjar luta uppåt. Till en början går stigen snett uppåt på skrå någon kilometer, sedan viker den åt höger och leder då nästan rakt uppåt i sluttningen. Till vänster om stigen strömmar det en bäck som kan komma till nytta under uppstigningen. Uppförsbacken känns dryg då man kämpar på uppför i vindlingarna med tung packning, men stigen är relativt ren från nedfallna träd och kvistar och är inte söndertrampad. Dock kan man här och var se att många insett att packningen nog var för tung och därför dumt nog lastat ur det övertaliga. Vilket kanske kan bli något för kommande generationers arkeologer att krafsa runt i.

Apropå andra vandrare på samma stig så är risken att möta folk på den här stigen väldigt liten, eftersom den inte anses vara inne bland den unga karriärlejonens naturblinda smått stressade maraton över renlavar och nomader. Men otroligt är det säkert inte, att någon gång måste en och annan förvildad stackare dyka upp då man minst anar det. Ännu har vi inte haft turen att möta någon just här ännu på någon av våra vandringar. Och med ganska stor visshet kommer man att vara ganska ensam på Sluggaslätten under de följande två dagarna också.

Allteftersom leden vinner höjd blir stigen brantare, men dock inte så brant att det uppstår oöverkomliga svårigheter att ta sig upp. Man behöver inte krypa upp på alla fyra eller ta i med händerna. Men motlutet suger i kroppen och en och annan känner nog att man slarvat med eventuell konditionsträning. Har man barn med sig får man absolut vara beredd på att använda avancerad familjediplomati på flera ställen i backen, för att klara sig själv och familjen uppåt utan allt för många uppslitande diskussioner och övertygelser. Här och var finns det fina platser att sätta sig ner och filosofera och framförallt kontrollera om kartan stämmer med landskapet nedanför.

När man vunnit cirka 300 höjdmeter ser man att stigen går på en grusås och leder mot en punkt alldeles till vänster om och nedanför toppen 807 på Alep Kierkau vid några mindre höjder, som till vänster österut avslutas med Palkaskårsåsjåkkens övre vattenfall. Man passerar över flera vindblottor och mellan var och en av dessa är det en brant kort stigning ungefär som jättelika trappsteg. Här och var passerar man genom glesa videsnår och björkdungar. Till slut är man uppe och kalfjället öppnar sig. Man står däruppe i ena kanten på en stor platåslätt med flera sjöar. Till vänster österut ser man ett stort rengärde under toppen på Kaska Kierkau och ungefär mitt på platån finns det en större sjö.

Precis där leden planar ut efter den branta stigningen finns några åsar mellan vilka rinner små vattendrag. Bakåt neråt Sjöfallsdalen är utsikten vidunderlig. Så tar man sig en paus här går man inte miste om någonting. Vid oväder eller blåst kan nog platsen vara utsatt. Stigen fortsätter i riktning mellan de sydöstra delarna av Alep Kierkau väster om den stora sjön på platån. I början går man på öppen mark som efter ett par kilometer leder in igenom små videsnår och björkdungar. Här är det ganska ont om drickbart vatten, så unnade man sig inte att dricka i småjåkkarna då man kom upp från branten får man törsta en stund.

Till slut passerar man i närheten av en mindre bäck och kommer därefter in i en björkskogsdunge. Inne i denna dunge delar sig stigen i åtminstone tre lika stora stigar. Troligtvis leder den östligaste till Petsaure och en av de andra mot Petsaurejåkken genom en tät skog. Den västligaste är lite speciell och roligast att följa eftersom den går genom en mycket variationsrik terräng och leder dessutom direkt till vadstället vid Petsaurejåkkens mynning i Rissajaure i närheten av en renvaktarstuga under en rullstensås. Den västligaste stigen är dessutom rösad och var troligen den stig som en gång var ämnad att bli en del av Kungsleden.

Om man nu väljer att gå den västra stigen.

Då man följt den västligaste av de tre huvudstigarna  i björkdungen en stund, så stiger den uppåt mot en liten höjd som är en utlöpare från Alep Kierkau. Man når fram till några jätteblock, som förts dit endera av inlandsisen eller ramlat ner från fjället ovanför. Speciellt ett par av blocken är i storleken tvåfamiljsvilla och ganska imponerande. Tittar man sig runtomkring dels ut mot platån österut och sedan åt väster, så ser man att de som ritade kartan också hittade hit. Speciellt om man pallar med att ta sig upp på ett av de större blocken, och däruppe tar fram kartan, så kan man se att den för en gång skull stämmer överens med det man ser.

Då man anser sig ha tittat och eventuellt klättrat färdigt, så fortsätter man den tydliga stigen i västlig riktning ut mot ett flackt område som inte liknar något annat. Området är skogsbeklätt och kuperat till tusen. Mellan backarna, åsarna och de små bergen ligger ett gytter av kärr, myrar, sankmarker och små sjöar och tjärnar. Det såg nog inte de som ritade den topografiska kartan eller så gick de tillbaka eller kanske någon av de andra stigarna. Efter de stora stenarna går det nedför ganska länge i kanten på en talus i en svag högersväng. Skogen tätnar igen och vips så börjar det gå uppför igen, och man går längs en ås som man har på vänster sida. Man rundar en tjärn som ligger i en sankmark och går sedan upp i västra änden på åsen.

I åsens västra ände bär det nedåt över en liten dal, där man har ett kärr på vänster sida och skog till höger. Man föreställer sig kanske att man är nästan omringad av åsar. Men då man passerat kärret sluter sig skogen runt en igen. Lite längre fram passerar man mellan två åsar och nedför en backe och kommer sedan ut i en stor öppning i skogen, där det finns en stor sjö och några mindre tjärnar och kärr. Stigen leder rakt ut i våtmarken uppe på en liten ås. Därefter rundar stigen den stora sjön åt höger och närmar sig skogskanten. Väl där fortsätter den vidare längs med stranden fram till ett ganska högt och brant stupande berg. Efter cirka 50 meter längs med stupet så svänger stigen rakt uppför berget. För att ta sig uppåt längs stigen får man jobba bra. På ett par ställen får man även ta händerna till hjälp för att orka upp.

Väl uppe på berget kan man kasta en blick runt omkring, och finner att man troligtvis inte känner igen ett dugg, eftersom kartan inte tycks komma överens med utsikten. Stigen som är utritad på den topografiska kartan är inte denna stig utan en annan som går parallellt omkring en halv till en kilometer längre söderut. Man kommer i alla fall efter stor möda underfund med att den stora sjön i alla fall är markerad på kartan. Framåt i färdriktningen det vill säga västerut ser man Slugga om man har tur och det inte är moln eller dimma. Stigen styr iväg i den riktningen längs ett svagt nedförslut. Efterhand som man vandrar blir det brantare för att till slut braka rätt ner i björkskogen igen.

Man går nu cirka en halvtimme till en timme omgiven av en tät björkskog. Ibland kröker stigen och rundar små lyckor och passerar lämningar från istiden som numera ligger där som vattenfyllda gropar. Ibland höjer den sig lite och följer små åsryggar. Uppe på dessa åsryggar skymtar man kanske dagens etappmål Rissajaure nedanför "Den heliga bölden" sockertoppen Slugga. Vad som föranleder det samiska namnet kan man nog fundera ett tag på. Men att peka finger åt namnsättningen är fel eftersom namnen på fjällen sattes vid samma tid som odalböndernas och vikingarnas förfäder värdesatte människornas status efter antalet hårlöss, ju fler löss desto finare man.

Till slut når man något som liknar kanten på en stor amfiteater. Man befinner sig då uppe på ett ganska högt berg och ser västerut. Nedanför urskiljer man en stor sank ängsmark, där det under den sista nybyggartiden gjordes försök med jordbruk i form av en fjällägenhet. I västra änden på den sanka ängen finns stranden på den östra viken av den norra Rissajaure. Man kan även skymta utloppet av Petsaurejåkken i sjön som en nästan hundra meter lång brun rand som sticker rätt ut från vikens södra strand. Så här från ovan ser man även att längs hela ängens längd så flyter en liten bäck omgiven av videsnår. På andra sidan bäcken skymtar man även några parallella stigar som går i riktning mot Petsaurejåkkens mynning.

Stigen som man följer leder ner från berget mot en sänka mellan detta och ett mindre berg som skymmer Rissajaure när man är där nere. I sänkan träffar man på en annan väl upptrampad stig, som västerut antagligen leder ned mot endera Sjöfallsstugan alternativt Suorvadammen (om man kan ta sig över Spatnejåhkå och Njabbejåhkå) väster om Alep Kierkau. Österut leder den mot Petsaure och Saltoluokta. Äventyrliga exkursioner i strid med elementen arrangerade av STF brukar ibland göras efter denna stig. Även en och annan driftig fjällstationssittare brukar ta MS Langas till Sjöfallsstugan och försöka ta sig tillbaka den här vägen. På senare år dock mer sällan. Risken att träffa på någon människa här är nog lika stor som att vinna på lotto. Man viker till vänster här på den stora stigen och följer denna ut mot ängen.

Ute på ängen då man kommer förbi det lilla berget så ser man Rissajaure igen till höger. Ungefär samtidigt som man får syn på sjön så avgrenar sig en mindre stig till höger, som leder ner mot bäckens utflöde vid stranden. Strax öster om själva bäckmynningen kommer man ner mot ett kärr, som är bevuxet med vide. På något vis snirklar sig stigen över kärret genom videt och man når fram till själva bäckfåran. Bäcken är djup och ett par meter bred konstigt nog är alla bäckar på sådana här idylliska platser djupa och ett par meter breda. Men tar man bra med sats och gör som olympiska herrlaget borde gjort med staven så kan man hoppa över den utan att plurra allt för mycket. Om inte detta anses möjligt får man väl hitta en annan plats högre upp på ängen där det är möjligt att komma över genom att kliva på viderötterna eller liknande.

När man löst problemet med den lilla bäcken söker man sig upp på den låga åsen som följer den södra änden av ängen. Uppe på denna hittar man snart någon av stigarna man såg uppifrån berget tidigare. Det är bara att koppla på en av dessa genom videsnåren och björkdungen som nu skymmer Petsaurejåkkens utflöde. Själva jåkken hör man till vänster och snart når man stranden på denna mitt för en fors med stora stenar. Stigen fortsätter genom en videmur och ut på en björkäng. Där grenar sig stigen i flera. Tar man den högra närmast sjöstranden når man efter en kort stund ut till älvmynningen och vadstället över Petsaurejåkk.

Väl framkommen vid älven står man inför en rysare. Vadet är svårt. Men tacksamt nog är det markerat med två stänger. Man skall inte förväxla dessa stänger med de som markerar nationalparksgränsen som finns här också. De som markerar vadet är böjda och pekar ut den ungefärliga vägen över vattendraget. Det finns två varianter att ta sig över, den ena går ned till sjön och ut i denna på en sandbank i en båge runt själva utflödet och rekommenderas enbart vid lågvatten.

Den andra varianten är hemsk också den, och startar med att man först går 20 till 25 meter uppströms längs älvstranden fram till vadmarkören. Då man kommit dit så svänger man till höger rakt ut i högra kanten av en skålformig urgröpning av älvbotten. Där det är som djupast (vattnet går upp till låren) korsar man själva huvudfåran och här gäller det att verkligen kunna parera strömmen på rätt sätt med vandringsstaven och fötterna. Om man faller omkull kan man säkert slå sig fruktansvärt eftersom 2 meter längre nedströms rinner älven över några små avsatser innan den når sjön. Mitt i älven finns det en sandbank och lite uppstickande berg. Man söker sig till sandbanken och svänger sedan åt vänster mot den andra sidans vadmarkör. Mellan sandbanken och vadmarkören blir det åter djupare, men denna gång går vattnet bara strax över knäna och strömmen är inte lika stark som i huvudfåran.

Väl över befinner man sig på en sandstrand som varma dagar kan tjäna som vilken playa som helst. Vid vadmarkören finns det en stig som leder upp på en stor gräsäng fem höjdmeter upp. Då man tagit sig upp på ängen, så är det lätt att hitta fina tältplatser för ett nattläger. Stigen korsar ängen och går upp på en hög grusås, bakom vilken till vänster man skymtar den södra Rissajaure. Till höger om åsen i ängens västra ände ligger det tre byggnader. En renvaktarstuga, ett uthus och det bästa av allt ett dass. Dasset är öppet, papper får man hålla med själv. Bortanför husen västerut längs sjöstranden övergår ängen i stora videsnår och slyskog. Högt över alltihop tronar topparna Käppu, Kuknok, Kiepes, Tjåkkåtj och Slugga i syd, i norr ser man det konstigt formade Alep Kierkau och i nordväst över skogen anar man Nierasmassivet i fjärran. Platsen är mycket rofylld och inbjuder till en skön nattvila till och med Petsaurejåkkens brus dämpas väl av den höga strandbrinken till ett svagt mummel.