Ruopsokjåhkå - Sähkokjåhkå.

Leden från Ruopsokstugan över Sähkok fram till vadet över Sähkokjåhkå är rösad. Men trots rösningen är det en av lederna i Sarek som är lättast att gå vilse på. Anledningen till detta är att leden till stora delar ofta är insvept i dimma och moln. Detta på grund av att den är dragen över just den kant av högfjällen där flest moln bildas vid på sommaren förhärskande vinden.

Står man vid Ruopsokstugan och tittar bort mot Ruopsokjåhkås vattenfall ser man att det går upp en stig i branten alldeles till höger om fallet. Från stugan väljer man den rakaste stigen fram mot branten, väljer man någon av de krokigare spelar det ingen roll de sammanstrålar vid branten. Man går uppför backen som är omkring 100 meter hög och kommer upp till några små kullar.

Vid kullarna är rösningen tydlig med små stenrösen som ligger längs stigen med ett regelbundet avstånd mellan var och ett på 30-100 meter. Själva stigen är även den tydlig. Knappt en kilometer från stugan blir det buskigare och till slut kommer man in i överkanten på en gles björkskog. Man vandrar i denna skog någon kilometer för att till slut komma ut i en större glänta med en myr. Då man gick inuti skogen märkte man inte så mycket av att det hela tiden sluttar uppåt men ute i gläntan ser man att lutar uppåt ganska rejält.

Då man passerat gläntan är man åter inuti skogen någon kilometer. Till slut passerar man skogsbrynet och kommer ut på kalfjället. Stigen går här ner i en sank sänka med vide för att efter ett tag åter vända uppåt igen mot en grusås på kanten av sänkan. Man går på grusåsen mot ett par kullar med några enstaka träd runt en bäck i en liten dal mellan kullarna.

Efter att ha korsat bäcken går man ett femtital meter på den östra kullens sluttning för att sedan gå upp och över den. Då kullen har passerats börjar en rejäl stigning snett uppför sluttningen på från stigen sett en ganska hög topp. Ju högre man kommer på sluttningen desto mer öppnar sig Njoatsosvagge västerut. Dessutom har sänkan till höger nu fördjupats till en stor dalliknande inbuktning i sluttningen nedanför.

Till slut når man ett krön och blir förvirrad för framåt i stigens riktning ligger ett stort hinder. En stenig jåkkravin i det större formatet. Jåkken som rinner i ravinen är för det mesta tam men kan vid speciella förhållanden ställa till stor förtret om man har otur. Vadstället som normalt är under en halvmeter djupt är väl markerat med rösen, men man bör vara försiktig vid passagen eftersom botten som består av både klippa och stenar är väldigt hal.

På andra sidan vadet över jåkken fortsätter stigen rakt upp i en jordig sluttning. Stigen är rösad med små stenrösen hela vägen upp. Men trots den utmärkta rösningen går de allra flesta vilse från och med denna sluttning om det är dimma eller låga moln. Många finner att de hamnar i sänkan väster om toppen 1220, liksom jag själv gjort. Eller så håller de för långt ner i sluttningen för att undvika stupen vid Tjievramåsske och landar lugnt och stilla i skogen vid Sähkoknuohkke.

Blir man vilsen på Sähkok är det ett gott råd att inte börja irra utan sök istället en tältplats och invänta ett uppklarnande. Molnen brukar lätta under natten och fortsätter man tidigt på morgonen är det lätt att sikta in sig på sänkan mellan topparna 1220 och 1143. Helst ska man hålla upp mot toppen 1220 så mycket det går, där går nämligen stigen.

Från sänkan ser man en hög topp som tycks hänga i hop med toppen 1220 med en U-formad gräsklädd kam. Så fort det är möjligt skall man söka sig upp på kammen eftersom det är lättaste vägen upp till höga toppen det är nämligen dit man ska.

Då man kommit upp på kammen ser man vad det är man befinner sig på. Det är den övre kanten på stupet Tjievramåsske. Man går på kammen ända fram till den höga toppen och väl framkommen dit ser man att den östra sluttningen stupar mindre och att man satt upp röda käppar i kanten på de värsta stupen.

Följer man käpparna neråt börjar man urskilja stenrösen i en lång rad och efterhand som man följer dem blir stigen allt tydligare. Nere till vänster ser man några stora sjöar som ligger i en rad och i ändan på denna rad i nordostlig riktning ser man en breddning av Sähkokjåhkå som rinner ut ur dem. Denna utbuktning är vadstället som också är etappens mål.

Från den plats söder om Tjievramåsske i sänkan mellan Sähkoktoppen och toppen 1159 där rösningen och stigen åter är tydliga är det lättgånget nedför sluttningen på toppen 1159 mot vadstället. Stigen går nästan spikrakt hela vägen och rundar endast smärre stensamlingar och mindre surdrag och till slut står man vid vadstället. 

Här på den västra sidan finns det möjlighet att sätta upp tält en bit uppströms, men på andra sidan är det svårare eftersom marken består av en stor blocksamling. Själva vadet är oftast okomplicerat eftersom vattendjupet normalt inte överstiger en halv meter. Själva marken på den västra sidan är sevärd eftersom den består av stora och tydliga flytjordsvalkar hårt markerade genom olika skeden av uppfrysningar.

Utflykter som kan göras är dels in i Tjievramåsske och upp längs återvändsdalgången mellan Bårddetjåhkkå och Tjievra. Har man ork och lust kan man ta sig upp på Bårddetjåhkkå från denna dalgång längs en av kammarna. Först kommer man till Observatorieplatån med det numera mer eller mindre sönderreparerade observatoriet och sedan i kammens fortsättning till Pårtetoppen Bårddetjåhkkå.