Luohttolahko - Njåtjosstugan.

Efter att kanske ha vilat ut en natt på gräsfläcken mitt ute på Luohttolahko öster Luohttojavrre är det enklast att följa någon av jåkkarna uppåt mot det andra passet norrifrån räknat i bergsryggen som delar Luohttolahko i två nästan lika stora delar. Till en början går man på glesnande gräs och innan man kommer ut i någon av de mycket steniga jåkkfårorna passerar man några stora stenar invid en liten bergsklack i grässluttningens övre delar.

Efterhand allt högre upp mot passet som man kommer blir omgivningen allt sterilare och stenigare. Dock minskar storleken på stenarna så otroligt nog blir det lättare att gå. Väl uppkommen i själva passet styrs man i en svag kurva runt och mellan höjdpunkterna i riktning mot Saitaris. Här är det ofta mulet väder och troligtvis då även tjock dimma, så det gäller att hänga med på kartan och behärska den navigeringsutrustning som medförs kompass, GPS eller vad det nu kan vara. Har man klart väder så sök bästa platserna för ett panorama och njut så länge som det är möjligt.

Då man befinner sig på bergsryggen och tittar norrut så ser man att Noajdde numera bara är en högre del av bergsryggen. Troligtvis är det resterna av ett mycket högre berg som schaktats bort av inlandsisen då Sarvesvagge bildades. Åt sydost ser man Bårddemassivet och åt nordväst Luohtto-Tsähkkokmassivet. I alla riktningar är det svarta klippor omväxlande med vitblå glaciärer. På bägge sidor nedanför bergsryggen ligger det stora sjöar. I nordväst Luohttojavrre och sydost Balgatjavrasj. Balgatjavrasj är en otrolig skapelse för sig själv där de olika delsjöarna ligger var och en i sin sänka i schaktmassorna.

Fortsätter man i sänkan som utgör passet genom bergsryggen styrs man mot den lilla sjön öster om toppen 1335 och sänkan 1297. Innan man når fram till sjön kommer man till en liten ismassa som endera är grunden till en permanent snölega eller en rudimentär platåglaciär, den har faktiskt moränvallar och kalvar i den lilla sjön. För att slippa korsa den här mycket hala lutande isen tar man helst till vänster och rundar en liten höjd i ostlig riktning ner mot Balgatjavrasj.

När man rundat höjden kommer man till en större sänka där jåkken från den lilla sjön där ismassan kalvade rinner i flera mindre fåror. Man passerar över sänkan och jåkkfårorna så gott det går helst torrskodd, och följer sedan den övre delen av sjöstranden fram till kullarna vid sydväständen. Om man haft tur eller helt enkelt bara har navigerat rätt ska man nu i befinna sig i norra mynningen på en liten sänka i kullarna med några stora stenar mellan sjön och kullarna. Åt öster ser man Balgatjiegna och Saitaris längs med stranden. Åt norr skyms mycket av utsikten av en hög ås som utgör avgränsningen mot nästa sjö i den riktningen.

Då man går vidare söker man sig upp i sänkan mellan kullarna i nästan sydlig riktning och passerar över en liten tröskel. På södra sidan om tröskeln kommer man ut i ytterligare en men lite djupare sänka mellan kullarna. I denna sänka rinner det en jåkk som även den kommer från den lilla sjön med ismassan. Den här jåkken är intressant eftersom det är övre delen av Skajdasjjåhkå som passerar alldeles utanför mindre än tio meter från Njåtjosstugan nere i Njoatsosvagge. Vill man kan följa jåkken neråt härifrån så gör man det. Vill man inte göra det kan man alltid gå upp på den östra ryggen.

För att bäst ta sig upp på den östra ryggen följer man Skajdasjjåhkå nedför sänkan till den punkt där jåkken gör en skarp högersväng och en mindre jåkk kommer från vänster dvs från öster. Här är det lätt att ta sig upp på ryggen och sedan följa den en bit neråt. Drar man sig lite österut kommer till slut fram till en djup kanjon med en mullrande fors ett par hundra meter ner. Det är Balgatjåhkås kanjonliknande dalgång. Har man tur hittar man snart ett bra ställe att ta sig ner i kanjonen om man vill. Ett sådant ställe finns ungefär en kilometer söder om sänkan där man lämnade Skajdasjjåhkå och ovanför några stora vita stenar nere vid Balgatjåhkå.

Det finns många sätt att ta sig nedför i brant terräng, men just här finns det faktiskt en stig att följa. Efter att ha knixat lite fram och tillbaka kommer man ut på en gräsmatta med en liten jåkk i ena kanten. Stigen följer jåkken neråt till planare mark och på lämpligt ställe går man över jåkken och fortsätter i riktning mot de stora blocken. Då man nått fram till blocken ser man att stigen fortsätter nere i Balgatjåhkås kanjon en bit från forsen.

På andra sidan öster om Balgatjåhkå reser sig en mycket brant nästan lodrät cirka två hundra meter hög bergvägg direkt ur forsen, det är Loametjåhkkå. Högt högt upp på denna bergvägg ser man ett hak i sydvästra kanten med några stenar längst ut det är Loamebuolldas terassformade övre del. Och det är mig en gåta hur man skall ta sig dit på något annat sätt än klättring om man nu tar sig över Balgatjåhkå förstås.

Från blocken invid forsen följer man stigen på sluttningen neråt längs med Balgatjåhkå. Ibland på vissa passager är man högt över jåkken på en brant sluttning och på andra stryker man längs strandkanten. Tur nog är stigen tydlig och väldigt lättgången och rasrisken tycks minimal. Till slut efter ett par kilometer styrs man tillbaka upp på ryggen ovanför igen och följer denna nedåt mot trädgränsen vid Vuopmekietje.

Efter att ha följt stigen ner i en bred ränna når man övre änden på ett videbuskage. Här bör man hålla till vänster på stigen längs den lilla åsen i riktning mot den större åsen ovanför Balgatjåhkås vattenfall i ravinen en kilometer nordost om Njåtjosstugan. På den större åsen finns det en väl upptrampad stig att följa ner genom skogen väster om vattenfallet.

Till en början är lutningen måttlig, men efterhand tilltar lutningen och på ett par ställen önskar man att man var någon annanstans. Speciellt på ett ställe på en sträcka av knappt femtio meter är det en nästan vertikal sluttning utan andra fästpunkter en mönstret på kängsulan. Har man tur håller skosnörena och man kan efter tag pusta ut med vatten upp till knäna nere i en ovanligt sur och blöt myr.

Nere i myren plaskar man vidare efter det dyiga spåret så gott det går runt om videbuskagen och ut och över vattensjuka gläntor mellan den allt tätare björkskogen. Till slut når man troligtvis den punkt då tålamodet tryter och man ginar rakt mot den hägrande frestelsen Njåtjosstugan som sticker upp ur grönskan en bit ner. Innan stugan om man ginar över första bästa glänta når man i ett tätt videbuskage Skajdasjjåhkås stillsamt flytande norra fåra vilken är knappt midjedjup. Efter att ha tagit sig upp på den andra sidan denna och forcerat några täta buskage till når man den andra något mer forsande men lika djupa södra fåran.

Efter att ha hittat en någorlunda forcerbar uppstigning ur den södra fåran och slagit sig igenom videdjungeln kommer man fram till en drygt en meter hög låda som ser ut som förarhytten på en gammal lastbil där det finns en stig. Lådan är Njåtjosstugans beryktade dass, vilket är en sevärdhet för sig. Fortsätter man stigen så framträder själva stugan mer och mer i videt.

Njåtjosstugan är en liten kåk i en stor dal. Golvytan upptar säkert inte mer än tio kvadratmeter. Vid ena gaveln har man monterat en radioantenn för den tidens radiosändningar på lång-, mellan- och kortvågsbanden. Och fungerar säkert ypperligt som sådan än idag om man har en radio med sig. I stugan finns en kombinerad sönderrostad kamin och spis, nödtorftigt lagad med stanniolpapper och flata stenar. Vidare finns utrustning för att rosta kastanjer och grilla korv. Förutom köksutrustning och verktyg finns även yxa och såg att hugga ved med innan man går vidare.

Möblemanget består av en diskbänk, en vedlår, en förvaringshylla och spisen invid dörren. I rummet finns två stora lådor längs två av väggarna och mellan dessa under fönstret mittemot dörren finns en bänk uppsatt. Mitt i U:et som bildas av lådorna och bänken finns ett kvadratiskt bord monterat på den stolpe som stöttar upp taknocken mitt i huset, så att inte snön ska pressa ner taket i golvet på vintrarna. I övrigt finns det en gammal likörflaska med något som varit finsk blåbärslikör en gång i tiden på en hylla ovanför bordet samt några tändsticksaskar bredvid likörflaskan. På en hylla vid fönstret där ledningen från radioantennen kommer in i huset ligger en gammal roman och en samling färdmeddelanden från personer som passerat. 

Att bo i Njåtjosstugan är rofyllt. Det är torrt och varmt, det senare om man törs elda i spisen. Och framförallt normalt behöver man inte trängas. Trots närheten till Kvikkjokk och stora vandringsleder omkring fyra mil är det väldigt få som verkligen tar sig hit, och klarar man det inser man att det är svårt.

Njåtjosstugan ligger omgiven av vide invid mynningen av Skajdasjjåhkå i Balgatjåhkå. Leden genom Njoatsosvagge passerar cirka femtio meter söder om stugan på några åsar. Ner till Balgatjåhkå och vadet över denna jåkk går det därför en anan stig som sammanträffar med huvudstigen vid vadstället. Den egentliga stigen från Njåtjosstugan upp till Balgatjåhkås vattenfall utgår från stugan i ostlig riktning och passerar Skajdasjjåhkå på det ställe där man hämtar vatten och stenar lagts i forsen att kliva på, så gick man inte den utan ginade får man skylla sig själv.