Sträckan mellan Jiegnavakkjåggåsj - Ridatjåhkkå i Sarvesvagge.

Från kullen väster om Jiegnavakkjågåsj svämkägledelta går det en stig på norra sidan av Alep Sarvesjåhkå. Stigen följer strandkanten förbi några kullar uppför höjdsträckningen som utgör den östra gränsen för svämkägledeltat.

Framför sig har man en kulle intill bergssidan med en jåkk som kommer ner norrifrån det högre upp belägna Galmetjauda, som är en tom glaciärskål där man förr begravde döda innan de fördes till sin slutliga begravningsplats.

Mellan kullen där jåkken rinner och berget och höjdsträckningen på Sarvesvagges södra sida är det trångt. Det är precis så brett att Alep Sarvesjåhkå lyckats tränga sig igenom. Troligtvis har det legat en bergsrygg här tvärs över dalgången som jåkken lyckats äta sig igenom.

Då man kommit fram till tvärjåkken leder stigen uppåt längs tvärjåkkens norra sida. Det bästa är att följa stigen uppåt och till strax under kullens krön och däruppe följa stigen över de många strömfårorna. Detta eftersom vattendraget delas upp i flera fåror här uppe under krönet då det svänger från syd till väst efter att ha kommit ner på kullen.

Efter vadet följer man stigen och går över krönet och som tycks ner på andra sidan. Men det gör man troligen inte utan hamnar på en högre nivå i dalgången som ett villrådigt offer för synvillor. Går man ett hundratal meter österut från kullen i riktning mot vattendelaren och vänder sig och tittar västerut får man en illusion av instängdhet i den här sammanträngda Sarvesvagge, man är helt omgiven av 1000 meters väggar. Den här platsen är nog inget att rekommendera att passera vintertid eftersom vad som syns både på bergssidorna och på dalbotten lär det rasa enorma laviner här. Alep Sarvesjåhkå gör en stor båge söderut på dalbotten alldeles intill den södra bergsluttningen.

Håller man en någotsånär rak riktning framåt mot vattendelaren närmar man sig jåkken igen dels genom att dalgången smalnar av mer och dels genom att jåkken flyter mer mitt i dalgången. Till slut kommer man fram till den norra jåkkstranden och den tidigare torra gräsmarken man gick på blir fuktig och sank och man mer eller mindre drivs ner till och nästan i jåkken.

Ett par hundra meter innan man kommer fram till den plats där Alep Sarvesjåhkå bildas finns en svämkägla av sandur och småsten mitt i dalgången. Här gör man bäst i att kliva i vattnet och diagonalt vada över de många små armarna tills man kommer över på dalens södra sida strax öster om föreningspunkten mellan jåkken från glaciären mellan Svenonius toppar och Luohttobakte och jåkken från myren som utgör vattendelaren i Sarvesvagge. Här i föreningspunkten mellan jåkkarna i övre delen av svämkäglan bildas Alep Sarvesjåhkå.

Då man passerat svämkäglan och står på Sarvesvagges södra sida och tittar österut ligger det en till en början sank gräsmark närmast svämkäglan mitt i dalgången. Gräsmarken försumpas mer och mer ju högre upp man kommer, och närmare och på själva vattendelaren har gräsmarken förvandlats till en mycket vattensjuk platt myr. Tittar man ut över sankmarken blir man inte klok på var Alep Sarvesjåhkå och Lulep Sarvesjåhkå börjar, eftersom det vimlar av små bäckar kors och tvärs som leder till åtminstone en huvudfåra som ringlar sig fram mellan tuvorna. Antagligen rör det sig om något slags bifurkation. Hur som helst området är vattensjukt och får man lust att titta efter så får man bereda sig på att trampa vatten

Här alldeles öster om vattendelaren får man även det stora nöjet att balansera över ett par blockhav som ligger nästan rakt ut från bergssidan tvärs över dalgången med undantag för sankmyren mitt i. Valet är enkelt vill man inte gå ner sig i dyn så balanserar man på sten.

Då man passerat blockhaven börjar marken luta nedåt åt öster. Lång framåt österut sträcker sig något som ser ut som en stor gräsmatta. Lulep Sarvesjåhkå har börjat gräva en ganska djup fåra nära mitten på denna gräsmatta. Efter någon kilometer från den sista blocktungan sett, så kommer man fram till resterna av ett ras från den södra bergssidan. Och då man rundat några stora block så står man på den västra stranden på en ganska stor tjärn. Denna tjärn måste rundas på den södra sidan, det vill säga mellan tjärnen och bergssidan. Skulle man få för sig att gå runt den genom att gå ut i dalgången drar man åtminstone två rejäla nitlotter. Lulep Sarvesjåhkå har här fått för sig att meandra och ansluter till tjärnens utflöde ungefär hundra meter öster om tjärnen. Både jåkken och utflödet är på den här platsen ungefär två meter breda och minst en till en och halv meter djupa. Framförallt blir man nog lite snopen när man finner att gräsmattan till stor del består av kvickjord och man sakta men säkert sjunker nedåt. Även då man rundar tjärnen söder om den bör man passa sig för att trampa för mycket i själva sandstranden eftersom den är mycket vattensjuk och kvicksandsartad.

Då man rundat tjärnen och fortsätter österut bör man hålla sig en bit upp på sluttningen ovanför den förrädiska gräsmattan nedanför. Man ser hur Lulep Sarvesjåhkå flyter långsamt och meandrar mycket nedanför till vänster nere på dalbotten. Man går framåt mot ett utpräglat utsprång från dalsidan, antagligen det som dämmer upp jåkken, ytterligare någon kilometer öster om tjärnen och passerar över detta.

Då man står uppe på denna ås ser man efter drygt en kilometer efter ett stort nedförslut öster framför sig den stora förgreningen där Sarvesvagge delas mellan Niejdariehppvagge och den del man står i själv. Själva dalgången gör i förgreningspunkten även en markant krök från nu nordostlig till sydostlig riktning runt en brant kam från Luohttobakte. Nedanför branten ligger några stora nedrasade stenar som man kan sikta på för att få en bra riktning. Har man tur så finner man en stig som leder i den rätta riktningen. Och är man klok i sitt vägval så försöker man hålla sig kvar på 900 metersnivån eller strax däröver.

Då man kommer ner till eller alldeles ovanför stenarna vid förgreningen kan man alltid kasta en blick upp i Niejdariehppvagge och förundras över hur människor och djur orkar släpa sig upp och igenom den högt upp liggande dalen. Men vackert är det speciellt som i dalgången öster om själva passet ligger den stora glaciären Ridajiegna. Är man fakir och inte ställer högre krav på komfort kan man säkert inlåta sig på att tälta här någonstans.

Efter att ha gjort svängen runt dalkröken kommer man ut på en grässluttning. Här gäller det att försöka hålla höjden minst 900 meter och kanske också vinna lite mer helst upp mot 950 meter, 1000 meter är bara skryt. Det finns stigar att följa och stora stenar att ta sikte på. Håller man ett öga uppåt samtidigt som man går så ser man när klyftan med Nuortap Luohttojiegna öppnar sig.

Då man till slut ser glaciärtungan däruppe kan man börja försöka lokalisera glaciärjåkken i sluttningen framför sig. När man får syn på jåkken framför sig hör man den också. Den mullrar hemskt eftersom den rinner i branta fåror ner för sluttningen. Just det jåkken har fler än en fåra från glaciären och nedåt. Dessa kan trots ett ganska komplext ringlande i sluttningen hänföras till två huvudriktningar en västlig och en östlig. Har man tur och det har man mycket sällan så ligger det snöbryggor över jåkkarmarna ovanför svämkäglan. Men gör det inte det måste man börja tänka efter hur man ska ta sig över. Storleken på glaciärjåkken är inte liten det är en väldigt stor och i alla fåror och armar grymt vattenrik jåkk.

En lösning är att från den höga nivån förbereda sig väl och från den höga nivån på skrå nedåt börja vada de mindre västliga fårorna var efter de avdelas från de större. Till slut har man kommit nedåt närmare utloppet i Lulep Sarvesjåhkå och kan då börja korsa de tre fyra större västliga huvudfårorna. Efter att ha gjort dessa vad har man kommit upp på en större gräs och risbevuxen sluttande ö mitt i svämkäglan. På ön fortsätter man på skrå i sydostlig riktning snett uppåt. Här och var på ön passerar man mindre jåkkarmar för att till slut komma fram till det ostliga jåkkarmssystemet. Här får man göra likadant som på öns västra sida söka sig nedåt och över de mindre fårorna och där det planar ut korsa de större så gott det går.

Underligt och otroligt nog så finns det ett slags rösning från vadets västra delar och över ön att följa över fårorna och ön fram till de östra fårorna och vidare över den efterföljande sluttningen en bit. Och efter det att man tagit sig över svämkäglan står man på en stor avsats i den södra dalsluttningen. Har man hittat den rösade stigen fortsätter man denna mot sydost. Framför sig ser man stupet på Noajdde på den högra södra mycket höga sluttningen bortanför klippstupen under Luohttotjåhkkå. Till vänster norrut sträcker sig höga bergstup det är Ridatjåhkkå.

Efter någon kilometer från glaciärjåkkens svämkägla går man över en grusås och hamnar i en svacka där det finns en tjärn och där det även rinner ett par jåkkar. Av synen att döma verkar det vara en populär lägerplats med färdig eldstad osv. Platsen verkar vara väldigt välhållen och förberedd med bränsle i eldstaden så slår man läger där bör man lämna den i samma skick eller bättre än som den var då man tog den i besittning. Vill man inte häcka där på den fina lägerplatsen kan man söka sig längre fram i dalgången. Man ska då försöka bita sig kvar så gott det går så länge som möjligt på 900 metersnivån och då detta är omöjligt successivt sänka sig nedåt. Stigen man fann vid vadet är ett bra alternativ att följa.

Efter ytterligare någon kilometer kommer man fram till ett ställe där avsatsen man gått på slutar ovanför en stor svacka. Här finns det också gott om tätplatser på gräs invid små jåkkar i trappstegen ner till svackan. Lulep Sarvesjåhkå nere i dalbotten har några sevärdheter att visa upp här vid svackan då den passerar i genom några utgrävda kanjons och raviner vid svackans kanter. På flera ställen i dessa kanjons och raviner brukar modiga män och kvinnor bevisa sina absurda ego och hoppa över Lulep Sarvesjåhkå. Känner man inte för det så ska man inte göra det, eftersom skulle det otänkbara inträffa att man missar målpunkten så är det på flera ställen mellan tio och femton meter ner till den hårt forsande jåkken. Men har man gett sig den på att ta sig över Lulep Sarvesjåhkå här i närheten kan man alltid vada den nere i svackan där den brer ut sig i flera fåror i ett landdelta.

Om man tältar här på något trappsteg i svackans sluttning eller på gräsplanen ovanför kanjonen vid svackans västände, kan man förutom att äta och sova göra lite utflykter. Om man vill kan man göra en promenad rakt över svackan till Noajddestugan den låsta renvaktarstugan i svackans sydöstände. Samtidigt kan man rekognosera morgonens uppstigning på Luohttoláhko om man vill. Man kan även bestiga bergen norr om svackan i Sarvesvagge om man vill som t.ex. Ridatjåhkkå. Vill man inte klättra i berg kan också söka sig tillbaka upp mot passet i Niejdariehppvagge för att titta på sten eller utsikten. Men i de fallen ska man först ta sig över Lulep Sarvesjåhkå. Vill man upp Luohttotjåhkkå eller Noajdde ska man först upp på Luohttoláhko och har man tänk gå vidare den vägen kan dessa bestigningar vänta till nästa dag.