Bielavárásj - Skårkistugan

Bielavárásj som är en väldigt utmärkande kulle på Bielavallda, höjer sig alldeles invid kanten av slätten mot Rahpadalen. Under Pielavaratj nere i Rahpadalen ligger Sielmakiedde. Där finns det en kåta. Kåtan är liksom de flesta kåtorna i fjällvärlden medfaren för att inte säga förfallen. Runt Pielavaratj brukar det samlas rätt mycket renar. Kanske på grund av närheten till skogen nere i Rahpadalen. De översta delarna av Rahpavuobme når ungefär hit i jämnhöjd med Pielavaratj. Från Pielavaratj och österut är det svårt om man skall följa stigen mot Nammasj. De närmaste tio kilometrarna kan vandras efter tre olika sträckningar. Två av dem leder genom Snavvavagge och den tredje rundar Låddebakte nere i Rahpadalen. Där det tredje alternativet är det absolut svåraste trots att det även där finns en stig att följa genom djungeln.

Om man haft lägerplatsen på Bielatjåhkkås långa sluttning strax öster om Pielavaratj är det enkelt att hitta tillbaka till stigen igen. Den är väldigt tydlig och vältrampad just här. Efter att ha rundat Pielavaratj går stigen först i ett svagt motlut upp mot Bielatjåhkkås sydbrant. Den följer till en början något som ser ut som en moränrygg till höger, men som är själva slättkanten mot Rahpadalen. Ju högre man kommer på sluttningen desto mindre lutning och vyn åt höger vidgas alltmer. Man kan se rakt över till högplatån med de stora glaciärerna i Tielma-Ålkatjmassivet, längre bort söderut Stoullos i Sarvesvagge och därbortom delar av Luohttolako. Till slut är marken nästan plan och man kommer ut på en bred hylla söder om Bielatjåhkkå sydbrant. Till höger ser man att man befinner sig högt ovanför dalbotten i Rahpadalen. Höjdskillnaden är omkring 400 meter.

Ju längre fram man kommer desto smalare blir hyllan som till slut avslutas med en liten höjd alldeles vid kanten av ett hisnande stup. Utsikten är enorm på den här platsen, det är som att titta på en karta. Om man vill kan man sätta sig här en stund och dels ta en funderare och samtidigt försöka avgöra hur man skall gå vidare efter stigen. Rakt fram i färdriktningen öppnar sig en djup rund inbuktning i Bielatjåhkkås sluttning antagligen för att hyllan rasat ner för länge sedan. Här i inbuktningen ligger ett stort videbuskage. Tursamt nog så går stigen igenom hela buskaget. Konsten är bara att lista ut vilken av stigarna som är den riktiga. Det är den stig som ligger längst ut alldeles i stupkanten. Man märker att den leder in ganska till mitten av snåret. Där på mitten delar den sig i två stigar. Tar man den högra är det lättats. Vart den vänstra irrar blir jag faktiskt inte klok på men troligtvis leder den ut ur snåret någonstans den också.

Om man följer den högra stigen kommer så småningom fram till den andra sidan snåret där marken sluttar uppåt igen. Till slut står man på den tidigare hyllans fortsättning ovanför Rahpadalen. Man kan snabbt konstatera att i framriktningen väntar ytterligare ett enormt videsnår. Precis som tidigare finner man stigens fortsättning alldeles i kanten av stupet mot Rahpadalen. Man går inuti videsnåret på en tämligen bra stig. Först lutar det nedåt i en svacka. Därnere i svackan öppnar sig videt en aning och man vadar en liten jåkk. Sen stiger det uppåt igen och man kommer upp i hyllans höjd igen på en ås inuti videsnåret. Samtidigt som man stiger uppåt minskar videt i höjd. Däruppe på åsen delar sig stigen igen. Återigen väljer man den högra stigen. Den vänstra leder bara in i snåret och slutar efter tag. Det enda valet är alltså den högra stigen.

Då man gått omkring hundra meter från det sista stigskiljet börjar marken slutta brant neråt. Man går ner i svackan och ser en kulle med några stora stenar framför sig. Stigen går rakt upp till toppen på kullen. Då man kommit dit upp ser man att det man trodde var en kulle är en del av det hyllplan som låg här en gång. Man är återigen på ungefär samma höjd som var på Pielavalta. Framför sig till vänster ser man Det lodräta södra stupet på Bielatjåhkkå och till höger nedanför stupet i Rahpadalen ligger det enorma flyttblocket Spökstenen som gett många fantasifulla associationer.

Enligt legenden spökar en sameflicka på platsen och skulle man tälta på fel sida om stenen därnere i Rahpadalen så kommer hon att visa sig. Men saken är den att det går inte att tälta runt spökstenen den ligger nämligen mitt i en starrmyr som fylls på med vatten ur en arm från Alep Snavvajåhkås svämkägla. Man ser även hur stigen här vid stupet fortsätter ut över talusbranten under Bielatjåhkkåstupet. Själva stigen passerar först genom ett glest videsnår samtidigt som den går uppåt i blockbranten. Då man kommer in under stupet följer den en liten femtio centimeter bred hylla som bildats ovanpå själva talusbranten. Man kryssar framåt över och emellan de stora blocken som rasat ner från klippstupet ovanför. Här går stigen i stort sett vågrätt på ungefär 850 metersnivån. Tittar man ner i Rahpadalen längs branten är det hisnande högt höjdskillnaden är omkring 300 meter.

Efter stupet märker man att Snavvavagge öppnar sig ovanför. Man går här i ett litet motlut ut cirka 200 meter på själva rasbranten under Snavvavagge. Där börjar stigen att serpentiner slingra uppåt. Många av stigningarna är väldigt branta och man får börja använda händerna också för kunna klättra uppför. Då man äntligen lyckats kravla sig upp en bit börjar marken successivt att plana ut i Snavvavagge på ungefär 920 metersnivån. Till höger bakom några stora block hör man Alep Snavvajåhkås fors ut ur Snavvavagge ned mot Rahpadalen söder om Spökstenen. Om man inte vill gå efter den så kallade Spökstensleden i Talusbranten finns det ett alternativ. Och det är att gå ned till Spökstenen från den sista hyllan följande grusåsen som ligger där och sedan följa åsen på nordstranden av Alep Snavvajåhkå tillbaka upp i Snavvavagge. Man kommer då upp till de stora blocken som tidigare nämndes. Den senare leden var en gång den traditionella leden men har numera glömts för den högre upp på talusbranten liggande Spökstensleden. Vilken led man väljer är likgiltigt de är ungefär lika svåra och ansträngande bägge två.

Snavvavagge är en sensation i sig själv. Det är en väl utformad U-dal mellan Bielatjåhkkå-Såbbetjåkkå och Låddebakte. Den är ungefär 1 km bred och i dalen ligger några sjöar på rad. Den västra mynningen är öppen men den östra mynningen döljs av själva vattendelaren som även är dalens mynning åt det hållet. Stigen ligger på norra sidan av sjöarna och är mycket tydlig. Innan man kommer fram till den första lilla sjön öster om den stora blocksamlingen passerar man över en liten jåkk. Denna vanligen lilla jåkk kan faktiskt hitta på att bli svårvadad ibland men normalt korsar man den utan obehag. Efterhand som man följer stigen längre in i dalen passerar man igenom blockområden omväxlande med gräshedar. Just här är det tämligen lätt att vandra. I många av de stora blocken som passerar här och var ser man att det finns mer än bara sten. Många har inslag av halvädelstenar och andra mineraler. Men inget får föras ut eller tas vara på enligt Nationalparksföreskrifterna.

Då man vandrat drygt en halv kilometer kommer man fram till en jåkk som kommer från Bielatjåhkkå. Denna jåkk är också den ibland väldigt svår att vada. Vadet ligger där stigen kommer fram till den. Men är det högvatten så vete fåglarna var man skall ta sig över den. Troligtvis måste man kravla sig uppåt i sluttningen och prova sig fram vid ett sådant tillfälle. Hitintills har i alla fall jag själv aldrig haft problem att komma över den på det vanliga stället. Hur man nu tar sig över jåkken spelar ingen roll bara man gör det. På sydöstra sidan om jåkken ligger ett par blockkullar stigen knixar lite runt om dem men de utgör inga problem. Efter ett tag återgår stigen till att bli en jämn lunk över gräshed igen ända till nästa tvärjåkk skall passeras.

Denna jåkk som kommer från Såbbetjåhkkå och har en stor svämkägla nere vid sjön Snavvajaure. Stigen leder rakt ut i svämkäglans grusbädd. Någon har byggt ett stort röse mitt i grusmassorna och tar man detta som riktmärke passeras svämkäglan utan problem. Även här kan säkert jåkken hetsa upp sig ibland. Så ser man inte att det mesta av gruset i svämkäglan ligger ovanför vattenytan så ska man nog inte börja vada jåkken på den platsen. Då man passerat över grusmassorna i svämkäglan ser man att den stora sjön Snavvajaure slutar och övergår i en mindre vattensamling som också det är ett slags svämkägla för nästa jåkk även den från Såbbetjåhkkå. Här stämmer inte den topografiska kartan riktigt som jag uppfattat det. Men passerar återigen över några sten och grusmassor och vadar ett par vattenfåror av jåkken. Det ligger några stora stenar på ett bra ställe i jåkken som man kan kliva på vid behov.

Sen alldeles under sluttningen som leder upp till vattendelaren blir det surt. Av någon anledning så är det sank till tusen på den här platsen. Samtidigt blir stigen otydlig, men den kan anas där den passerar över torrare områden. Mitt på själva sluttningen rinner en liten bäck, men runt om den är det väldigt sankt.Här och var utspritt i sluttningen växer några videsnår som rundas. Enligt min uppfattning kan det löna sig att söka sig fram själv uppför sluttningen och strunta i stigen just här. Tar man bara sikte på den markerade svacka i ryggen som utgör vattendelaren så kommer man rätt igen då man är uppe. Sista biten upp är ganska brant men fullt överkomlig. Väl uppe på vattendelaren kan man konstatera att man skall över ett blockhav till höger mellan den rygg man kom upp på och en parallellrygg på andra sidan blocken. Det kan löna sig att spänna av på den här platsen och samla ihop sig. Tar man sig tid och går upp och sätter sig på parallellryggen får man en glad överraskning. Framför fötterna långt därnere öppnar sig Rahpaselet i sin fulla prakt. Följer man själva vattendelarryggen som man först kom upp på till punkten 1066 ser man den vy som ibland brukar visas på TV i olika naturprogram. Dessutom kan man därifrån lätt ta sig upp på Låddebakte om man så önskar.

Då man anser att man sett färdigt och lugnat alla sinnen igen kan man börja fundera på att ta sig ned i Rahpadalen till Skårkistugan. Att säga att det är brant till en början är en underdrift det är stupande. Man följer blockhavet nedåt mot den lilla sjön som ligger under punkten 1066. Men man går inte ända ned till själva sjön. I blockhavet har tidigare vandrare byggt rösen som leder en på rätt väg till stigen som fortsätter nedanför själva blockhavet. Har man tur kanske det ligger snö över blocken och då lär man inte lägga märke till dem. Ovanför den lilla sjön på en hylla rundar stigen en klippa och vips så försvinner den rätt ner. Man ser att den går ned till ena stranden av Lulep Snavvajåhkå som den följer nedåt i branten. Är man försiktig vid nedstigningen och passar sig för lös sand och lösa stenar i stupet så kommer man ned till en mindre lutande del av sluttningen. Väl därnere kan man ta sig en funderare hur man gjorde för det är inte slut än det kommer värre en bit fram.

Stigen fortsätter i svagare men fortfarande brant medlut neråt men gör en lång sväng som det verkar in mot Jilavagge. Efter denna sväng ser man att man är på en grusås med Jilajåhkå till vänster och Lulep Snavvajåhkå till höger. Stigen fortsätter neråt längs åsen mot några björkar. Dessa björkar är en del av en björkdunge som klamrar sig fast på den nu alltmer branta grusåsen. Stigen börjar nu gå i serpentiner runt träden. På den här platsen är det så oerhört brant på vissa partier att man bör nog ta både händerna och stjärten till hjälp för att fira sig ned på flera ställen. Speciellt på ett ställe gör stigen en skarp sväng åt höger alldeles vid kanten mot Jilajåhkå ska man passa sig. Där är det mycket löst grus och framförallt högt ovanför ett nästan lodrätt stup ner i jåkkravinen. Efterhand tätnar vegetationen och man kommer längre och längre ner i Jilajåhkås ravin.

Till slut efter en högersväng och ett platt fall på två meter så hamnar man i Jilajåhkå på ett väldigt svårt vadställe. Har man otur är det högvatten och det blir svårt att ta sig över. Är det lågvatten kan man vada jåkken utan problem, men man får vara beredd på att kanske plurra. I vadet ligger en massa stora och hala stenar som inte precis underlättar passagen. Själv har jag lyckats vattenfylla stövlarna i det har vadet varenda gång jag varit där. På andra sidan vadet går stigen upp egen till ravinkanten eller ser så ut att göra på grund av en synvilla. I verkligheten lutar den fortfarande neråt men man når ravinkanten och fortsätter i medlut längs med en ås ned mot skogsbrynet på Rahpavuobme. Från den här åsen innan skogen kan man se hela Rahpaselet från Tielmavadet till Spatnek. Har man lust att tälta här uppe på sluttningen finns det en bra terrass alldeles i skogsbrynet.

Efter att ha passerat terassen fortsätter stigen in i allt tätare skog. Den delar sig ibland i flera stigar men dessa sammanstrålarlängre ner. Ungefär två till trehundrameter längre ner sett från skogsbrynet går åtminstone en av vänstra stigarna återigen upp på en liten grusås där man också kan tälta. Därefter snurrar stigen nästan oförståeligt runt i skogen en bra stund för att till slut plana ut i en lång nästan rak nedförsbacke. Alldeles nedanför denna backe når man stranden på en lagun i Rahpaälven. Precis där är det ett trevägs stigkors bestående av den stig man kommer på, en stig till höger mot en stenig jåkkarm i Jilajåhkås svämkägla och en stig till vänster längs lagunen. Går man till höger går man först längs grusbottnen i jåkkarmen ett femtital meter sen viker en bra stig av lite snett åt vänster ytterligare cirka hundra meter. Därefter ser man en liten öppning i den täta skogen och ett rött litet hus. Det är Skårkistugan man kommer till. Vet man inte att den ligger just här missar man den med största sannolikhet. För att komma till stugan följer man stigen över ytterligare ett par jåkkarmar och kommer ut mitt i Jilajåhkås svämkägla där stugan står. Runt stugan är troligtvis skogen röjd eftersom det finns en gräsmatta på framsidan och en grusfyllning på baksidan. Under huset går en jåkkarm som skurits av med en liten damm på baksidan invid Jilajåhkås huvudfåra. Att tälta alldeles i närheten av Skårkistugan kan vara problematiskt men är genomförbart. Man får passa sig för att inte slå upp tältet i någon av jåkkfårorna bara eftersom det ju är en svämkägla som omger huset.

Om man vill övernatta här i närheten av Skårkistugan är det bättre att följa den stig som gick till vänster efter lagunen vid stigkorsningen. Det är en vältrampad stig som följer stranden åt sydöst. Efter cirka hundra meter gör den en sväng åt vänster och leder rakt in i glänta i skogen. Här finns det många eldstäder som tidigare vandrare gjort när de tältat på platsen. Vatten kan man ta i lagunen. Man är här i lä om det blåser och regnar. Vill man slå läger här och detta ställe ändå inte duger kan man alltid söka sig upp på den kulle som ligger i inre delen av gläntan.