Mikkastugan Skarja - Bielavárásj.

Denna sträcka av stigen genom Sarek är inte mer än 8,268 km lång beroende på hur man mäter. Men den är en av de svårare eftersom det ingår 3 ganska svåra vad ungefär varannan kilometer och dessutom skall en nästan 2 km bred myr passeras.

Om man haft sitt läger på Smaijlaträffen nedanför Mikkastugan följer man stigen ner till bron över Smailajåhkå. Går över bron till den norra sidan. Hur man därefter tar sig över stenskravlet vid norra brofästet är mycket en personlig fråga. Men håller man lite till höger och över några stenkanter kommer man rakt på stigen som syns redan nere vid bron. Att istället hålla till vänster spelar ingen roll man kommer upp till en gräskant med en stig som man håller till höger och kommer även där fram till den stig som leder åt öster och sedan sydost..

Då man väl kommit fram till stigens början uppe på heden norr om Skarjabron över Smailajåhkå kan man snabbt konstatera att det är en otroligt fin och vältrampad stig. Den går fram över en nästan plan hed i ett par hundra meter men sänker sig sedan nedåt i en liten sänka nedanför Matuålke. Där i svackan blir det lite surare några meter och man passerar över ett par små bäckar och en mindre sankmark. Det finns även ett par videbuskage i svackan som inte ställer till några svårigheter eftersom stigen är välgången.

Efter svackan kommer man över ett litet höjdkrön och ser nästa svacka. Man går här på en gräshed uppe på en hylla eller platå som ligger mellan 760 och 800 metersnivån. Långt ner till höger kan man ibland se Rahpajåhkå. Efter någon kilometer från bron börjar stigen följa en något brantare sluttning på vänster sida samt att i etapper på skrå stiga upp för denna. Till slut kommer man upp på en plan yta mellan ett par kullar. Där börjar stigen att allt brantare att på skrå gå upp på den vänstra kullen igen. Till slut är man ungefär 20 höjdmeter högre än den underliggande lilla ytan som nu öppnats till en grästerrass. Väl uppe på backens krön hör man den först som ett dovt muller, Matujåkkåtj.

Matujåkkåtj är en glaciärjåkk med allt vad detta innebär om vattnets olika djup med tiden på dygnet och väderleken. Mullret man hörde i backen på stigen är ett vattenfall som ligger ett par tre meter nedanför vadstället över Matujåkkåtj. Här i närheten, troligen i vattenfallet, förolyckades den 12 årige Mats som jåkken uppkallats efter. Själva vadstället är omkring tio meter brett. Närmast stigen på den västra sidan är det en halv meter djupt och småstenar och det är snorhalt på botten. Mitt i vadet ligger en cirka 3 meter stor vit sten som man siktar på och försöker tas sig upp på. Där på stenen är det fortfarande halt men inte fullt så djupt vatten, men det är fortfarande halt. Med tanke på vattenfallet man har bakom ryggen ska man nog tänka sig för ett par gånger var och hur man sätter fötterna i vadet. Efter den stora stenen blir jåkken grundare och efter ett ytterligare några meter över stenbotten kan man kliva upp på jåkkens östra sida. Någon har ställt upp rösen på vardera sidan så det finns inga svårigheter att hitta stigen om man väljer något annat alternativ i vadet.

Vad händer eller rättare sagt vart ska man gå om man inte vill vada just på det här stället? Tja nedanför vattenfallet nere i något som ser ut som en svacka kan man prova. Då får man först ta sig ner på gräsheden ett tjugotal meter nedanför och sedan ner i jåkkravinen till ett stenigt och brett ställe mitt i svackan. Vill man inte vada där heller så erbjuds nästa möjlighet nere vid Matujåkkåtjs mynning i Rahpajåhkå. Till mynningen från vadstället ovanför vattenfallet är det drygt en halv kilometer och en höjdskillnad på nästan 120 meter. Det värsta är att tvingas man dit ned så ska man troligtvis tillbaka upp igen på andra sidan. Det finns faktiskt en stig längs jåkkravinen som leder neråt ända till ett ställe lite ovanför själva mynningen där jåkken brer ut sig över en grusbädd, så många har haft så mycket förstånd att inte ta några risker i det övre vadet. Nere vid mynningen passerar man över två huvudfåror och några mindre helt oproblematiskt. På östra sidan finner också liksom på den västra en stig som leder tillbaka uppåt. På uppvägen passerar lite öster om en höjdrygg och kommer in i den tidigare nämnda svackan. Därefter går man lite snett höger upp för nästa något brantare höjd och inser att man kommer tillbaka nästan vid vadställets östra sida. Ytterligare alternativ erbjuds naturligtvis högre upp i jåkken sett från stigens vadställe. Ungefär 50 meter upp ovanför en liten forsnacke brukar det också vara möjligt att komma över.

Hur man än går till väga för att komma över Matujåkkåtj kan man alltid sätta sig en stund och beundra utsikten över övre Rahpadalen. Man ser långt åt alla håll. Österut kan man se etappmålet den lilla knölen Pielavaratj. Den syns även från Mikkastugan. En bra bit till höger om Pielavaratj ser man Snavvavagge. På andra sidan Rahpadalen är det en kompakt stenmur krönt av glaciärer. Uppåt Matuvagge ser man inte så mycket mer än att bergen är höga. Ditåt skymtar man några toppar och kammar däribland Matutjåhkkå och Svarta Spetsen. Ska man göra en bestigning av den senare följer man Matujåkkåtj uppströms och in i stenskravlen i Matuvagge.

När man vilat färdigt och tänkt igenom situationen och hjärtat återgått till mera normala slagrytmer följer man stigen som nu går i ganska precis sydostlig riktning. Ett par hundra meter är det en ganska jämn svag uppförslutning, man går på skrå längs med en sluttning, och kommer så småningom över ett krön. Här utvidgas vyerna över en större ganska platt hed med ett par kullar och ett videbuskage i bortre ändan. Man passerar kullarna och videt följande stigen och går över en liten upphöjning i terrängen och finner sig stående i en oändlig myr. Man ser nämligen inte den andra sidan. På bredden sträcker sig myren från Tjågnårisålke och fram till platåkanten mot Rahpadalen, jag tvivlar på att det är möjligt att hitta någon bra väg runt eländet. På längden är den här myren nästan två kilometer. Ute i myren växer det vide på små kullar som sticker upp som öar i en skärgård omgivna av ett grönt hav.

Enklaste sättet att ta sig över myren är att klafsa rakt ut i den. Man siktar på det stora öppna sundet mellan två stora videöar rakt fram och lite till vänster. Ibland får man ta stora kliv över småbäckar som rinner i myren, några av dem är väldigt djupa. Man får även kolla in så att man inte ränner rakt ut i något gungfly eller i en öppen tjärn eller pöl. Framme i sundet mellan videöarna ser man nästa enorma myrvidd den korsar man också rakt över. Man håller något till höger om ett par paltsar mitt i och siktar till vänster om det öppna vattnet mot det lilla sund som finns mellan de stora videöarna åt sydost. När man kommer in i det sundet ser man den tredje och sista myrvidden rakt fram åt sydost i färdriktningen ser man som ett långt videnäs på höger sida man följer längs med detta fram till slutet den vik av myren man kommit till. Där ser man hur stigen fortsätter genom videdjungeln. Väl igenom myren och videdjungeln stiger stigen uppåt en aning och man kan sätta sig en stund.

Framåt i färdriktningen ser man en stor kulle som stigen rundar till vänster efter att först gått ned i en liten svacka. På andra sidan kullen kommer man ut på en ganska stor grässlänt som man går längs med på skrå. Till vänster hör man återigen det välbekanta mullrande ljudet från en fors. Det är nu Tjågnårisjåkkåtj. Drygt hundra meter innan man kommer fram till själva jåkkravinen passerar man över en liten tvärarm till själva Tjågnårisjåkkåtj. Den här mindre armen kan ibland innehålla en hel del vatten och är en bra indikator på vad huvudfåran har att bjuda på. Nordväst om Tjågnårisjåkkåtj djupt nerskurna ravin kommer man ut på en nästan plan gräsyta. Har man lust kan man tälta här. Den avslutas uppåt av en ganska brant backe upp till nästa plan. Man ser hur Tjågnårisjåkkåtj vräker sig ned däruppifrån i ett magnifikt vattenfall. Nedanför detta vattenfall brukar den beryktade snöbryggan ligga. Den måste verkligen undersökas innan den används i slutet av juli och början på augusti är den för det mesta bortsmält eller totalt livsfarlig. Finns den inte får man gå ned i jåkkravinen och mäta vattendjupet och strömhastigheten. De flesta brukar i juli och i början av augusti komma fram till samma resultat, att denna jåkk skall ICKE vadas på denna plats utan någon annanstans.

Den normala vägen över Tjågnårisjåkkåtj ligger nere vid mynningen. Från kartans vadställe ned till vadstället vid mynningen leder en vältrampad stig. Sträckan ner dit är drygt en kilometer längs med jåkkravinens nordvästra kant. Man kan då och då under nedfärden kasta en blick ner i jåkkravinen för mer och mer övertyga sig själv om att det här var nog förståndigast. På slutet av nedstigningen blir det lite brantare men stigen går i serpentinslingor som leder en rätt. Väl nere ser man hur Tjågnårisjåkkåtj här har en utbredd svämkägla med flera aktiva armar mellan grusbankar. Alldeles där stigen kommer ner söker man sig över arm för arm från grusbank till grusbank. På andra sidan växer det ett videbuskage och där ligger även en kulle. Det finns en stig till höger om den här kullen som leder genom videt fram till nästa fåra på Tjågnårisjåkkåtj. Den brukar ofta vara nästan torr om inte alla vädrets makter gaddat ihop sig. Även här tar man sig fram arm för arm mellan grusbankarna. Här är grusbankarna lite högre så det blir rätt mycket upp och ner. Om man nu tittar uppåt längs Rahpadalen funderar man kanske varför man inte tog den vägen istället från Smailajåhkå. När man väl kommit över den sista armen av Tjågnårisjåhkå går man upp för den moränrygg som ligger där. Här finns det också stigar att följa.

Enklast att ni ta sig fram mot Pielavaratj uppe på platån är att ta sikte på den höjdrygg som syns till vänster om björkskogen längs Rahpajåhkå. Man följer stigen på den rygg man kom upp på vid mynningsvadet över Tjågnårisjåkkåtj och som leder i rätt riktning. Efter knappt ett par hundra meter om ens det kommer man fram till Bielajåhkås något mindre ravin precis där denna jåkk gör en skarp sväng runt en kulle på andra sidan och samtidigt brer ut sig. Här är det ofta möjligt att vada den. Man ser hur stigen rundar kullen på andra sidan jåkken och det är bara att sikta rätt så är det enklast. Man går sedan upp på kullen och ser hur ryggen fortsätter. Vid ruggigt väder brukar det samlas en del renar i skogen nedanför till höger. Höjdryggen som tidigare nämndes fortsätter uppåt och det är enklast att följa stigen som går längs krönet på denna. Till vänster ser man Bielajåhkå i sin fåra och till höger har man björkskogen. En bit upp i backen ligger ett litet kärr i en svacka. Enklast är att korsa kärret och följa stigen rakt upp i branten på andra sidan. På krönet ser man att man kommit i närheten av den på kartan angivna stigens vadställe över Bielajåhkå. Och mycket riktigt det finns en tydlig stig där som korsar den stig man kom upp på.

Man tar till höger på den tydliga stigen i riktning mot Bielavárásj som nu reser sig högt knappt en halv kilometer bort. Stigen går på vägen dit över en stenig och torr slätt. Det är sydvästra hörnet på Pielaslätten. Norrut skyms resten av Pielaslätten av en höjdsträckning som går tvärs över hela slätten i nord-sydlig riktning. Stigen går i en båge till vänster runt Pielavaratj samtidigt som den stiger brant uppåt. När man kommit upp på backkrönet öppnar sig en stor myrmark till vänster till höger har man en rygg som är början på sluttningen ner mot Rahpadalen. Stigen börjar nu gå upp i sluttningen på Bielatjåhkkå längs med ryggen mellan Pielavaratj och Bielatjåhkkå som på andra sidan är sluttningen ned mot Sielmakieddekåtan i Rahpadalen.

En bit upp i Bielatjåhkkå sluttning mot Pielavaratj planar marken ut i en gräsäng. Här kan man finna bra tältplatser. Nere i kanten på den stora myren nedanför ligger en liten men ganska djup sjö. Till vänster om stigen sett från Pielavaratj. Längst till vänster nära den nordsydgående tidigare nämnda höjdryggen, rinner en liten bäck uppifrån Bielatjåhkkå och ner till den djupa lilla sjön. Vattnet i sjön smakar myr men vattnet i bäcken är rent och rekommenderas. Runt om på slätten nära myren syns källor och små pölar och så även på stenslätten mellan Bielajåhkå och Bielavárásj. Det vattnet som finns i groparna och småpölarna är nog inget man ska rekommendera folk att dricka utan nödvändiga vaccinationer. Den lilla bäcken är nog bäst att dricka ur och på nåder efter avkokning och eventuell filtrering kanske även den lilla sjöns vatten.

Är man en envis vandrare och vill fortsätta vidare på stigen kanske ända ned mot Skårkistugan bör man veta att det tar lika lång tid dit som det tog hit från Mikkastugan. Från tältplatsen på gräsplatån på Bielatjåhkkås sluttning kan man göra en bestigning av det mindre slaget, upp till toppen på Pielavaratj. Utsikten därifrån är otrolig. Om det roar en kan man först sikta in sig på Mikkastugan i nordost. Österut ser man Tielma-Ålkatj massivet med sina märkvärdiga inlandsisar, de två platåglaciärerna Årjep Ålkatjjekna och Jåkåtjkaskajekna. Bakåt åt öster ser man resten av Pielaslätten fram till Bierikbakte och hitom detta Bielajauratjah med Pielastugan på en halvö, och längre bort lite till vänster Pierikjaure. Till höger om Bierikbakte ser man Pastavagge dalmynning mellan Bielatjåhkkå och Nilas kam. Rakt söder ut ser man stigen som letar sig fram på västbranten av Bielatjåhkkå mot Snavvavagge och längre bort ser man hur Rahpajåhkå och Rahpadalen gjort en stor S-kurva försvinner bakom Låddebakte. Man ser även ett par av Stoullos i Sarvesvagge och kan konstatera att stolsitsen ligger i ungefär samma plan som man själv befinner sig på. Ytterligare ett argument för att slå läger här är att på den här platsen är det tyst om natten. Man slipper höra mullret från en stor fors som vid Mikkastugan eller prasslet från löv som nere skogen runt Skårkistugan.