Etapp 6
Start Uppåt Etapp 1 Etapp 2 Etapp 3 Etapp 4 Etapp 5 Etapp 6 Etapp 7 Etapp 8 Etapp 9 Etapp 10

Home

image8.jpg (14882 bytes)

Lulep Boajsajågåsj - Mikkastugan Skarja.

På Lulep Boajsajågåsj södra sida fortsätter stigen på samma nivå tidigare i Routesvagge ovanför Smailajåhkå. Om man haft sitt läger på gräsängarna nere vid jåkkens svämkägla, mynning eller i sluttningen därovanför så är det inga svårigheter att hitta tillbaka till stigen. Den är mycket tydlig och väl synlig nästan var man än befinner sig. Den syns även från sluttningen på andra sidan jåkken innan vadet börjas.

Efter ett par hundra meter från vadstället sett så börjar stigen sänka sig nedåt mot några stora flyttblock och slingrar vidare mellan dessa mot en bred blocktunga där det även växer videbuskar. Men hela den passagen är problemfri, eftersom man hela tiden har stigen att gå på. Men trots det så snirklar det fram och tillbaka från höger till vänster för att slutligen nå fram till ett vattendrag innan en kulle.

Vattendraget som från det här hållet börjar bland blockmarken är vadbart i norra änden dvs i riktning mot Smailajåhkå. Man håller till vänster över några stora stenar senare över sand och grusbankar och kommer på så vis över till andra sidan som även är kullens sluttning. Där håller man till höger och rundar kullen. Då man kommit runt den och står på den andra sluttningen ser man att stigen leder fram till en stor sankmark som börjar i höjd med nästa kulle. Till höger finns Skarjatjåhkkås ganska branta nordsluttning och högt uppe på den syns en glaciär. Från denna glaciär utgår det en glaciärjåkk som rinner ned mot sankmarkens andra ände. Till vänster på andra sidan Smailajåhkå syns bergen Mikkatjåhkkå och Jållok. Dessa skymmer till en del fortfarande Sarektjåhkkå vars toppkammar mer och mer framträder i dalgången med Mikkajiegna till höger om dessa bägge berg. Man fortsätter framåt till höger om och förbi nästa kulle och går i svagt nedförslut mot sankmarken.

Till höger om sankmarken mot Skarjatjåhkkå branta sluttning är det väldigt storblockigt och till vänster ser sankmarken helt hopplöst bottenlös ut. Stigen finns i kanten på gränsen mellan sankmarken och blockhavet, det senare med inslag av täta videbuskage. Stigen är på flera ställen söndertrampad och dyig vilket till en del försvårar vandringen. Men den är trots allt den bästa vägen att ta sig fram över och förbi sankmarken. Många med stor erfarenhet av just den myren varnar för gungflyn och kvicksand på flera ställen i den här myren, så ger man sig av bort från stigen och utåt myrens mitt måste man verkligen se sig för var man sätter fötterna eller ställer riktningen. Ute i myren ligger några kullar och moränryggar utspridda som öar i en skärgård helt omgivna av starr och myrvatten.

Några hundra meter innan man kommer fram till den bergsrygg som är Skarjatjåhkkås sydöstra utlöpare mot Rahpadalen blir marken torrare, eftersom det börjar att stiga uppåt. Efter ett drygt hundratal meter från den plats på myren där den övergår i fast gräsmark kommer man fram till en drygt en meter bred hårt forsande jåkk med slamrikt vatten. Kliv inte ner i denna jåkk i tron att den är vadbar för det är den inte. Jåkken är omkring en och halv meter djup och förutom att den strömmar hårt ser man inte botten i den. Detta är nämligen glaciärjåkken från Skarjas glaciär som syns uppe till höger. Den har grävt en djup fåra här och eftersom marken är rik på stora stenar så trängs fåran ihop till en smal ränna. Det är bara att ta sats och göra ett hopp över jåkken så gott det nu går. Om man trots allt skulle banga för detta hopp så får man väl försöka hitta på något alternativt sätt att ta sig över på andra sidan.

Stigen fortsätter direkt på andra sidan jåkken och stiger successivt upp på utlöparens sluttning till dess krön där den svänger av åt vänster längs med denna. Här kan man se Mikkastugan där den står på en lägre belägen kulle drygt en kilometer längre fram. Till vänster kan man nu se Sarektjåhkkå Stortopp och Sydtopp ovanför Mikkajiegna. Till vänster om stigen går en höjdsträckning ned mot Smailajåhkå rakt mot Mikkajiegnas dalmynning. På denna höjdsträckning finns det flera flera bra tältplatser längre ner i närheten av älven. Stigen rundar en videbevuxen sänka och går sedan upp ytterligare mot en högre del av den längs stigen gående bergsryggen. Uppe på denna kan man nu se rakt in i Koupervagge och Alggavagge. Man går därefter i nedförslut i början bredvid och ibland nästan i en liten bäck och kommer så ner till en liten sank gräsäng alldeles nedanför kullen där Mikkastugan står. Precis då man kommit upp på kanten av kullen når man fram till ett renstängsel. Det finns en dörr i stängslet där stigen kommer fram till det. Fem meter innan dörren ansluter en annan dock mindre tydlig stig från höger. Det är stigen från Koupervagge och Alggavagge, som till en del också ritats in på kartan.

Då man passerat renstängslet delar stigen upp sig i flera stigar som leder åt olika håll innanför det område som omgärdas av renstängslet. Stängslet har till funktion att hålla renarna borta från det stora vattenfallet som Smailajåhkå har här vid Mikkastugan och är ingen utmärkning för någon form av fritidsby eller campingplats trots att man kan få den illusionen vissa gånger då man kommer till platsen. Trots att stängslet finns där kommer i alla fall renarna innanför då och då.

Det spelar ingen roll vilken av stigarna man väljer de flesta leder till samma ställe nämligen bron över Smailajåhkå. Vid Mikkastugan finns det tre byggnader. Själva parkförvaltningens stuga, som ständigt är låst och för det mesta obebodd. En bod med soprum och nödtelefonrum. Och framförallt den oerhördaste av all lyx, ett torrdass. Soprummet, nödtelefonrummet och av särskilda självklara skäl även torrdasset är öppna för allmänheten. Något lägre beläget mellan stugan och Smailajåhkås vattenfall under Skarjabron finns den stora vågräta gräsplan som kallas Smaijlaträffen. Många brukar tälta här samtidigt av det naturliga skälet att det ligger strategiskt alldeles vid Skarjabron. Har man inte lust att trängas med andra kan man även tälta längre ned efter Smailajåhkås ravin. Ett annat alternativ är att gå över bron och tälta på andra sidan.

Det kan vara värt att stanna här i närheten av Mikkastugan en dag eller två. Dels är det en bra tältplats och dels är det en bra utgångspunkt för många spännande utflykter i omgivningarna. Här brukar många slå läger om man ämnar bestiga Sarektjåhkkå via den så kallade Normalvägen, som en gång anvisades av Axel Hamberg. Andra går hit endast i syfte att träffa andra vandrare och kanske prata bort en kort stund. Och de flesta som är på vandring mellan södra och norra Sarek eller tvärtom väljer att passera över bron för att slippa långa omvägar, hisnande äventyr eller svåra vad.

Ett par enkla utflykter kan vara roliga att göra. Man kan t.ex. gå ner till den stora sankmarken Skarja, där Rahpaälven som här heter Rahpajåhkå börjar. Man följer då stigen nedåt på den västra ravinkanten på den av Smailajåhkå utgrävda djupa ravinen. Man passerar då renstängslet alldeles vid ravinkanten cirka hundra meter söder om Mikkastugan. 25 meter längre fram korsar man en liten klar bäck, där de flesta vandrare som tältar på Smaijlaträffen brukar hämta sitt dricksvatten. 200 meter till framåt i riktningen ser man, om man tittar ned i ravinen, den så kallade jättebron. Den utgörs av ett jätteblock som ligger tvärs över forsen förankrat mellan ravinens bägge sidor. Om man inte lider av för starka svindelkänslor är det en framkomlig väg över Smailajåhkå om det skulle vara så illa att vanliga bron högre upp inte skulle vara utlagd. Det är väldigt brant på den östra ravinsidan från blocket och upp till kanten, men är trots detta framkomligt längs med en avsats med små buskar. På den västra sidan är det en inte fullt en så brant sluttning, men man bör i alla fall akta sig för lösa stenar och grästuvor.

Längre ner längs den västra ravinkanten avtar lutningen successivt och övergår i bergsterrasser ner mot Smailajåhkås mynning. Själva mynningen omges av en svämkägla där enstaka väldigt erfarna vandrare brukar vada om det är lågvatten. Normalt så är nog Smailajåhkå i de flesta fall att betrakta som ovadbar här. Själva sankmarken som ligger här nere är inte heller helt omöjlig att ta sig över, men här måste varnas för ett par verkligt farliga fenomen som ofta glöms bort i Sarek och det är KVICKSAND och GUNGFLYN. Sankmarken är ett aktivt delta som byggs på av flera stora jåkkar och har en gång troligen varit en sjö. Västerut ser man de förenade jåkkarnas Ahkajåhkå och Kouperjåhkå vattenfall ner från Algganjalmme i Koupervagge. Rakt fram söderut uppe i massivet glaciären Nourtap Ålkatjjekna och lite till höger i hörnet till Alggavagge Kårtjevaratjah och Skårvatjåkkå. Man ser också hur två jåkkar kastar sig utför deras branter i höga vattenfall. Följer man stranden av Rahpajåhkå västerut bort mot Koupervagge kommer man snart till ett skogsparti bestående av björkar och vide. Det är inte omöjligt att ta sig igenom det, eftersom det finns gott om stigar på olika nivåer i sluttningen. I värsta fall kan man även följa Rahpajåhkå längs stranden, men då får man vara beredd på att här och var förekommer det videbuskage och kan vara sankt.

Då man kommer närmare Kouperjåhkås vattenfall, ser man en kåta på den norra sidan av fallet. Det är Skarjakåtan. 1995 såg det ut som någon hade gjort reparationer på den. Men den har varit tämligen ruffig under många år. Tidigare övernattade många vandrare i den på sina färder genom området. Kåtan står fortfarande öppen för allmänheten. Det kan ju alltid vara skönt att gå in och sitta en stund för att vila och kanske passa på och äta en bit mat. Tillbaka till Smaijlaträffen kan man gå rakt upp i sluttningen mot Skarjatjåhkkå. Gör man så kommer man att träffa på en otydlig stig ungefär på 800 metersnivån. Den finns inritad på kartan och leder från grinden i renstängslet väster om Mikkastugan fram till ett vadställe över Kouperjåhkå väster om sammanflödet med Ahkajåhkå i den del av Koupervagge som kallas Alkanjalme. Den delar sig där två stigar, vilka går därifrån vidare dels över vadet och sen genom hela Alggavagge till Alkavare kapell och dels västerut norr om Kouperjåhkå genom Koupervagge bort mot Spik och Sirkaslanden runt Låutakvarto. Man följer stigen österut över bergsryggen som sträcker ut sig från Skarjatjåhkkå och ner tillbaka till Mikkastugan. Mikkastugan ser man först då man kommer upp till krönet på bergsryggen.

Om man hellre föredrar att gå på tur mot Mikkajiegna och eventuellt till Sarektjåhkkå stortopp, finns det flera alternativ att följa. Man kan ju leka bulldozer och plöja rätt upp över risheden i sluttningen, och sen klättra över moränryggarna där man kommer fram till dem, om man har lust till det. Det är relativt lättgånget i sluttningen och inte alltför brant och högt över moränryggarna heller. Man konstaterar ganska snart att det ligger flera moränryggsrader och även slukåsar i den här valda färdriktningen, vilket kan vara både filosofiskt och geologiskt tänkvärt att notera. I alla fall som monument över Mikkajiegnas forna storhet och utbredning. Då man kommit upp på den sista som även är den högsta, och även från Mikkastugan väl synliga moränryggen blir man nästan förfärad över hur svulten och utarmad glaciären numera tycks vara. Den har dragit sig tillbaka till gott och väl över 1100 metersnivån, där den även tycks ha sjunkit ihop. Innanför moränryggsringen längs Mikkajåhkås strand har geologer mätt upp och markerat glaciärens krympande på stenar år från år alltsedan glaciärforskningen började runt Mikkajiegna. Man inser snabbt att glaciären fortfarande krymper mellan 10 och 15 meter per år, till skillnad från många andra glaciärer i massivet som numera har stabiliserat sig och en och annan till och med har börjat växa till sig igen. Men Mikkajiegna tycks leva på svältkost fortfarande beroende på snöfattighet i uppsamlingsområdet.

Normalvägen till Sarektjåhkkå går upp över Mikkajiegna som numera också är ganska sprickig. Som enmansföretag är det absolut inget att ge sig in på, utan man ska vara minst tre stycken och då helst inbundna i säkringsrep. Eftersom isen är hal bör man ha stegjärn eller broddar och gärna en isyxa med sig. Man går upp precis som Axel Hamberg ritade in på sitt fotografi i seklets början, och når toppen ungefär en arbetsdag senare än man räknade med då man gick från Mikkastugan. För att ta sig tillbaka ner igen finns det många alternativ alla lika riskabla och tidsödande som uppfärden, ett par går exempelvis via västkammen eller över sydtoppen.

Om man nu inte vill pröva på sina alpinistiska färdigheter utan nöjer sig med att vända tillbaka till Mikkastugan från Mikkajiegnas bräm och tunga. Bör man i alla fall ta en titt ner i de hemskt djupa glaciärbrunnarna som finns på brämet innan man går. Tar man sig en tur runt själva brämet och längs kanten på glaciärtungan ser man att Mikkajåhkå sprutar fram ur tre numera nästan hoprasade portar i nedre kanten på tungan. Det är ingen mening att ge sig ut i någon av jåkkarmarna här för vattnet har högt tryck och man hör mullret av stenar som slår i botten och även rullar över densamma. Jåkkarmarna är djupa och grumliga av slam också, vilket är en stor fara i sig. I närheten av glaciärisen får man akta sig för sörpe och i närheten av jåkkarmarna vid glaciärportarna för kvicksand. Vill man över till Jållok och Mikkatjåhkkå får man gå via brämet, men den jåkkarm som är närmast Jållok låg 1995 kant i kant med berget och gjorde det svårt att gå på den sidan dalen.

Då man går tillbaka till Mikkastugan kan man följa en stig som går längs södra jåkkstranden fram till det ställe där Mikkajåhkå brutit igenom den stora moränryggen. Strax innan denna klyfta går stigen upp på ryggen och går längs kammen på denna. Om man tittar ner på jåkken precis i klyftan ser man den plats med de stora stenarna där två tyska flickor råkade illa ut 1990 då de försökte ta sig över Mikkajåhkå. Skenbart ser det ut att vara möjligt, men som det visade sig är helt ogenomförbart. Strömmen är för stark, djupet för stort på den platsen. Troligen gick de på en gammal och ofta till andra språk fel översatt och tolkad anvisning av Axel Hamberg från 1922. Ska man över Mikkajåhkå kan den IBLAND inte alltid vadas vid lågvatten, nere på ett par platser i den stora svämkäglan som finns där innan jåkken flyter samman Smailajåhkå. Drygt 200 meter nedanför den höga långsluttande ryggen, som man kommer ner till svämkäglan på, så sluttar marken mindre än högre upp på en sträcka av cirka hundra meter. Häromkring och ett femtital meter nedåt mot Smailajåhkå kan man titta på Mikkajåhkå om det är möjligt att ta sig över den genom vadning. Är man inte en superstjärna på att vada ska man bara titta på vattnet och gå därifrån. Är man kapabel att vada och tror att smalbenen överlever de på botten rullande stenarna och ska eller måste över, så finns det faktiskt en gammal stig på den norra sidan av Smailajåhkå också som leder tillbaka västerut mot Routesvarasj.

Fortsättningsvis från Mikkajåhkå går man längs den södra kanten av svämkäglan kant i kant med en myr ända ner till de närmast Smailajåhkå liggande slukåsarna. Man passerar igenom dessa i en sänka mellan ett par åsar och går sedan på en grässluttning som övergår i en torvmyr ju närmare Smailajåhkå man kommer. Nu börjar stigen bli tydligare igen och den leder rakt ner till Smailajåhkås norra strand precis i det sydöstligaste hörnet på Mikkajåhkås svämkägla, som man här påtagligt kan konstatera är enormt utbredd. Här är stigen vältrampad och och går precis i strandkanten på Smailajåhkå ända fram till bron. Ett hundratal meter innan bron ungefär mitt emot den plats på andra sidan Smailajåhkå där vandrare som slagit läger på Smaijlaträffen brukar bada. Finns det en liten färskvattenbäck som kommer ur marken där man kan hämta vatten om man slagit läger på den norra sidan av bron.

Copyright © Trekkingpath.com 2014-05-29