Smailajåhkåvadet - Lulep Påisajåkkåtj.

Om man valt att tälta bland kullarna söder om myren vid vadet över Smailajåhkå har man två alternativa stigar som leder i samma riktning att följa. Det ena alternativet är att gå tillbaka ned till myren mellan Påisatjåkkå sluttning och Smailajåhkå och i myrkanten följa en sank stig mot Alep Påisajåkkåtj svämkägla. Fördelen är att den är tydlig men tyvärr på sina vissa sanka ställen söndertrampad. Det andra alternativet är att följa den stig som kommer från det vad som ligger närmare Routesjiegna söder om Routesvarasj och som passerar i närheten av tältplatserna igenom småkullarna på Påisatjåkkå slutning. Hittar man den stigen blir den tydligare ju närmare Alep Påisajåkkåtj man kommer. Egentligen spelar det ingen roll vilken stig man väljer att följa eftersom de samman strålar strax efter Alep Påisajåkkåtj. För övrigt finns det ytterligare ett par mindre stigar på olika höjd i Påisatjåkkå sluttning, som leder i samma riktning som de två större stigarna.

Om man väljer den tydliga stigen som passerar mellan två stora kullar varav den ena har en spetsig topp uppe på sluttningen så leder den i nästan rak riktning mot ett par stora stenar på andra sidan Alep Påisajåkkåtj svämkägla. Efter att ha passerat igenom svackan mellan kullar ser man den stig som går i myrkanten cirka 200 meter nedanför sig i sluttningen. Man ser också att denna övre stig successivt längre fram går samman med den andra stigen, men att det här ar det torrare och bekvämare alternativet. Stigen man går på sänker sig ned till Alep Påisajåhkå och den jåkken passeras på ett nästan plant något stenigt ställe alldeles nedanför Påisatjåkkås sluttning innan jåkken försvinner ut i myren mellan denna och Smailajåhkå. Normalt brukar denna jåkk inte vålla några problem alls. Men vattenföringen kan variera med årstid och väderlek. Ibland verkar det nästan som den nästan sinat.

Efter vadet stiger stigarna uppåt mot de stora stenarna här som står i en mindre sväng i Routesvagge och som syns långt i alla riktningar. På denna plats sammanstrålar nästan alla stigalternativ eftersom sluttningen ovanför blir brantare och Smailajåhkå nedanför tycks skenbart kommer närmare Påisatjåkkå sluttning. Sanningen är väl den att Routesvagge smalnar av här och börjar svänga av mer mot söder. Stigen som nu är mycket tydlig och lättgången leder nu framåt utan att tappa höjd i sluttningen drygt hundra höjdmeter ovanför Smailajåhkå i drygt en och halvkilometer. Man märker att hela dalen lutar i nedåt i färdriktningen. Till vänster högt upp i bergssidorna ser man två stora hängande glaciärer. Den nordligare som nästan ser ut att bara vara en isfläck i en bergsskreva är det som återstår av den tunga på Soutasjiegna som bildade ett ispass mellan Gavelberget och Såltatjåhkkås kam en gång i tiden. Det verkar numera som berget nästan smultit fram i själva passet. Den andra strax sydost därom som tycks ligga i ett fack på sluttningen av Såltatjåhkkå och Kassatjåhkkå strax nordväst om Kavapakte är den mytomspunna Såltajiegna som en gång tiden hängde ut över och kalvade i sluttningen mot Routesvagge.

Så helt plötsligt efter att ha stigit över en liten rygg i sluttningen kommer man fram till något som inte ritats in på kartan. Ett en kilometer brett stenhav genomskuret av flera jåkkfåror som kommer uppifrån glaciären som ligger nordöst om Påisatjåkkås högsta topp. Dess jåkkfåror mullrar otroligt vid vissa väderlekstyper. Troligtvis på grund av att stenarna på botten kommer i rullning eller åtminstone slamrar då vattnet strömmar. Här finns det två alternativ att ta sig över och förbi. Endera följer man en stig som är rösad ned i den sankmark som bildats mellan bergssluttningen och Smailajåhkå eller så följer man en otydlig stig som går en bit upp i sluttningen den senare ganska svår och stenig. Är vattenföringen måttlig i de många jåkkfårorna och sankmarken relativt torr så är den stig som går i sankmarken att föredra. Strömmar det hårt i de olika fårorna så stiger vattenståndet i sankmarken och man får försöka ta sig fram den övre vägen och vada de olika fårorna en efter en. Har man otur kan man troligtvis bli sittande här någon dag eller två för att vänta på gynnsammare vadningsförhållanden. Tittar man uppåt i sluttningen ser man lämningar av glaciären då den var större i form av enorma stenblock med fantasieggande former här och var som ger hela platsen ett främmande nästan spöklikt intryck.

Då man väl kommit över och för det mesta brukar det vara helt odramatiskt, fortsätter stigen precis som tidigare en bit upp i bergssidan. Den är här också lättvandrad och håller konstant höjd relativt Smailajåhkå nedanför till vänster. En och halv till två kilometer längre fram ser man hur Smailajåhkå brer ut sig i flera fåror nedanför Kavapakte mellan de platser där jåkken från Såltajiegna och jåkken från glaciären norr om Vargtoppen mynnar. Det är det sista användbara men ack så svåra vadstället av Smailajåhkå innan denna når Rahpadalen. Är man det minsta osäker på vadning har man inget i där att göra. Här i det så kallade Kavapaktevadet har Smailajåhkå slagit omkull åtskilliga även med svåra skador som följd.

Stigen fortsätter några hundra meter till nu på en markerad hylla i sluttningen. Den leder fram till en massa kullar och börjar snirkla runt och över dessa. Till höger börjar man skymta en dalöppning Påisavagge. Efter en kilometer upp och ner och runt omkring kommer man ut på en hed som lutar mot en liten rygg. Då hör man ett ljud som låter som enorma godståg uppifrån sluttningen. Det är Lulep Påisajåkkåtj. Stigen leder rakt på denna jåkk som ligger alldeles bakom den lilla ryggen. Den här jåkken tillhör även den kategorin oroliga jåkkar med ett oerhört varierande vattenstånd. Den är ibland svår att ta sig över. På den plats och nivå i sluttningen där stigen når fram till jåkken har den delat sig i tre olika strömfåror en cirka tio meter bred leder snett bakåt åt vänster nedåt i sluttningen. Den mellersta också omkring tio meter bred går först rakt ner men vrider sen åt höger. Och slutligen den tredje bortre som som är omkring femton meter bred håller en jämn högerkurva i sluttningen. Mellan fårorna ligger ganska höga stenvallar. Det är möjligt att tälta på gräs på bägge sidor av denna jåkk. Är vattenståndet högt vid stigen kan söka sig längre ned i svämkäglan och pröva lyckan där. För det mesta kommer man över där trots att jåkken delat upp sig i fler fåror. Men ju fler fåror desto bättre vattenståndet i varje fåra blir mindre. Dessutom planar marken ut innan fårornas mynningar i Smailajåhkå.

Därnere nära mynningarna strax söder om jåkkens svämkägla finns det några fina tältplatser på några terrasser i en jämn och fin grässluttning. Även uppe vid stigen på den södra sidan jåkken är det torrt och fint. Högre upp mot Påisavagge som här åt detta håll liknar en ravin ökar mängden sten. Man har nu avverkat drygt sex kilometer från Smailajåhkåvadet och har drygt fyra kilometer kvar till Mikkastugan. De flesta väljer att gå vidare dit, men är man trött eller söker ensamhet kan det kanske vara värt en tanke att slå läger här, om man står ut med slamret från Lulep Påisajåkkåtj.