Niak - Smailajåhkåvadet.

Om man valt att slå läger endera invid den konformiga kullen bredvid stigen eller bakom kullarna söder om mynningen av Sierggavagge så skall man i de senare fallet söka upp den igen på västra strandbrinken av Niakjåggåsj. Stigen följs längs strandbrinken söderut. I första fallet korsas Lulep Sierkajåggåsj och man kommer fram till kullarna som nämns i det andra lägeralternativet. Stigen leder längs Niakjåggåsj strandbrink en bit sedan går den upp genom en liten öppning mellan ett par kullar. För att åter leda ned mot Niakjåggåsj. Här och var delar den sig i flera alternativa sträckningar men alla sammanstrålar ett kort stycke längre fram. Då kullarna passerats efter ett par kilometer planar marken ut några hundra meter för att därefter sänka sig återigen i en bred ganska djup svacka. Man rundar en liten kulle och kommer så ut på en platå som leder fram till södra änden på den på kartan inritade triangelformade svämkäglan där tre jåkkar rinner samman, Niakvaggejåggåsj, Routesjaurasjjåggåsj och Alep Routesjåggåsj (Den senare kommer från några små glaciärer (inritade på vegetationskartan) bland de stora snöfälten på Loutaktjåhkkå och Jålle den verkar även få vatten från Alep Routesjiegna. Stora delar av svämkäglan är vadbara.

Stigen delar sig i två vid det vadställe som är användbart i svämkäglan. Den ena stigen fortsätter i riktning mot Alep Routesjiegna och korsar jåkken söder om Routesvarasj för att sedan ta riktning mot Påisatjåkkå södra sida i linje med Påisavagge där man kan finna ännu ett vadställe över Smailajåhkå i svårighetsgrad med det längre ned på kartan inritade. Där försvinner den bland stenarna och sanduren och man får själv söka sig fram så gått det går söder eller norr om Påisajåhkå. Går man norr om Påisatjåkkå tillbaka till Routesvagge återfinner man en anslutningsstig till den på kartan inritade efterhand strax väster om Påisatjåkkå.

Väljer man att vada den triangelformade svämkäglan där de tre jåkkarna möts så leder den på kartan inritade stigen ned mot det södra hörnet på triangeln. Stigen går över några små ris- och gräsbevuxna bankar och öar som ligger i mynningen på den söderifrån kommande jåkken. Normalt är det inte djupt eller dramatiskt på något sätt. Vattendjupet ligger för det mesta runt 20-25 cm eller grundare. Men som så vanligt är vid sådana här vadställen varierar vattendjup och strömförhållanden med väderlek och klockslag. Bästa förhållanden är att inte vada alltför sent på eftermiddagen soliga dagar och helst inte efter spöregn. Vadet är omkring hundra meter tvärs över och tar normalt inte mer än mellan fem och tio minuter vid normalt vattenstånd. Möter man högre vattenstånd eller på annat sätt inte känner för att vada just här kan kanske prova i jåkkens krök knappt hundra meter högre upp längs strömfåran eller lägga om rutten så man kommer söder om Routesvarasj. Är vattnet djupt i den här jåkken kan man nog kallt räkna med att det är så i Smailajåhkå också på sydöstra sidan av Routesvarasj. De bägge jåkkarna har ungefär samma upprinningsområden.

Då man väl kommit över om väljer att vada på det här stället ser man att stigen leder upp på en höjdrygg som ligger längs med Routesjaurasjjåggåsj södra strand i riktning mot Routesvarasj. På håll kan se Routesstugan renvaktarstugan som är inritad på kartan. Den vältrampade stigen som först går på sluttningen men senare högre upp på ryggen leder rakt på denna stuga som man når efter drygt 2 kilometer. Platsen kring stugan är välanvänd konstaterar man snabbt. Det är rena soptippen. Troligtvis passar många på att dumpa avskräde här i tron att stuginnehavaren skall plocka upp efter dem, vilket snabbt noteras är helt felaktigt. Om man bortser ifrån tomfat i terrängen och skräp under stugan så ligger huset vackert på en gräskulle omgivet av ett flertal små sjöar runtomkring på slätten.

Stigen fortsätter från Routesstugan i en sydöstlig riktning mot Routesvarasj som är ett berg som står mitt i dalen. Innan man når fram till berget passerar man över en liten sankmark samtidigt som stigen gör en liten sväng åt vänster längs bergssidan. Man kommer då in i en liten svacka mellan två parallellt löpande ca två till 4 meter höga jordvallar. Denna svacka leder ner till sjön Routesjaurasj. Man skall inte gå ända ned på stranden utan följa bergssidan och stiga upp på den högra jordvallen och därefter följa stigen runt sjön. Vill man ändå gå ned till stranden är det inget problem, eftersom man ser stigen även därifrån. Samtidigt kan man ju, om solen skiner och det är varmt i luften passa på och ta sig ett dopp. Sjön är grund och ytvattnet värms upp relativt snabbt, men botten är dyig på vissa ställen. Då man badat färdigt tar man sig till stigen och följer den på bergssluttningens nedre del söder om sjön till Routesvagges vattendelare.

Sjön Routesjaurasj sydöstra strand utgörs av en åssträckning som går mellan Routesvarasj rakt över dalen till Kantberget. Sjön rinner alltså endast ut i nordlig riktning mot Stora Luleälvs vattensystem. Den starkt forsande jåkken som kommer från den högt belägna sidodalen mellan Kantberget och Gavelberget rinner mot sydöst och lämnar inget vatten till sjön Routesjaurasj. Den rinner mot Lilla Luleälvs vattensystem. Vattendelaren är alltså inte bara Routesvagges vattendelare utan även Stora och Lilla Luleälvs. Man passerar nästan rakt över vattendelaråsens högsta punkt och omedelbart börjar det märkbart att luta neråt mot en stor hedyta med en mindre kopia av Routesvarasj i den sydöstra änden. Stigen går nästan spikrakt mot och förbi den norra sluttningen av denna kulle. Det sluttar lite brantare nedåt ett hundratal meter innan man kommer ned på en svagt nedåtsluttande hedartad platå som i sydoständen avslutas som en sank udde mellan Smailajåhkå och jåkken från sidodalen mellan Kant- och Gavelberget. Strax innan man når fram till Smailajåhkå sänker sig stigen ned mot sankmarken.

Här i kanten på platån och innan sankmarken träffar man på den första och nordligaste av Smailajåhkås många fåror. Den är en bra indikation på vad man har att vänta sig längre ut i det stora vadet som går över ett flertal stora och små älvfåror med varierande djup. Är denna nordliga fåra torr eller nästan torr är hela vadet grunt och okomplicerat, men är den vattenrik kanske det är bättre att stanna till här i närheten övernatten. Exempelvis i den lilla svackan mellan de små kullarna på åsen som utgör övergången från den hedartade platån till sankmarken invid jåkken från sidodalen mellan Kant- och Gavelberget. Den sida som vetter mot vadstället är en gräsäng och den andra är en lång sandstrand längs med vattendraget som här mer liknar ett sel eller liten sjö. Som sagt man kan inte ta några som helst risker med Smailajåhkå, speciellt inte i ett vad av denna kaliber. Vadet är totalt drygt en kilometer brett, men utgörs av ett flertal vattenfåror.

Om man bedömer att alla omständigheter är till fördel, visuellt, emotionellt och reellt, för att kunna genomföra vadet. Går man rakt ned följande stigen ner i den nordligaste fåran som övertväras. Vattnet är helt vitt av slam (smaila=slamrik). Här får man sondera botten så man inte trampar ner i något hål i botten eller snubblar på någon sten eller annat otyg. Man håller till höger och fram till den tvärfåra som följer södra kanten på den stora myren. Då man kommit över dit följer man den strömfåran i myrkanten. Att ge sig ut i myren i syfte att gina över den är ett annat faromoment i sig själv. Risken att det finns kvicksand och gungflyn på olika platser i den är stor och uppenbar. Efter femtio meter passerar man en något djupare strömfåra och kommer ut på något som liknar en stor sandplan genomkorsad små ömsom vattenfyllda ömsom torra strömfåror. Här får man också vara vaksam för kvicksand eller vattenmättad dy, bägge lika otäcka att trampa ned i. Efter omkring tre hundra meter kommer man fram till den norra huvudfåran, som är respektingivande bred och med ett siktdjup som tycks sväva ovanför vattenytan. Det är mer likt en rinnande jordart än vatten. Man passerar en liten parallellfåra till denna huvudfåra och där parallellfåran mynnar i denna i en korsning mellan den norra och en av de mellersta huvudfårorna vadar man över till spetsen på den norra sandbanken som ligger an från norr mitt i krysset mellan fårorna. Därifrån och vidare ser det likadant ut igen men är betydligt bredare. Detta kryss mellan två av de mellersta huvudfårorna är omkring 50 meter rakt över ungefär mitt i alldeles i vattenytan ligger en liten grusbank som kontinuerligt sköljs över av strömsvallen. Man siktar in sig på den då man vadar. Passerar över den och fortsätter vidare fram till en den norra spetsen på nästa stora grusbank mitt i Smailajåhkå. Som även ligger mitt i nästa kryss mellan den andra och tredje mellanfåran. Den tredje mellanfåran är mitt i urgröpt med djupare partier men inte bredare än att man kan ta ett långt kliv över dessa. När man vadat denna strömfåra återstår den södra huvudfåran som är omkring femton till tjugo meter bred och blir djupare närmare den södra stranden som utgörs av en sandbank. Därefter går man över två mindre parallella fåror innan man kan kliva upp på den grusbank som ligger mellan älven och en enorm myr som ligger mellan älven och Påisatjåkkå ända fram till Alep Påisajåkkåtj mynning en dryg kilometer åt sydöst. Håller man sedan något åt höger upp mot svackan mellan kullarna som syns på Påisatjåkkå norra sluttning finner man att stigen fortsätter i myrkanten och fina tältplatser på små grästerrasser runt om bland kullarna i sluttningen.

Känner man för att stanna till på den här platsen, kan ett par utflykter rekommenderas till eftermiddagen eller kvällen. Endera går man upp på Påisatjåkkå lämpligaste väg kan variera men en är att gå till västsidan och därifrån uppåt mot toppen längs de två moränryggarna som ligger där på sluttningen. Mellan dessa två ligger en blocksamling som ett minne av någon glaciär för länge sedan men som nu försvunnit. Tröttnar man på eller pallar man inte för att ta sig till toppen, det är långt, högt och brant, kan man ju istället gå mot Årjep Routesjiegna. Ett företag i sig eftersom denna glaciär lever ett tynande liv och därför lämnat en stensamling efter sig som helt enkelt måste ses för att förstås. Då man rundat västsluttningen av Påisatjåkkå kommer man rätt ut i två kilometer brett stenröse. Men inga hinder är oöverkomliga det går att ta sig över här och var ligger grussträngar som kan följas och efter en stund har man tagit sig fram till Smailajåhkå som rinner mellan glaciär tungan och stenfälten. Håller man en riktning parallell med älven och passerar förbi den första glaciärporten kan man hoppa över strömfåran strax ovanför sammanflödet med armen från glaciärporten och den förenade armen som dels kommer från Påisavagge och den andra glaciärporten. Man kommer här direkt upp på isen. Men redan nu måste varnas den har sprickor, dock inte stora, redan här på tungan och ganska många glaciärbrunnar i närheten av den plats man kommer upp på isen. Isen är även snorhal eftersom den är relativt ren även så här långt ner. Ett flertal bäckar rinner ovanpå isytan en del av dem även med ansenligt djup och hög strömhastighet. Broddar, sunt förnuft och minst tre ihopbunda rekommenderas för en större expedition på isen. Men det är minst lika intressant att bara gå dit och titta utan att bestiga isen och sedan gå tillbaka till tältet på nordslutningen av Påisatjåkkå och stilla över en kopp kaffe smälta alla dagens intryck. Från Niak (Sierggavagge mynning) och hit till Påisatjåkkå nordsluttning är det omkring åtta kilometer totalt från Kisurisstugorna drygt 27 kilometer.