Etapp 3
Start Uppåt Etapp 1 Etapp 2 Etapp 3

Home

Nationalparksgränsen - Kungsleden.

Från myren ett par tre hundra meter söder om nationalparksgränsen väljer man den högra västra stigförgreningen för fortsatt färd ner till sundet mellan Unna och Stour Dahta. Att iakttaga här är att bägge stigarna är väl trampade och att den vänstra östra i första hand används för att nå den östra änden på Stour Dahta. Detta faktum har lett till att många, cirka nio av tio eller mer av dem som passerar här för första gången , tar miste och får en omväg på minst fyra kilometer. Men har man ingen brådska så må det väl vara hänt, men nere vid sjön Stour Dahta väntar ett än större äventyr längs med och över och runt de olika naturhindren på Tyska Brinken.

Den högra västra stigen från myren är till en början med nästan spikrak i kanten på gläntan med tältplatserna söder om myren. Då gläntan tar slut svänger stigen något åt höger västerut och leder uppför en ganska lång inte alltför brant backe. Till höger och framåt ser man sluttningen upp mot de södra utlöparna på Lulep Varddo. Väl uppkommen en bit i sluttningen så planar det ut och skogen öppnar sig på vänster sida österut. En bit nedanför stigen österut ser man en liten sankmark med små vattenspeglar. Tvärs över den myren kan man ibland notera hur vandrare går på den andra stigen mot Stour Dahta.

Efter utsikten mot myren går det uppför igen och man når ett krön ovanför en förvånande djup dalgång. Fjällkartan är inte riktigt bra just här och dalen syns på kartan mer som en inbuktning än som en dalgång. Då man följt stigen ner i dalgången väntar en liten överraskning i form av hur pass svårframkomligt det kan vara i och runt omkring Änok och Stantar. På stigen är det just inga problem annat än att man går på, över och mellan ett trassel av trädrötter. För det mesta är det inte värre än vilken skog som helst.

Mitt i dalgången rinner en liten bäck. Runt bäcken kan det vara surt. Men håller man sig på stigen tillstöter inga värre problem än att försöka ta sig över så torr som möjligt. Är det torrt och fint väder kliver man bara över och fortsätter. Regnar det och är allmänt slaskigt lär man inte ta så stor notis om att man blir mer blöt än man var tidigare.

Efter bäcken bär det uppför igen på Lulep Varddos sydligaste utlöpare. Efter att ha kommit upp en bit i backen blir dramatiskt mycket torrare och lättare att ta sig fram. Ibland är det brantare och ibland är det nästan plant mellan träden som växer här på sluttningen. Efter att ha passerat ett ställe med några större block till höger oms stigen västerut svänger stigen först i en lång båge västerut för sedan göra en likadan åt söder. Efter slängarna når man ett krön där skogen öppnar sig framåt ovanför en rätt brant nedförsbacke. Här kan man kosta på sig att titta på utsikten mot Kabla och östligaste delarna av Tarrekaise om vädret och tiden tillåter.

Längre ner i backen ringlar sig stigen fram längs en sluttning från höger som man skråar utan problem eftersom stigen går längs en naturlig åt rätt håll lutande terrass. Man passerar ett stigskilje där en vältrampad stig kommer från vänster österifrån. det är en parallellstig till Tyska Brinken längs Stour Dahta. Efter brant femtio meter lång nedförsbacke stiger man ut ur skogen precis i ett stigskilje det är där man skulle kommit om man tog den andra stigen från myren nedanför nationalparksgränsen.

Då man klivit utanför skogsbrynet står man i kanten på ett större stenskravel som delas mitt i tu av en ganska stor jåkk. Jåkken rinner i en sänka västerifrån och mynnar i sundet mellan Stour och Unna Dahta. Leden är rösad genom stenskravlet och även över jåkken. Har man tur är det lågvatten och då kliver man över på lämpliga stenar. Är det högvatten lär man få leta sig fram efter bästa stället om man inte vill blöta ner sig.

På södra sidan om vadet kan tälta på ett par ställen om man vill. Vid själv vadet finns bra ställen att rent prosaiskt sätta sig ner och äta. Är det som det brukar vara på sommaren varmt och soligt kanske det kan vara skönt att doppa sig i den inbjudande bäckmynningen.

Här kan man lura sig litet på ledens fortsättning, men stigen fortsätter rakt upp på kullen ovanför den naturliga rastplatsen med den stora sittstenen. Då kommit dit upp femti meter senare och kanske tjugo meter högre passerar man över en naturlig tältplats mellan några stora block. Kommer man inte till tältplatsen spelar det ingen roll då tog man antagligen någon av de andra stigarna som rundar kullen. Hur som helst kommer man till kanten av en myr med en liten sjö. Längs myrkanten ligger det en spång. Man fortsätter på spången söderut i östra kanten på myren.

Efter ett tag tröttnar stigen på myren och svänger upp på en ås med skog på bägge sidor. På åsens högsta partier har man utsikt mot myren på stigens västra sida och mot Unna Dahta och Kabla på stigens östra sida. På den västra sidan skyms Tarrekaise av bergstoppen Dahtavarddo. Det är väldigt lättgånget i nedförsbacken och förvillande och plötsligt är man helt vilse och fel nere på stranden av Unna Dahta.

Naturligtvis missade man stigskiljet uppe på åsen. Att fortsätta längs sjöstranden är helt lönlöst det bästa är att gå tillbaka upp på stigen igen. Då man väl hittat tillbaka funderar man säkert på hur man kan missa något så trivialt som leden då skiljet är väl markerat med rösen och små snitslar uppsatta på kvistar i träden. Man följer myren till höger någon kilometer tills skogen sluter sig även på den sidan och övergång i Dahtavarddos sluttning.

Till slut når man ett ställe mellan ett par åsar där snitslarna leder in i en sänka men själva stigen viker uppför sluttningen åt höger. Naturligtvis ska man ignorera snitslarna som var ett numera oframkomligt försök att slippa stigningen uppåt genom att följa sjöstranden fram till Dahtajiegge.

Det är en ganska seg och lång backe uppåt men till slut planar det ut. På ett ställe passerar man över en liten bäck i en skarp krök på stigen. Men till slut skymtar man Unna Dahta genom skogen till vänster österut. Här går stigen i stort sett spikrakt i ett svagt nedförslut längs med en sluttning på höger sida. Och helt utan förvarning står man utanför en tältkåta. En sevärd skapelse lämnad av en familj då de slutade med renskötseln därför ingen ville ta över. Kåtan har under årens lopp byggts om först till övernattningskåta och på därefter gjorts om till vindskydd. Numera är det mesta förfallet och det som lämnas kvar av klåfingriga vandaler kommer väl om några år att helt ha ruttnat bort.

Efter kåtan leder stigen succesivt nedåt och till slut når man skogsbrynet och det planar ut. Samtidigt börjar en spång som överbryggar Dahtajiegge. Spången är inte byggd för att underlätta vandringen utan för att skydda myren. Men tack och lov för spången i alla fall. Man slipper tack vare spången simma över den jättedjupa och breda jåkken mitt i myren.

På andra sidan myren finns det ett par tältplatser på en liten höjd med några björkar. Här kan man om så vill lugna sig en liten stund. Ibland hör man tal och skratt, men det är inga spöken eller andra villfarelser. I skogen ovanför slingrar sig Kungsleden fram bland stenar och rötter.

Efter höjden går man igenom en liten dunge fram till nästa spång som leder över en större stensamling i en sänka. På andra sidan sänkan når man ett långt berg med kala hällar. Man fortsätter längs berget och genom ytterligare en dunge. Det enda sevärda är stigen som nu blivit en led.

På andra sidan dungen mitt ute på en äng står det en vägvisare vid ett ledskilje. Av vägvisaren framgår det att leden man kom på går till Pårek. Och att en av de andra förgreningarna leder mot nordost i riktning mot Pårte synbart till en början uppför en backe i skogen åt det hållet. Den andra förgreningen leder vidare över ängen mot sydväst i riktning mot Kvikkjokk. Även den har en liten backe då den försvinner in i skogen. Utsikten mot högfjällen är magnifik från ledskiljet. Så här kan man kosta på sig att fotografera litet innan skogen sluter sig helt om man går mot Kvikkjokk.

Ämnar man sig mot Kvikkjokk från ledskiljet vid Dahtajiegge går man åt sydväst uppför backen och in i skogen. Man leds på en rätt bra stig någon kilometer genom skogsdungen fram till en större äng med ett vattendrag som man korsar på en enkel träbro. Det är ett mindre biflöde till Njakajåkkå som passeras. Omedelbart efter den lilla bron finns det ett par tältplatser nära stigen på den vänstra sidan.

Ett par hundra meter till efter ett svagt nedförslut kommer man fram till en större jåkk. Njakajåkkå passeras på en hängbro av metall. Njakajåkkå kan vara svår att vada utan bron, den har många biflöden och ett stort upprinningsområde vilket gör den större än man tror. Njakajåkkås vattenföring varierar därför starkt med väderleken.

På andra sidan bron innanför skogsbrynet finns Njakajåkkå International Camping. En väldigt frekventerad utbyggd tältplats med soptunnor, skithus och röjda tältplatser. Ibland kan det under vissa veckor på sommaren vara i stort sett överfullt med tältande.

Vid Njakajåkkå finns inte så mycket att göra mer än att äta och sova. Men hyperaktiva kan alltid strosa i skogen upp och nedströms jåkken. Vill man plocka bär kan man säkert hitta tillräckligt på varierande avstånd från tältet för att bli nöjd. Från tältplatsen vid Njakajåkkå och fram till Kvikkjokk är det omkring 2-3 timmar eller 6 km kvar att vandra.

 

 

Copyright © Trekkingpath.com 2014-05-29