Pårek Sameviste - Lulep Varddo.

Påreks Sameviste är en labyrint. Kors och tvärs i byn går det en mängd stigar och alla tycks vara återvändsgränder i videsnåren, som växer djungelartat mellan de tre husen och de återstående kåtorna. Flera av kåtorna är tyvärr mycket förfallna, men de som står närmast husen underhålls av sina ägare. Dock är det svårt att underhålla just kåtorna, eftersom det råder byggförbud inom dessa delar av Jokkmokks kommun.

Om man kommer uppifrån Boareks sluttningar skall man ta sig över på Gaskagårssås västra sida innan den rinner in i videdjungeln en km norr om själva byn. Dock måste man passera en jåkkarm som viker av västerut om man kommer från Sähkok eller om man vadat huvudflödet högre upp. I den kil som bildas av huvudflödet i videt och den västra jåkkarmen finns det minst tre parallella stigar att gå vilse på. En av dessa stigar är den enklaste, och om den är rätt eller fel får var och en avgöra själv. Den är i alla fall rösad och vältrampad.

Stigen leder från endera ett förrädiskt halt vadställe över huvudfåran eller ett vad med stora vadstenar i den västra jåckarmen drygt trettio meter nedströms delningen med huvudfåran. Ytterligare femtio meter västerut finns ett till vadställe över den västra jåkkarmen med en stig från Sähkok.

Om man nu vadar endera huvudfåran eller den västra jåkkarmen följer man stigen ned mot en stor äng. Innan man lurar sig själv att passera småbjörkarna och gå ut på ängen skall man titta lite till höger efter ett stort röse. Går man fram till röset ser man att stigen längre fram på en liten ås går ihop men en annan stig och den stigen kommer från det tidigare nämnda västra vadstället över den västra jåkkarmen.

Efter stigskiljet är stigen betydligt bredare och går igenom ett videbuskage bort mot en kulle med några stora stenar på toppen. Vill man, så kan man gå upp på kullen och konstatera att nu verkar det som om man är på väg åt fel håll. Men så är det icke utan denna stig är en av de lättare framkomliga vägarna in i byn som finns trots den skenbart omotiverade kurvan.

På andra sidan kullen bär det nedför över en stenig sluttning och över en svacka. Man passerar även i kanten på ett buskage och kommer till en punkt där man nästan trampar ned i den västra jåkkarmen på Gasgagårsså. Men till vänster finner man att stigen leder in på en väl använd tältplats. Mitt på tältplatsen finns ett röse som markerar ett stigskilje mellan den så kallada Turistleden runt byn och själv Byvägen som leder in i Samebyn.

Vill man följa Turistleden ska man ta till höger ner i jåkkfåran och vada över till västra sidan. Där på västra sidan svänger man till vänster och följer stigen neråt längs med jåkken. Efter en brant nerförsbacke kommer man till en liten bro över jåkken i kanten av en spångad myr. Man följer spången och går över ett krön och nerför ytterligare en stenig brant backe till en stenig svacka mitt i den glesa skogen. Där i svackan snurrar stigen mellan några stora stenar tills den kommer till en ytterligare några utlagda spänger. Till slut är man nere vid ett stigskilje där en stigen från byn ansluter från vänster.

Väljer man att följa Byvägen vid Gasgagårsås västra arm passerar man först över en stor äng som numera till stora delar är igenvuxen med videbuskage. Till vänster upptäcker man ett par gråa hus skenbart mitt i videsnåren. Stigen gör en lång vänstersväng på hundra meters avstånd från husen och går samtidigt uppför. Då man passerat husen svänger stigen svagt åt vänster fram till en äng med ett par starkt förfallna kåtor och ett par uthus.

Efter att ha passerat de förfallna kåtorna och uthusen passerar man igenom ytterligare några videsnår och kommer fram till ett brunt hus bredvid en renoverad kåta. Man passerar mellan husverandan och kåtan och kommer fram till en meter bred bäck. Bäcken kan passeras på flera sätt vill man och orkar hoppa fungerar det. Vill man inte hoppa finns det ett par stora stenar alldeles till vänster att trampa på. Vill man blöta ner sig går det även bra att kliva rätt ner i den knappt meterdjupa bäcken.

Då tagit sig över bäcken står man vid en liten vägvisare som pekar in i ett videsnår med texten Kvikkjokk 20 km. Bladar man in i videsnåret som pilen visar finner man att man går på en stig någon meter från men längs med bäcken. Hundra meter längre fram kommer man efter ett lerigt vad till en gräsplätt där det ligger en förfallen kåta i andra änden. Följer man stigen ytterligare en bit nu i kanten på bäckfåran man vadade ska man över två ganska leriga vad till innan man kan ta sig upp för en björkbevuxen brant och finna att stigen sammanstrålar med ytterligare en stig nedanför en stor kulle.

Om man istället väljer att strunta i vägvisaren och håller till vänster efter skuttet över bäcken vid den bruna kåken, kan man följa en stig som passerar till höger om en Njalla och bort mot en ås. Tar man till vänster vid Njallan har man gått vilse. När man närmar sig åsen får man syn på ett blått hus till höger med en nyrenoverad kåta en bit bortanför. Man följer den stig mellan buskagen som leder dit. Observera att skyltarna om landande helikopter är inte uppsatta på skoj utan markerar faktiskt Påreks helikopterlandningsplats, som används regelbundet under renskötselsäsongen.

Vid den nyrenoverade kåtan svänger stigen över en bro och passerar genom en röjd gång i videt fram till och någon meter till vänster söder om den förfallna kåtan på gräsplätten. Sedan fortsätter stigen över en grund bäckfåra. Man går igenom en uthuggning i videt på en liten kulle och vidare ner och över nästa bäckfåra på trampstenar. Efter den sista bäcken går man uppför strandbrinken till den plats nedanför den stora kullen där den andra stigen ansluter från höger.

Har man tid kan man gå upp på kullen och och om det är klart spana in ödsligheten. I sydöst ser man Gallak, i söder Tjuolta och Lulep Vardo, I väster Tarrekaise och Tsatsa, i norr Pårek och Pårte. Är det dimma ser man ingenting.

Stigen fortsätter till höger väster om kullen. Direkt efter kullen lutar det nedför och är stenigt till tusen. Men på något sätt har man lyckats undvika att det skulle vara för lätt runt stenarna och regnar det är troligtvis rena lerkanan på flera ställen. Till slut är man nere och står inför ett val till vänster eller till höger vid en kulle med stora stenar och några träd. Går man till vänster klarar man sig med en lerig stigning uppåt och en stenig nedförslutning. Tar man den högra stigen är det ett blockhav hela vägen.

Efter kullen bär det nedför igen inne i en skog till kanten av en myr. Här svänger stigen till höger och femtio meter senare ansluter den till Turistleden vid änden på en spång. Här tar man till vänster, går man till höger kommer man tillbaka till Pårek.

Då man tagit till vänster och gått nerför en liten backe kommer man ut på en vattensjuk myr som man korsar på en spång. Man befinner sig nu i den sydvästa kanten på en myr i en sänka invid en stensamling. Västerut fortsätter sänkan in i ett videsnår och en snårig björkskog. Man kan ana resterna av en i stort sett övervuxen stig västerut. Den leder fram till Påreks vetenskapliga station som nuförtiden mestadels står övergiven och enbart kostar skattemedel. Stationen är ett av byggnadsminnena efter Hambergs inventeringar och undersökningar av Sarek.

Åt andra hållet åt öster längs med åsen fortsätter stigen i kanten på myren tills åsen slutar. Vid slutet på åsen svänger stigen åt höger och börjar slutta nedför. Man korsar fler myrar och sanka hedar på spänger och kommer till slut ned mot sjön Pårekjaure. Innan man når fram till sjön ska en ganska bred och djup å passeras. Så länge den lilla bron håller är det inga problem, men den börjar bli skraltig och sjunger antagligen på sista versen någon vinter framöver. Den är redan knäckt på flera ställen av för hög belastning och någon meter blötsnö lär nog kapa av resten. Efter det lär man få simma, någon ny bro lär nog inte byggas av nuvarande tillsynsmyndighet. Hade denna myndighet intresse av att underhålla bron vore den lagad redan nu och inte lämnad i det usla skick den befinner sig.

Efter bron korsar man en liten myr och kommer upp på en spång som leder ner och ut på en liten udde i den östra viken på sjön. Här i den östra viken mynnar ett strömdrag som går mellan en mindre angränsande sjö österut och Pårekjaure. Strömdraget måste vadas. Har man tur är det inte djupt och dessutom har man lagt ut stenkistor med någon meters mellanrum att gå på. Vid sådana tillfällen anses vadet vara lätt. Men är det högvatten kan det stiga nästan hur högt som helst och då blir det fruktansvärt svårt att ta sig över. Många har då tvingats att under stor livsfara vada med det strömmande vattnet upp till midjan. Även om vadet anses lätt vid lågvatten är det inget för en nybörjare att bara plumsa i och smärtfritt gå över. Strömmen är stark och tar man fel väg mellan stenkistorna och de grundare partierna kan man endera gå fast sig eller ramla i.

Söder om vadet kommer man till en vattensjuk gräsmatta där det börjar en spång som leder förbi en myr i kanten på ett videsnår. Högre upp slutar spången vid en kulle med en stor sten. Där delar sig stigen i två stigar en leder österut rakt ut i den stora myren och försvinner där. Den ska enligt kartan leda förbi en renvaktarstuga och ner mot Tjuolta. Den andra stigen är dessutom rösad. Den leder fram mot en kulle hundra meter längre västerut. Man följer den här stigen mot kullen.

Alldeles norr om kullen finns det en blåsig lägerplats öppen åt alla håll utom söderifrån. Här kan man tälta om man inte är rädd för att blåsa bort. Speciellt vid blåst kan det vara intressant eftersom det låter. Det uppstår en dov resonans när det blåser, antagligen för att marken är så full av tomrum mellan de de underliggande blocken.

Efter lägerplatsen rundar man kullen längs med en vik av sjön. Längre fram sluttar det uppåt längs med ett blockhav till höger västerut till en litet pass mellan två kullar. Då man passerat igenom detta kommer man fram till sjön Dajjtejavre som ligger till vänster. Det finns en liten lägerplats på en hylla ovanför sjön i anslutning till stigen. Efter lägerplatsen rundar man sjön i kanten på en sank slätt till höger västerut. Man går över en liten ås och kommer fram till ytterligare en sjö som ligger till höger väster om stigen.

Stigen följer den östra sidan av sjön ett par hundra meter och svänger sedan över en ås österut. På andra sidan åsen kommer man ut på en sträcka som går på en stenig bank mitt i myrarna. Där det blivit alltför sunkit och problematiskt har man lagt i några plankbitar att balansera på. Man befinner sig nu mitt i ingenstans. Här börjar nog en och annan fundera på det kloka i att ha en fylld vattenflaska. Det finns inga bra bäckar att dricka vatten från.

Den steniga banken avslutas vid en liten kulle med en stor vit kalksten och några björkar. Här börjar Spången, och den är lång. Egentligen är det flera spänger efter varandra men avståndet mellan dem är så kort att man kan räkna ihop dem till en enda väldigt lång landgång. Man slipper numera klafsa i myrarna och skita ner sig. Ett par kilometer senare har man letts fram till en sluttning upp på en platå där det ligger flera stora sjöar. Ytterligare någon kilometer längre fram kommer man till en liten bäck som rinner ut ur en sjö. Sjön ligger alldeles nordväst om den uppstickande norra vårtan på Lulep Varddo. Strax söder om bäcken ligger en liten dunge på en kulle. Kullen är en väldigt populär rast- och tältplats så lyft helst inte på några stenar på den östra undangömda sidan. Bästa tältplatserna är i den lilla sänkan högst upp på kullen. Men vill man ha sjöutsikt kan man med fördel tälta på en terrass i kullens nordsluttning.

Om man väljer att slå läger här på kullen kan man t.ex göra en utflykt till norra vårtan på Lulep Varddo. Man följer åsen med tältplatskullen i riktning mot vårtan. Då man kommer fram till den lilla sjön söder om åsen går man mellan denna och en annan liten sjö strax söder om den stora sjön nordväst om vårtan. Man kommer efter en stund till en liten björkbevuxen kulle denna rundar man på norra sidan mot sjön. Efter kullen kommer man till en hed som slutar vid skogen som omger Lulep Varddo. På ett ställe finns det en öppning bland träden som leder in i en glänta. Man korsar gläntan och följer en väldigt otydlig stig i en utglesning av skogen uppåt till en liten bäck som rinner i en blocktunga. I kanten på blocktungan är det gles vegetation nästan ända upp till trädgränsen. Då man passerat trädgränsen kan man följa en stig som leder upp över blockhavet till en topp strax norr om vårtan. Från denna mellantopp går över svackan till vårtan och håller lite åt väster så man kommer in i en liten svacka mellan två ganska branta sluttningar nedanför vårtan. Inne i svackan går man upp över den lilla blocktungan som ligger till vänster söder om själva toppryggen.