Etapp 2
Start Uppåt Etapp 1 Etapp 2

Home

Ahkatjåhkkå - Alggajavrre.

Dalgången Alggavagge är drygt 15 km lång. Det tar ungefär en dag att gå från den ena änden till den andra i den djupt nedgrävda sänkan. Nästan hela vägen genom dalgången har man två mycket branta och höga bergväggar på bägge sidor.

Då man startar från exempelvis en lägerplats vid Algganjalmme eller Galmmejåhkå mellan Gouhperskajdde och Ahkatjåhkkå går man till en början till vänster dvs söder om och längs med den lilla rännilen som är början på Galmejåhkå fram till de utmärkande kullarna någon kilometer längre fram i färdriktningen.

Fram till kullarna är i de flesta fall vandringen på en väl synlig och sporadiskt rösad stig helt bekymmerslös. Men eftersom man går i en svämkägla vet ingen vad som kan hända om det skulle inträffa att vatten strömmar i flera av fårorna. Troligen får man väl då söka sig längre upp i sluttningen och gissa sig fram i den rätta riktningen.

Väl framme vid kullarna tar man sig över den nu mer vattenfyllda lilla jåkkarmen. Är det lågvatten är det bara att plaska över i kanske decimeterdjupt vatten. Är det högvatten går man troligtvis inte på den vänstra sidan fram till kullarna.

Från kullarna fortsätter man på den högra dvs norra sidan av jåkken. Vill man inte gå över jåkken utan fortsätta på den södra sidan så gör man det. Stigen och den normala leden går i alla fall på den norra sidan från kullarna och ner genom Alggavagge, men det skulle förvåna mig om det inte går ytterligare en stig längs med jåkkens södra sida.

Då man nu är på Galmmejåhkås norra sida fortsätter stigen framåt förbi, över och runt kullarna. Det är väldigt lättvandrat och har man tur och slipper motvind och annat av elementens raseri går kilometrarna snabbt till vänster har man den mer och mer vattenfyllda jåkken och till höger den tvärbranta väggen på Härrabakte. Tittar man upp till höger ser man den välkända profilen på rauken högt upp i branten. 

Traditionen vill göra gällande att branten namngetts efter rauken eftersom man från vissa håll antagligen urskiljer dragen från en en gång dominerande präst i den. Men troligen är namnet äldre än så eftersom kulturutbytet och folkströmmen genom Sarek sedan istiden alltid varit stort trots ödsligheten i dag. Alggavagge har varit och är än idag en stor flyttningsled för renhjordarna och renskötarna. Är man observant ser man ofta lämningar efter både forna och moderna människor på skyddade platser bland småkullarna längs stigen.

Under rauken gör Alggavagge en sväng mot mera västlig riktning. Där passerar man över en större plan yta med många lämningar av eldstäder. På andra sidan dalgången rinner det två större jåkkar som kommer uppifrån Sadelbergets glaciärer och snöfält. Ovanför sig ovanpå en nästan lodrät vägg ser man Rauken. Och västerut till synes oändligt långt bort ljusnar det i västra dalmynningen. Nere i Galmmejåhkå ser det ut som ett sumpigt delta där de två jåkkarna förenar sig med den större jåkken.

Då man fortsätter västerut längs med jåkken blir det mer kuperat en kort sträcka. Här och var passerar man genom små buskage och över små sankmarker. Dock är stigen torr för det mesta. På en sträcka på nästan två kilometer ser man att Galmmejåhkå rinner genom ett sankt område med flera större och mindre tjärnar och sjöar omväxlande med korta forsar. Nere vid jåkken ett par hundra meter bort växer det speciellt vid sjöarna rätt så mycket vide och andra buskage.

Då man passerat helt nära en av de större sjöarna kommer man ut på en helt osannolik öppen slätt med ett tätt nätverk av torra jåkkfåror. Det är Skaitatjåhkås (jåkken från bl.a. Vattendelarglaciären) enorma nästan två kilometer breda svämkägla. Här kan man få problem om det är översvämmningstid, då lär man inte komma över utan att behöva simma. Men normalt så går man nästan en och halv kilometer på den slättliknande svämkäglan korsande den ena torra fåran efter den andra tills man hör mullret från den stora jåkken som kommer ur den väldigt trånga dalen högt upp till höger.

Till slut når man fram till de fårorna som normalt är vattenförande och många vill nu helst vara någon annanstans. Det rör sig om åtta rätt saftiga slingrande och korsande större forsar som ska vadas på något sätt. Tack och lov finns det rösen uppställda på stenhögarna mellan fårorna och det enklaste är att ta sig fram längs den anvisade vägen mot den stora åsen som utgör den västliga änden på svämkäglan. Ett par av jåkkfårorna är faktiskt rätt ruggiga och krävande med nästan midjedjupt vatten och av säkerhetsskäl rekommenderas att ta det väldigt lugnt vid själva vadningen och verkligen söka bra fotfästen och balans i själva rörelsen i vattnet. Plurrar gör man garanterat men det är ju bara vatten och sådant torkar.

När man äntligen nått fram till åsen är det bra att sätta sig en stund och ta en funderare på vägvalet för resten av sträckan genom Alggavagge. Tänker man sig ett besök i Alkavare Kapell eller lockar Alkastugan för en övernattning. Några hundra meter efter åsen börjar videt. Men det vållar inga problem eftersom stigen man går på plöjer rakt igenom snåren utan att dessa vållar några problem. Till vänster ser man Alggajåhkås delta med många strömfåror och videbuskage på bankarna mellan dessa.

Skippar man kapellet kan man söka sig över Alggajåhkå i detta delta och följa sjöns södra strand en bit upp i sluttningen på Sarvesnjunnje och på så sätt ta sig till Alkastugan. Gratis får man ytterligare två maffiga vad dels en glaciärjåkk uppifrån Sarvestjåhkkå och några hundra meter från Alkastugan älven Alep Sarvesjåhkå den senare kan ställa till enorma vadarproblem om det är högvatten.

Vill man ta sig en titt på Alkavare Kapell vilket det är värt följer man den fina stigen genom videsnåren ett par hundra meter upp på Alggavarres sluttning i nordvästlig riktning. Här och var passerar man över små mindre lutande gräsplättar som fungerar bra som tältplatser om man känner för att tälta. På flera ställen passerar man även flera mindre bäckar ofta i anslutning till dessa gräsplättar så vill man inte längre så är det bara att slå sig till ro.

Efter knappt tre kilometer längs sluttningen glesnar videt och stigen leder ut på en stor svagt sluttande hed, där kapellet står på en höjd i bortre kanten ovanför en stor äng med ett lika stort rengärde nere i hörnet av sjön och älven Miellädno. Vid kapellet finns det flera byggnader en innehåller ett soprum och en pastorsexpedition. Det finns ett dass och ett par skjul till lite längre bort mot det forna gruvområdet. Alla utrymmen utom pastorsexpeditionen är öppna, vilket medför ett visst ansvar för de som besöker kapellet och platsen.

Då man besett kapellet och börjar tänka på vidarefärden kan man dra sig nedåt stranden vid luspen där Miellädno strömmar ut ur Alggajavrre. Ibland brukar det ligga en olåst båt på var sida om luspen, som man får låna på det villkoret att man lägger tillbaka dem exakt där man lånade dem dvs en på var sida. Den tidigare bron över Miellädno två kilometer nedströms är numera historia eftersom den inte reparerades då den knäcktes under vintrarna 1994-1995.

Hittar man inga båtar att låna går det att ta sig över både älven och sjön genom att vada i närheten av luspen. Sjön är drygt metern djup och tål man kallt vatten är det bara att hoppa i och söka sig över. Vad gäller älven får man söka sig fram på sträckan från luspen och ner mot Galnajjågåsj svämkägla och försöka hitta samernas gamla vadställe där vattnet vid gynnsamma tidpunkter inte når högre än till knäna eller strax under låren, men strömmen är stark så ta det lugnt och tappa inte balansen.

Då man tagit sig över Miellädno eller Alggajavrre och befinner sig därom så kan man söka lite i sluttningen och kanske finna den numera nästan övervuxna stigen mellan den raserade bron och Alkastugan. Har man tur och finner stigen är det bara att följa den över kullarna bort till Alkastugan. Man ser inte stugan förrän man rundat den sista kullen och då återstår inte mer än ett par hundra meter till den lilla kåken i videt.

Vid Alkastugan kan man även tälta på gräsplätten nedanför den sista kullen man rundade då man kom från luspen. Men man får se sig om efter det torraste stället eftersom hela gräsmattan har en tendens att suga åt sig enorma mängder vatten vid regn.

 

Copyright © Trekkingpath.com 2014-05-29