Sarek

Home
Kungsleden
Pårekleden
Sjöfallsleden
Normalvägen
Alkavagge
Luohtolahko

img019.jpg (11696 bytes)

Niejdariehpvagge sedd från Sarvesvagge

Sarek höga fjäll, kulturbygd, ödemark och nationalpark

Sarek är som de allra flesta vet en nationalpark med allt vad det innebär. Det är ingalunda en ödebygd, även om ingen mig veterligen numera permanent bor där. För många kan Sarek ge intryck av att vara en orörd vildmark.  Sarek är kanske en vildmark eftersom ingen numera brukar någon del av området. Men orört är det inte. Tidigare har man periodvis brutit olika mineral inom det område som utgör nationalparken och framförallt rennäringen som fortfarande pågår har lämnat många spår efter sig i bl.a. olika byggnader, gruvor, kåtaplatser och stängsel.

Under 1800 och även i början av 1900-talet upptogs även några nybyggen eller fjällägenheter inom området, där man försökte sig på ett jordbruk baserat på naturahushåll. Vidare har Vattenfall dämt vattendragen i Rittakdalen och åt sydost. Under senare år har några nya exploateringsintressen för olika mineraler dykt upp, som i ett visst läge kan komma att påverka Sarek på något vis.

Hur vandrar man då i Sarek? Enklast är att följa de olika stigarna som finns i de flesta dalgångarna. De flesta av dessa stigar finns inte på några kartor, varför vet jag inte. Men finns där i alla fall, troligtvis är de flesta lämningar efter samernas gamla transport- och flyttningsvägar. Dock så får man tänka på att det inte finns några broar över de olika vattendragen, med undantag för broarna över Gukkesvaggejåhkå, Kåtokjåhkå och Smailajåhkå. Som finns på nåder tills vidare, antagligen tills de rasar ihop. På slutet av 1980-talet försvann bron över Luottojåhkå och vintern 1995 förstördes bron över Miellädno. Man får alltså var beredd på att vada. Vill man inte vada så man avstå från att vandra i Sarek. Alla vandringar i Sarek innebär både små, stora, lätta och svåra vad. Man får även kallt räkna med att en jåkk som upplevs liten och lätt av en annan vandrare, med iakttagande av Murphys lag alltid har förvandlats till en rytande älv då man själv ska över densamma.

De två små husen Alkastugan och Njåtjosstugan som under mer än ett halvt sekel varit en tillflykt för vandrare i nöd och behov att komma inomhus, har under år 2001 blivit utdömda av Naturvårdsenheten i Norrbotten som beslutat att bränna ned dem. Detta för att man har den åsikten att husen om de får stå kvar och förfalla, tro det den som vill, skulle utgöra en fara för besökare. Sanningen är väl att ett eventuellt underhåll skulle kosta för mycket,  eftersom bägge husen ligger väldigt svåråtkomligt för regelbundna besök av en fastighetsskötare.

Copyright © Trekkingpath.com 2014-05-29