|
Mellan renvaktarstugan i västra änden av Alajavre och fram till Alkajaure finns det
en gammal numera mer och mer otydlig stig. Leden är mestadels rösad men det är lätt
för den ouppmärksamme att komma fel.
Till en början söker man sig ner från renvaktarstugan längs stigen mot stugägarnas
båtar som ligger ett par tre hundra meter österut längs Alajavres norra strand. Här
och var korsar man små bäckar som kommer uppifrån Alatjåhkkås sluttning.
Mitt för båtarna passerar man över en gräskulle som kan användas som tältplats om
man står ut med vågskvalpet mot strandkanten nedanför. Därifrån leder stigen vidare
ned mot vattenbrynet och längs strandkanten bort mot en udde där en bred jåkk mynnar i
sjön. I uddens östra del står en kulle. Vill man obrottsligt följa stranden går man
runt udden i strandkanten, annars kan man följa stigen och gina rakt över från jåkken
upp till kullens krön och ner på andra sidan och på så vis spara några onödiga steg.
På andra sidan kullen fortsätter man i strandkanten fram till nästa udde, som om man
vill kan runda i strandkanten, men som även den är enkel att övertvära på en stig i
rakt östlig riktning på torr gräshed. Skillnaden är att man stiger upp och går ner ca
20 höjdmeter och tjänar ytterligare några onödiga steg. Ute i sjön till höger kan
man se en stor ö.
Efter genvägen över udden är man åter nere på stranden. Man följer denna playa
nästan en kilometer. Till vänster uppåt ser man att övre delarna på Alatjåhkkå mot
toppen 1366 som är rätt så branta. Även där på den sidan ligger en glaciärbildning
i sluttningen. Tvär över sjön ser man en annan likadan. Ingen av dem finns med på
kartan.
Då man kommit fram till den plats där stranden svänger nästan söderut i sjön
svänger man själv till en nordöstlig riktning rakt mot en punkt mellan topparna 1204
och 1226 på Alatjåhkkå. Stigen leder uppåt mellan 30 och 40 höjdmeter över några
åsryggar. Ett par tre hundra meter efter man lämnat stranden passerar man en större
ganska grund jåkk.
Efter passagen av jåkken går man gräshed längs med en tydlig kant i sluttningen med
en hundra till två hundra meter bred sankmark mellan denna och själva sandstranden. Man
går där uppe tills man kommer till den punkt på sluttningen som ligger alldeles under
passet mellan topparna 1366 och 1204 på Alatjåhkkå och där sankmarken nedanför slutar
invid ett liten kulle. Lämpligt är att gå ner till stranden och runda kullen på denna,
alternativt går man upp en bit i sluttningen och fortsätter där uppe en bit till.
Då man kommit längst in i bukten under under toppen 1204 tar man ut en så rak ostlig
riktning som möjligt, så att man resten av vägen längs sjön enbart tangerar de
nordligaste delarna av övriga bukter på sjön fram till Nourtap Rissavare. Det betyder
att man många gånger kommer att förlora ögonkontakten med sjön eftersom man befinner
sig så långt som en halv kilometer från denna vid de stora uddarna under toppen 1226.
Terrängen är mycket lättgången eftersom det rör sig om gräshed nästan hela vägen.
Ett undantag från den raka ostliga linjen finns från den udde som ligger rakt
nedanför toppen 1226 och fram till nästa udde en kilometer bort. Där finns det en enorm
sankmark i sluttningen och fram till sandstranden där är det enklast att gå på själva
strandbrinken som bildats. De enda misärerna som påträffas är vid mynningarna till de
många bäckarna som mynnar i sjön. Ibland kan det vara djupt och kvicksandsliknande vid
själva strandbrinken, så man får svänga inåt myren ett tjugotal meter på de
platserna.
Men till slut nås den östra udden som övertväras i ett pass med några
pyramidliknande kullar mellan ett par berg och där finns även en rösning som visar
rätt riktning. Då man gjort så kommer man inte ner till stranden igen men öster om en
ganska brant klippa på en stor stenig platå. Här ska man vara oerhört observant på de
små rösena som markerar stigen.
Denna stig ska man försöka följa så gott det går i östlig riktning. Skulle man
tappa den kan man hålla en sydligare riktning, men kommer då i västra änden av viken
som avslutar sjön vid Nourtap Rissavare.
Anledningen till skärpt uppmärksamhet är att det är ett månlandskap man ligger
mellan Alatjåhkkå och Nourtap Rissavare. Mitt i detta enorma stenkummel ligger en
sankmark omgiven av klippor och stenar i storlek med en normal villa. Lyckas man följa
stigen något så när följande de små rösena här och var bland de större blocken,
så tar man sig fram ganska odramatiskt.
Då man gått en stund här bland stenblocken förlorar man ögonkontakten med
Alajavre till höger. Till vänster har man en lång sluttning fylld med stenblock. Man ser heller
ingenting av sjöarna Daktejavrasj som ligger någonstans där i sluttningen, förrän man
passerat dem och kommit upp en bit i sluttningen. Själva stigen är väldigt otydlig och
går på en inte så svårgången men väldigt stenig mark. I dimma är det nog
förvillande att gå här eftersom man då troligtvis inte kan se och lätt missar de
pyttesmå utspridda rösena.
Till slut passerar man över en tydlig och ganska hög bergsrygg och anländer till en
liten vik med en bäck ett par tre hundra meter från Alajavres östspets. Här finns ett
bastant röse upplagt på en stor sten och en bred väl trampad stig leder vidare i rätt
riktning, det vill säga runt en sankmark och uppför en kulle ovanför sjön och vidare
längs denna fram till själva öständen på sjön.
Det är lite dramatiskt att komma fram till själva öständen eftersom viken är
långgrund med uppstickande stenar i vattnet. Det enda tänkbara är att ha tålamod och
följa rösena så gott det går och inte försöka gina, eftersom det funkar inte på den
här platsen.
Till slut når man i alla fall fram till en sandstrand mellan stenblocken. Mitt på den
här sandstranden mynnar en liten jåkk. Det är jåkken från den lilla sjön som ligger
på Nourtap Rissavares västsluttning. Har man lust kan man sätta sig här mitt i jåkken
eller vid sidan av den, och tänka efter vad man gör här, eller om man inte känner för
de tankarna kan man alltid fundera på hur man ska fortsätta.
Lösningen är enkel eftersom inga andra alternativ tycks ges än att ta sig upp på
Nourtap Rissavares sluttning för att komma undan blockhavet vid Alajavres strand. Som en
händelse har andra tänkt samma tanke, och framsynt rösat en stig som i flera
kilometer leder på skrå upp i sluttningen. Till en början hänvisas man den enklaste
vägen genom blockhavet fram till en bäck, och sedan i en vid båge till sydostlig
riktning. Till slut kommer man till ett trevägs stigskilje på 950 meters nivån där man
tar till höger, samtidigt övergår den fina och täta rösningen till en mer utspridd
sådan.
I färdriktningen som nu är sydostlig förekommer ett och annat sporadisk upplagt
mindre röse ytterligare ett par kilometer. Men då man kommit fram i sluttningen mittför
Nourtap Rissajavrre upphör även denna rösning vid några stora stenar och stigen blir
dålig igen därför att marken som består av torr gräshed är lättgången, och de
flesta tycks då inte ha något behov av att trampa på en samma stig. Till höger ligger
ett öppet och platt slättlandskap på andra sidan sjön. Alldeles norr om sjön ser man
forsen som är Alajavres utlopp. Någonstans på den öde platån ligger den punkt som
är längst bort från en väg i Sverige.
Egentligen försvinner inte stigen i färdriktningen, utan delas upp i flera mindre
stigar. Enklast är att följa någon av stigarna som leder snett uppåt på Nourtap
Rissavare, upp mot och över 1000 metersnivån om man har lust och ork. Allt för att man
kan övertvära den utskjutande fjällaxeln norr om Lulep Rissajavrre. Man bör sikta mitt
emellan de stora stenarna man ser där uppe på kanten en kilometer framåt. Motlutet är
ställvis segt men marken är ypperlig att gå på, har man tur går man på rätt stig
och den leder dit.
Till slut är man där och blir förvånad, eftersom det ligger flera terrasser
här i
sluttningen. Enligt Sarekkartan, som många gånger har samma sanningsvärde som en
veckotidning, ska det vara jämn sluttning sluttning här, men det är det inte, det hela
påminner lite om asiatiska odlingsterrasser. Det är säkert fint att tälta här om man
bara kan leta fram lite vatten.
Rakt österut ser man sjön Alggajavrre och därbakom Alggavagge fram till kröken med
"Prosten" och Ahkatjåhkkå. Till höger åt sydost gapar två till stora
dalgångar Sarvesvagge och Njoatsosvagge på andra sidan den stora slätten söder om
Tjågnåris. Man ser även Vassjavagge eller vad man ska kalla den grunda dalen som leder
till Tarraluoppal. I samma riktning ser man även hur ån Rissajåhkå forsar i branten
ner mot älven Alep Sarvesjåhkå.
Eftersom tanken är att ta sig till Alkastugan nere vid Alggajavrre, så tar man ut en
så rak riktning som möjligt nedför Nourtap Rissavares östsluttning ditåt. Till en början kan
man sikta mitt på den avvikande gröna myren nedanför och gå till kanten på branten
ovanför myren i sluttningen. Man rundar myren bäst norrut och kommer då naturligt ner
längs en ås i sluttningen till norra sidan av myren. Man går nerför åsen i riktning
mot nästa myr som genomkorsas av en jåkk med ganska branta strandbrinkar. På ett
ställe i norra delen av myren är brinkarna lägre och jåkken inte svår att ta sig
över.
Efter att ha tagit sig upp på nästa ås i färdriktningen går man lite till höger
och går ner genom ett litet pass längs en liten bäck och kommer ner i en svacka där
det rinner en större jåkk. Den här jåkken hänger man på och följer den genom de
olika åsarna som ligger i sluttningen till ett ställe där den trängs ihop och har ett
vattenfall.
Vill man inte leka timmerstock och forsränna kan fortsätta upp för åsen öster om
jåkken och ta sig ner i rak riktning över myrar och åsar rakt mot platån ovanför
stugan. Det är rena berg och dalbanan men framkomligt. Chanserna ökar också att man
lyckas plurra kollosalt i någon av myrarna mellan åsryggarna man skall övertvära. Vill
man inte forcera sig fram likt en bulldozer går man efter bäcken neråt.
Vid fallet går man upp på den vänstra av åsarna ovanför fallet och fortsätter i
riktning mot Alkastugan. En bit österut i sluttningen ser man en ganska stor ås som inte
är inritad på kartan, men som är såpass stor att den skymmer Alep Sarvesjåhkå. Man
tar sig upp och nordost ut på denna ås och efter ett tag kommer man till ett ställe
där man kan sig ned till ett stort videsnår invid Alep Sarvesjåhkå drygt en kilometer
sydväst om Alkastugan.
I videsnåret finns den stig som leder mellan Tarraluoppal och Alkastugan och som efter
en förgrening vid Tjågnåris går igenom Njoatsosvagge till Pårek och Kvikkjokk.
Då man trasslat sig genom videt, enklast är att gå ett par hundra meter söderut och
runda det, så följer man stigen åt nordväst mot Alkastugan. Efter videt passerats går
man upp på en platå ovanför Alep Sarvesjåhkå i riktning mot ett litet berg. Uppe på
platån ser man att konstigt nog så går inte stigen till berget och rundar videt på så
vis, utan fortsätter rakt mot Alkastugan, som sticker upp i videt rakt fram. Dock
svänger stigen ut mot berget 200 meter innan stugan och man slipper trassla in sig
alltför mycket i rötterna, men blöt blir man om man är envis och följer stigen. Bäst
är att runda videt och gå mellan detta och det lilla berget.
Man går sedan längs videkanten fram till infarten till stugan inne i videt och viker
av in på den stigen. Efter knappt 30 meter står man på trappan till stugan, som är
mindre än man tänkt sig, men tillräckligt stor för cirka 8-10 personer ska kunna
tränga ihop sig där om något av de så vanliga ovädren bryter ut.
Stugan är förfallen och skulle säkert varit utdömd som hundkoja var som helst i
världen utom i Sverige. Alkastugan var ursprungligen tätad med tjärpapp runt om, men
denna har under årens lopp utan underhåll blåst och frusit sönder och ramlar nu bort i
små och stora flak. Detta gör att det vid häftiga regn kan förekomma takdropp inomhus.
I övrigt finns det en sönderrostad och farligt sprucken kamin i stugan som även
fungerar som spis för matlagning om man behöver tända en brasa. Dock bör man inte
somna i från elden i spisen eftersom det finns risk för att glöd kan ramla ur spisen
och hamna på golvet. Alkastugan saknar tyvärr ett utedass, som man snabbt märker om
tänkt inspektera kåken runt om lite närmare.
Alep Sarvesjåhkå har ett delta bara 20 meter från Alkastugan. Själva vadstället
ligger inte som många tror där precis vid stugknuten utan 100 meter uppåt älven på
andra sidan videt nedanför nästa kulle. Det är inte svårt att ta sig dit. Man följer
bara stigen från stugan till älven, precis som man skulle gå för att hämta vatten
eller tvätta sig, och strax innan man går nerför älvbrinken till vattnet tar man
istället till höger på annan stig som går längs kanten av videt uppe på själva
älvbrinken till den andra kullen där det även står ett röse. Från röset går det en
stig ner till själva vadstället. Man kan även tälta på en gräsmatta vid röset.
Från stugan och norrut längs sjön går det en annan stig. Den leder bort mot den
numera trasiga bron över Miellädno och därifrån förbi Alkavare Kapell och in i
Alggavagge. Eftersom bron numera är så risig finns det flera alternativ att ta sig över
Miellädno och Alggajavrre. Man kan vada Miellädno på ett par platser mellan
Gainaijågåsj och Alggajavrre. Ibland finns det även möjlighet att tjuvlåna kyrkans
båtar och ro över nordvästra viken av Alggajavrre, bara man ser till att det finns
minst en båt på vardera sidan då man rott färdigt. |
