Etapp 2

Tjågnårisjåhkå - Vássjajåhkå.

Då man befinner sig vid Tjågnårisjåhkås utflöde i Alep Sarvesjåhkå är man på en plats som kallas Tjågnårisskajdde. Vad är det då för märkligt med den platsen då undrar säkert en och annan. Det är ett område som består av en udde, som begränsas av två större jåkkar som flyter samman. Förutom udden finns det en renvaktarstuga och ett dass på platsen och dessutom, men inte minst viktigt ett numera otydligt stigskilje mellan flera leder. Den ena stigen leder över jåkken och upp mot vattendelaren i Njoatsosvagge och en annan leder upp längs jåkken och in i Vassjavagge. Ytterligare men otydligare leder längre in i Västra Sarvesvagge längs Alep Sarvesjåhkås södra sida.

För att komma till Tarraluoppal väljer man den stig som leder upp och in i Vassjavagge. Den stigen går uppför nära den västra stranden på Tjågnårisjåhkå och följer den fram till ett sammanflöde där en arm kommer från Västra Njoatsosvagge och en annan arm kommer uppifrån Vassjavagge.

Vid sammanflödet söker man en rakare väg upp i sluttningen, eftersom man kommer in i ett område med stora block, små berg och kullar. Man tar sig fram mellan de olika hindren genom att följa den otydliga stigen som snirklar sig fram i svackorna. Man rör sig mot några kullar som är ovanligt spetsiga på toppen.

Då man passerat sockertopparna så börjar man urskilja ett renstaket som står snett över dalgången i sluttningen. 1999 var detta staket illa medfaret och nedfallet på långa sträckor, men är det reparerat så är det onödigt att börja klättra över det. Följer man staketet till den punkt där det passerar jåkken, så finns det ett slags öppning där med hängande plastband likt ett draperi.

Då man passerat staketet genom draperiet vid jåkken går man upp på västra stranden igen och fortsätter uppåt längs jåkken mot ytterligare nu högre sockertoppsformade kullar. På många ställen är det lättare att göra små svängar över de små berghällarna och runt de små kullarna i västra sluttningen.

Till slut börjar stigningen plana ut och den otydliga stigen söker sig här ner mot och upp på en långsträckt berghäll som ligger nere vid jåkken. Man följer berghällen i hela dess längd och kommer fram till några av jåkkens ur västsluttningen kommande källådror några hundra meter från platån som är Vassjavagges vattendelare.

Efter småbäckarna verkar huvudjåkken sina markant och man följer rännilen vidare på allt planare mark och till slut når man fram till en sank grässlätt med några pölar. Här skall man välja dalsida för den fortsatta färden mot Tarraluoppal. Det naturligaste valet är att gå på den östra sidan i fortsättningen.

Stigen verkar upplösas i intet så fort man kommer ut på grässlätten. Men det finns en utmärkt rösning över platån som till och med går över torr mark, nationalparksgränsen. Gränsen mellan Sarek och Padjelanta går ungefär mitt i Vassjavagge och är markerad med små cirka en halv meter höga stenrösen. Här och var efter rösena finns det antydningar till att de flesta brukar följa rösena över platån.

Då man tagit sig över platån längs rösena håller man en sydöstlig riktning för att komma öster om och undvika den mer och mer vattenrika lilla jåkken som är ett tillflöde till Vássjajåhkå längre ner i dalen.

För att undvika kullarna och ravinerna som jåkken skurit i dalbotten vid sammanflödena med jåkkarna från Duottartjårro och Vássjabákte försöker man hålla sig längre upp i sluttningen på de sistnämnda. Detta trots att det finns en stig att följa genom ravinerna. Går man ungefär längs höjdkurvan på 920 meter utan att förlora höjd undviker man flera vad och slipper att klättra upp och ner för kullarna och åsarna på slätten. Man slipper även korsa de högre upp i sluttningen liggande åsarna. Ett bra riktmärke är den steniga lilla toppen på åsen som ligger i kanten på dalfördjupningen Vássjagåhppe.

Då man kommit fram till åsens sluttning under eller på den steniga lilla toppen ser man den stora jåkken Vássjajåhkå nedanför sig. Man inser relativt snabbt att det som ser ut som en sjö på kartan inte är det utan att det är älven som tacknämligt brett ut sig i en svämkägla. Det unika med denna svämkägla är att det strömmar mycket vatten i älven och för det mesta är den helt täckt av strömmande vatten av olika djup.

Man söker sig ner för Vássjagåhppes nordsluttning i riktning mot och längs med sluttningen på den mot svämkäglan gående åsen med toppen 887. Där åsen slutar vid jåkken finns det torrt gräs och det är möjligt att slå läger där om man vill gå upp på Vássjabákte eller någon annan av topparna söder om Njoatsosvagge. Det är även möjligt att vada över jåkken och tälta på åsen på andra sidan.

Själva vadet över Vássjajåhkå är en historia för sig. Ibland är det svårt och ibland väldigt lätt. Det finns ingen direkt linje över jåkken som går att säga att här går det att vada och inte där. Detta på grund av att de vadbara ställena i svämkäglan flyttar sig konstant och snabbt beroende på att jåkken har ett stort flöde och att botten består till en stor del av små stenar och grus. Men på ett par platser i den stora S-kurvan brukar det gå att ta sig över i själva kurvorna i S-et vid de flesta förekommande vattenstånden.