Den gamla fina vägen mellan Kisuris och Låddejåkkå.

Det finns två huvudvägar att gå från Kisurisstugorna till Låddejåkkåstugorna. Den som numera kallas Padjelantaleden, och den fortfarande rösade men något förfallna stigen som tidigare utgjorde Padjelantaleden över Njerek och genom Loudasjvagge. Här behandlas den senare vägen som fortfarande är ett alternativ för dem som söker lite mer vyer och genuinare fjällvandring, än vad som kan erhållas genom att följa stigen nere vid Voujatädno. Svårighetsgraden ligger snäppet över då det förekommer ett par saftiga vad, men är inte oöverkomligt för normala vandrare.

Vid Kisurisstugorna utgår det en stig vid södra långväggen på den större övernattningsstugan, som följer norra ravinkanten på jåkken nedanför stugan uppströms. Är man en obotlig stigföljare och purist startar man längs denna stig redan här. Men det finns ett lika bra alternativ som även stugvärden hänvisar, och det är att följa den nuvarande Padjelantaleden ner och över bron över jåkken i ravinen nedanför stugplatsen och sedan gå ut på den stora terrassen och fram till den andra ledmarkeringsstolpen och där vika av i riktning mellan de bägge skogsdungarna söderut och ansluta till den gamla stigen där. Fördelen att göra så är att man slipper vada jåkkarna som man då passerade på bron nedanför stugplatsen.

Från den andra ledstolpen och fram till den gamla stigen går man över en stor gräsmatta. Halvvägs får man runda en dödisgrop, och alldeles innan själva stigen korsar man ett smärre sankområde och en liten bäck. Själva stigen är tydlig och det som slår en direkt är hur tydligt den är rösad då den slingrar sig uppför Sjpietjavs sluttning.

Backen uppför börjar i direkt då man kommit fram till stigen och den är inte brant men dryg. På höger sida en bit bort finns det en jåkk som man följer parallellt en halv kilometer, för att till slut korsa den och fortsätta längs med på jåkkens högra sida. Tyvärr så har många av de gamla spängerna numera endera lyfts bort eller så har de helt enkelt försvunnit, så här och var måste man klafsa fram i sankmarkerna med allt vad det innebär av vedermödor i form av omvägar för att inte blöta och skita ner sig i onödan.

Halvvägs upp i backen efter drygt tre kilometer från Kisurisstugorna kärvar det till sig lite mer. Marken där stigen går blir vattensjukare och här och var passerar man genom videbälten omväxlande med branta moränryggsbackar. Tursamt nog så är själva stigen ännu inte igenvuxen av videt, men här och var är det blött i överkant. Ju högre man kommer desto torrare blir marken och videt glesnar. Sista biten upp till Eilliboarkapasset är tacksamt nog torrt men brant.

In i Eilliboarkapasset kommer man genom en smal passage mellan toppen på Sjpietjav och en mindre bergknalle som inte är markerad på kartan. Det är ett smalt kort och litet pass och framför sig ser man den övre av Eilliboarkajavrasj till vänster om en i dalen liggande blocktunga. Stigen leder ned och rakt över blocktungan och mitt i stenhögen måste man runda en vattensamling och vada en en mindre bäck. Själva passagen av vattendragen är inget större problem men stenarna i blocktungan är snorhala.

Då blocktungan passerats går stigen brant uppför Eilli toppen 905 mellan Sjpietjav och Njerek där planar ut straxt under själva toppbranten och följer denna ungefär en kilometer. Till vänster om sig har man Sjpietjavs toppkam och bortanför den Gisuris- och Låvdakmassiven. Mellan dessa ligger Sierggavagge och i slutet på den dalen ser man Niak och andra toppar vid Ruohtesvagge.

I södra änden på Eilli toppen 905 går stigen ned i en sänka. Mitt i sänkan ligger en sjö och en sankmark. Stigen passerar sänkan vid ett vadställe mitt emellan sjön och sankmarken. Vadet är på djupaste stället ungefär 25 cm djupt och är cirka hundra meter brett, strömhastigheten är inte hög men det rinner i alla fall österut från sjön och ner mot sankmarken. På andra sidan sänkan 200 meter upp i sluttningen av Njerek finns det några större stenar som står på relativt torr gräsmark där det går att sätta upp ett tält eller bara ta en fikapaus eller en matrast och beundra panoramat in emot Sarek.

Fortsättningsvis i Njereks sluttning är det gräsmark men surt till tusen pga. det är översilningsmark. Vid regn så är stigen mer en vattenfåra, men den är torrast i alla fall. Efter en drygt kilometerlång uppförsbacke passerar man ett stort flyttblock där man korsar en bäck och stigen börjar plana ut parallellt med och ett par tre hundra meter väster om själva Njereks topplatå. Själva toppen syns som en en liten upphöjning på själva platån.

Ungefär en kilometer efter stenblocket vid den lilla bäcken kommer man till en platå väster om Njereks topp med en blocksamling. Här bör man sätta sig en stund och titta västerut, där man i vackert och klart väder ser Sallohaures vattendal med de konstiga sockertopparna, längre bort de norska fjällen och ett litet gråblått band av Atlanten därbakom. Nere vid Voujatädno kan man urskilja Tsågahavrre, Luohppen och broarna vid Njunnjasa Skajdde.

Efter utsikten vid blocksamlingen går stigen nedför Njereks sydvästsluttning i riktning mot Loudasj säregna och vilda profil. Loudasj luras lite och visar en profil som gör att man får intrycket att berget skulle vara högre än det egentligen är. Återigen utgörs marken av en gräshed men är tyvärr sur  och sank då den mest utgörs av översilningsmark. Man går efter ett tag längs med till höger om en bäck. Denna bäck överkorsar man halvvägs ner i sluttningen och i färdriktningen nere i Tsiekkimjågåsj dalgång finns det flera rullstensåsar som verkar vara fina tältplatser. Den första av dessa åsar har en vindblotta överst och den kan man passera över och glömma för nästa som man når genom att följa stigen och vada en på kartan inte angiven större jåkk mellan åsarna.

Den här andra åsen ligger mitt i dalgångens del och alldeles söder om den passerar Tsiekkimjågåsj norra huvudfåra. 200 meter innan en myr före själva vadstället över jåkkfåran vid nästa kulle kan man tälta alldeles till vänster om stigen uppe på åsen. Från den här lägerplatsen har man en ganska vid kringsyn genom dalgångarna i det forna Spiklandet. Vid dåligt väder är det rena vindtunneln och dimman och molnen lägger sig tätt och lågt längs med de omgivande bergsluttningarna.

Själv vadet över Tsiekkimjågåsj norra huvudfåra är ingen märkvärdighet förutom att vattnet har en viss hastighet och att vattenståndet stiger och faller med väderleken. Passar man sig inte i vadet lär man kunna svepas omkull, men det ligger några småstensbankar och större stenar i strömmen, som man försöker sikta på att och som gör det lättare ta sig över. Om det regnar mycket är vattnet djupare och då får man väl tänka sig för lite extra om man skall vada eller inte.

Då vadet passerats fortsätter stigen till en början nästan rakt uppåt mot Loudasjvagge, men gör sedan en sväng mot berget Loudasj. Det är lättvandrat om nu en uppförbacke är lättvandrad och dessutom är det tydligt rösat mellan småkullarna som man passerar över. En kilometer senare går man över en större kulle och voila på andra sidan den i en djup fåra ligger den södra armen på Tsiekkimjågåsj och den mullrar hotande. Man passerar över den cirka 20 meter breda jåkkarmen på en bädd av småstenar med större stenar utspridda här och var längs botten. Djupet är troligtvis varierande med väderleken och regnar det mycket får man tänka sig för, så man inte kastas omkull av vattentrycket mot benen helt i onödan.

Stigen den fortsätter uppåt fortfarande i riktning mot Loudasj och man får intrycket att man går västerut, men så efter en kilometer till byter den riktning och leder nästan rakt söderut in i Loudasjvagge. Vid en sankmark norr om sjöarna Loadasjjavrasj stämmer inte kartan riktigt eftersom man glömt rita in de här stigkrökarna så byter stigen riktning igen och går åt sydväster igen uppför Loudasj nordöstsluttning. Nedanför toppunkten 885 på åsen nordost om Loudasj svänger stigen igen så att den kommer parallellt med själva toppbranten på Loudasj. Stigningen planar ut och här och där kan träffa på gamla spänger över flera av småmyrarna.

På stigens högsta punkt finns det en blocksamling av flera jätteblock och har man tur är det lite dimbankar här och var och platsen får en illusorisk lite spöklik stämning. I fortsättningen vandrar man i svagt nedförslut längs med Loudasj topp fram till Vierttjajågåsj biflöden. Dessa smärre bäckar vållar inga problem annat än att de innehåller ett par decimeter djupt vatten som måste vadas. Efter dessa bäckpassager kommer man fram till och passerar öster om en sjö. I ena änden på sjön rinner det ut en bäck som man tar sig över och fortsätter sedan längs stranden en liten bit.

Konstigt nog går man upp för en liten backe efter sjön för att sedan ta sig ner längs en ås i sydvästlig riktning. Här öppnar sig landskapet och man ser Vastenjaure åt sydväst och bergen Mulkka, Allak, Hournnasj och Mahttoajvve med Pårkapasset mellan sig åt söder. Nere vid stranden av sjön Vastenjaure urskilja husen i samevistet på halvön Huorsonjargga.

Ju längre ner längs åsen man kommer desto öppnare tycks landskapet bli. Till slut kan även urskilja Padjelantaleden där den kommer från nordväst i sluttningen. Långt bort i öster ser man Lanjek- och Låvdakmassiven. Man kan även se mynningen på den stora dalen Guohpervagge och Miellädnos dalgång åt det hållet.

Där den gamla stigen går ihop med Padjelantaleden är det ett rejält vad över Vierttjajågåsj. Att man inte lagt en bro eller spång här är en gåta eftersom vadet är otäckt svårt om man är ovan att vada. Vadet ligger nere i en djupt nerskuren jåkkfåra, och man ska ta sig över hårt strömmande vatten på en botten av stora och hala stenar. Stiger vattenståndet som till exempel vid regn lär man få problem med att ta sig över.

Efter vadet klättrar man uppför jåkkfårans sluttning och där på en sank platå börjar en två kilometer lång spång som går i riktning söderut över myren.  Det är bara att blada på längs spången i svagt medlut och hoppas att man inte behöver möta någon och då helst inte där spången korsar en liten jåkk, så kommer till slut fram till det ställe där spången tar slut och leden rasar brant nedåt till Låddejåkkåstugorna 150 höjdmeter längre ner.

Nedfarten från platån med spången till stugplatsen är en rysare med små runda lösa stenar, lös sand och lerkanor smorda med gyttja. Är man inte på humör för störtlopp med ben- eller armbrott så får det ta den tid det tar att komma ner för sluttningen.

Väl nere så är det första man träffar på ett renstaket med en grind som ska öppnas och stängas vid passagen. Sedan går man in i en videdjungel och all kontakt med omgivningen förutom stigen man går på tappas. Innan man kommer ut ur videt passerar man en bro över en ganska stor jåkk som inte är inritad på kartan. 10 meter senare kommer man ut på en gräsplan med stigar och spänger mellan de olika husen på stugplatsen för Låddejåkkåstugorna. Här kan man övernatta om man vill annars fortsätter man stigen till vänster dvs. österut förbi stugvärdsstugan för att komma vidare till bron över Låddejåhkå och Padjelantaleden mot Pårkapasset och Arasluokta.