Änonjalme - Kisuris.

Från båtbryggan vid Änonjalme skall man försöka ta sig upp för slänten längs med bryggans slip. Detta är en av de hemskaste platserna som finns i de svenska ledsystemen. Många fjällvandrardrömmar har troligtvis slutat här tack vare bryggkonstruktörens och Vattenfalls sammantagna tabbar. Det finns ingen stig att följa bland stenarna, utan var och en med risk för att bryta både armar och ben får söka sin väg själv upp  i skravlet.

Då man till sist lyckats ta sig upp till gräsplätten ovanför finns det möjlighet att sätta sig en stund och eventuellt korrigera packningen. Därefter står man inför ett svårt val. Två leder och flera stigar utgår från platsen ovanför slipen. På platsen står även en vägvisare. Hur som helst ska man om man vill till Akka och Kisuris så skall den vänstra stigen genom buskaget väljas. Den är även skyltad Kaffestuga.

Till en början stiger denna stig svagt nedför för att efter hundra meter bli en brant uppförsbacke. Mitt i denna uppförsbacke ligger Kaffestugan som brukar vara öppen runt de tider båtarna ankommer och avgår från båtbryggan. I Kaffestugan serverar man bl.a. förutom kaffe även rökt fisk, smörgåsar och annat ett fik brukar ha. Man säljer även enklare torrskaffning som soppor, frystorkat osv.

Efter att ha avnjutit en java eller två på fiket får man fortsätta i den branta backen utanför. Då man tagit sig upp till en stor sten ovanför Kaffestugan är den mastigaste biten av backen upp avklarad, det planar ut så smått. Man passerar efter stenen över en liten gräsmatta och därefter genom ett vide och slysnår och kommer ut på sankmarker. Här ligger spänger utlagda som man bör hålla sig till annars blir det förstört runt omkring om alla trampar i myren.

Efter första myren kommer man in i en liten dunge. På vänster sida finns av en slump ett par större stenar som kan komma till nytta, eftersom man troligtvis packat alldeles för mycket i ryggsäcken och behöver sätta sig redan efter första kilometern.

Då man fortsätter genom dungen passerar man ytterligare en myr och tittar man ner i bland träden snett till vänster ser man ett par tre hus i samebyn och ungefär i spängernas riktning ett par hus till. Husen i spängernas riktning är STF:s Akkastugorna.

Man följer spängerna ner till björkskogen och in i denna. Alldeles efter skogsbrynet passerar man över Akkastugornas vattenledning, en grön slang och kommer sedan till en vägvisare. Till vänster några tiotal meter bort står den ena av Akkastugorna och hundra meter framåt i skogsbrynet den andra. Mitt emellan stugorna står numera en färgglad duschkabin. Som tidigare nämnts så har Akkastugorna vattenledning, så vattenhämtningen underlättas.

Många föredrar att stanna här i Akkastugorna första eller sista natten på Padjelantaleden eftersom stugorna ligger lagom långt omkring 2 km från båtbryggan. Många gånger då vädret är någorlunda hyfsat och de flesta vandrare är någorlunda motiverade kan stugorna vara nästan tomma. Men andra gånger kan det vara fullsmockat med blöta, skitiga och griniga katastrofoffer som inte hann med båten eller om de ska söderut inte finner på någon anledning att fortsätta i regn- eller snöstormen.

Då man fortsätter söderut från Akkastugorna passerar den spångade leden den södra knuten på den ena av stugorna, förbi en trave med virke mitt på en gräsplan och ner mot ett skogsbryn. Alldeles i skogsbrynet rinner en bäck under en liten bro. Här kan man hämta vatten om vattenledningen skulle ha sinat.

Leden i skogen är mycket stenig. På sina ställen har man spångat den men glömt att hävda videt till vänster. Man passerar över en liten ås inne i skogen och når efter en knapp kilometer fram till några större broar över en större bäck som heter Badbäcken. Denna bäck bildar små laguner i forsen som brukar fungera som badkar åt hugade badsugna varma dagar. Vattnet är hur som helst svinkallt oavsett väder tycker åtminstone jag. Men som sagt det är prövningar man får ta. Minst illa är det om det är högsommar och 30 grader varmt eller så vid tillfället för badet.

Efter passagen av hällarna vid Badbäcken drar leden vidare uppför en kant in i skogen igen. Skogen är här glesare och lågvuxen, kanske beroende på lokala skillnader i klimatet och efter några hundra meter kommer man ut på en ganska stor myr. Här har man spångat långa sträckor för att spara på marken. Då det inte är spångat är det ganska stenigt och speciellt på ett ställe i en liten backe mitt i ett björksnår är det ett långt benknäckarkliv mellan olika nivåer. Efter detta skutt kommer man ut på en större något sank men spångad hedmark. I fjärran framåt hörs en större fors och i kanten på heden ser man ett renstängsel.

Det finns en grind i renstängslet som man skall stänga efter sig då man passerat igenom. Bakom dungen framåt mullrar det mer och mer ju längre man går. Val igenom dungen bär det iväg neråt mot den närmsta fåran av Voujatädno (Simälven). Denna brukar normalt vara torr och är därför bara spångad.

Efter en liten holme i skogsbrynet är den första bron utlagd över de mellersta fårorna. Denna bro leder över till några större björkbevuxna svahällar mitt i forsen. Där efter en liten S-kurva kommer man upp till nästa bro, som är en stor hängbro över Voujatädnos huvudfåra. Tycker man illa om hängbroar kommer man säkert att hata den här. Bron är både lång och hänger högt över vattenytan och dessutom är den mer eller mindre öppen åt sidorna och smal och svajig som alla hängbroar i fjällen.

Då man tagit sig över hängbron har man kommit in i Stora Sjöfallets nationalpark och fram till foten av Akkamassivet. Det senare märker man direkt vid brofästet eftersom man ska rakt uppför en rätt saftig brant backe för att komma vidare. Hur hög den är relativt, svaret kanske är sannast om man räknar med kvadraten på tröttheten.

På backkrönet finns det några stenar att sätta sig på och titta ner på bron och ut över dalmynningen och Akkajaure. På andra sidan sjön ser man Ritsems bägge byar och där ovanför vägen som slingrar sig iväg bortåt Sitasjaure. Inåt mot Akka ser man en gräsbevuxen sank hedmark innan skogen tar vid nedanför Akkanålke och Fillebullefjället. Själva leden fortsätter på en terrass mittemellan Akkamassivet och Voujatädno genom några smärre björkbuskage omväxlande med gräsplaner. Det är möjligt att tälta här om man löser vattenfrågan.

Efter terrassen bär det in i en tätare björkskog en stund varvid man i en högersväng på en spångbro passerar över en bäck. Ibland finns det vatten i den ibland inte. Stigen lutar sen uppåt och svänger åt söder igen och skogen glesnar efter någon kilometer. Efter en lång nedförsbacke över en gräshed med några större stenar till höger om leden kommer man fram till en spångbro nere i videt. Det är en fåra i Ahkkajåhkå eller bäcken från Västglaciären man går över. Alldeles till vänster om leden som nu passerar över en ö i jåkken kan man tälta på ett par platser på en kulle. Hundra meter efter den första bron passerar man över den andra fåran av Ahkkajåhkå på ytterligare en spångbro.

Efter Ahkkajåhkå är det sankmarker som gäller i nästan en kilometer fram till nästa skogsbryn. Det mesta är spångat och det gäller att tajma in eventuella möten med vandrare i den andra riktningen, troligtvis håller inte myren att kliva ner i för att komma runt varandra.

Framme i skogen finns det strategiska sittstenar för den utpumpade. Leden knixar lite i skogen och ett par hundra meter in sticker en större stig av åt vänster. Det är den traditionella Normalstigen till Sarek genom Sjnjuvtjudisgårrså vidare söder om Ahkka och över Souttasjåhkå till Routesvagge som börjar här. Det finns numera ingen vägvisare eller rösning på platsen vilket inte underlättar för intresserade att hitta den stigen. Padjelantaleden går åt höger från stigskiljet i en krök runt en höjdsträckning.

Längre fram i tätnande skog svänger leden upp på höjdsträckningen i några långa uppförsbackar. Uppe på höjden öppnar sig ett par större gläntor i skogen med fint gräs som kan inbjuda till att slå läger om man kan lösa vattenfrågan. Efter gläntorna stiger leden ytterligare för att nå ett krön i ett skogsbryn. Framför ögonen öppnar sig en större spångad myr. På andra sidan myren ser man Jokkjåkken med rastplatsen vid bron. Att ta sig ned till spången från backkrönet är inte så lätt eftersom det är en bit ner och dessutom brant och sönderregnat. Vid Jokkjåkken är det möjligt att hitta bra tältplatser både upp- och nedströms jåkken sett från rastplatsen. På rastplatsen finns det ett par bord med bänkar, soprum och ett dass de senare för att försöka hålla platsen någorlunda ren.

Vid borden och bron är Jokkjåkken djup men bara hundra meter längre upp från bron sett är den vadbar och går inte över ett par stövelskaft. Annars är det sankt runtomkring förutom på strandbankarna vid själva jåkken. Tältar man här kan man kanske göra en kvällstur till Sjnjuvtjudistjåhkå eller -gårrså som bägge är lättåtkomliga härifrån. Speciellt Akkaterasserna är spektakulära naturformer från det här hållet. Uppe från Sjnjuvtjudis kan man även se att Voujatädno ibland har bytt fåra och meandrat i sin dalgång. Halvvägs upp sluttningen av Sjnjuvtjudis finns ett större samiskt förhistoriskt kulturminnesmärke som man bör närma sig med den respekt sådana platser kräver. Men de som eventuellt begrovs där en gång gjordes så med syfte att de skulle ha stor omkringsikt och vara nära sin kanske heligaste plats Ahkka som står rakt upp som en borg på andra sidan kanjonen nedanför.

Från Jokkjåkken vidare söderut ringlar sig leden upp över en höjdsträckning mellan Sjnjuvtjudis och Voujatädno. Till en början över en sank spångad gräshed sedan till en början inne i en skog. Efter ett tag i skogen svänger leden åt vänster ut mot myrmarkerna nedanför Sjnjuvtjudis och följer sedan skogsbrynet runt själva höjdsträckningen ett par kilometer. Sen öppnar sig björkskogen igen, detta på grund av att den blivit skadad av björkmätarens larver. Därför får man intrycket att komma ut på kalfjället trots att kartan anger att det ska vara skog på platsen.

Leden ringlar ut över den kala marken bort mot en rygg där den går upp igen. Alldeles i uppfarten till ryggen finns det några stora stenar där det går att till nöds slå läger om man kan lösa vattenfrågan. I snösmältningstider kan det vara sjö på bägge sidor om leden här. Annars kan man om man vill sitta av sina värkande ben en stund där.

Då stenarna passerats följer man den steniga ryggen drygt en kilometer och kommer då till en skarp vänstersväng på leden som spångad går rätt ut i en vanligtvis vattendränkt myr. Denna myr är delad i två delar av en skogsdunge där leden går. Mitt i den första myrhalvan som är lite torrare ligger en spångbro över en bäck ungefär mitt i myren. Efter skogsdungen är det vattendränkt, ibland kan den myrhalvan likna en sjö. Spången brukar då flyta upp på ytan och sjunker då ned varefter man går på den till förnöjelse speciellt för dem som liksom jag själv på gott och ont går med läderkängor.

Blöt och kall om fötterna fortsätter man sedan den spångade leden på andra sidan myren då den i en stor högersväng stiger upp mot de första etagen på Sjnjuvtjudisterasserna. I första backen efter den vattendränkta myren finns det en bra bäck med friskt och gott vatten och uppe på backkrönet fina och populära tältplatser. Det senare ser man eftersom det är välsnittslat med fina vita kräppappersgirlanger runtomkring i buskarna i sluttningen nedanför.

Vill man inte tälta här utan fortsätter vidare upp så återstår två till etage till upp till en björkskog som man passerar in i. Mitt i skogen ligger en myr som åtminstone jag och några till tycker luktar fotogen. Varför det luktar så vet jag inte troligen har väl någon någon gång för länge sedan tappat smörjan någonstans på myren. I bortre kanten på myren korsar man en jåkk på en spångbro. Sedan bär det uppför länge tills man kommer upp på den övre av Sjnjuvtjudisterasserna. Här det av någon anledning kalfjäll. Detta troligtvis på grund av lokala väder- och naturförhållanden.

Man går rakt över kalfjällsheden och når på andra sidan en björksskogsdunge där leden gör en vänstersväng nedanför en ås. Leden följer sedan dungens längdriktning knappt en kilometer och försvinner sedan nedför den södra terassidan till ett stenskravel. Tursamt nog har man spångat det mesta av stenskravlet numera så passagen är lätt. På andra sidan stenskravlet hör man nu ett svagt forsmummel bakom ytterligare en skogsdunge.

Då man passerat dungen har man kommit fram till hängbron över Sjnjuvtjudisjåhkå. En 25-30 meter lång typisk hängbro över en fors som leder över till Treparkspunkten på halvön mellan Spiejavjåhkå och Sjnjuvtjudisjåhkå.

Treparkspunkten markeras konstigt nog av tre anslagstavlor, var och en med en beskrivning över sin nationalpark, Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta. Egentligen står tavlorna i Sarek som här på halvön tränger fram i en smal kil. Den egentliga Treparkspunkten ligger i själva sammanflödespunkten av de bägge stora jåkkarna, och av naturliga skäl är det betydligt svårare och för de flesta obegripligare att vördnadsfullt skänka Naturvårdverket en tanke med strömmande kallt vatten till midjan. Därför har man likt Lantmäteriets kartograf lagt ut objekten några hundra meter fel för att göra allt enkelt.

Är man sugen på att tälta här går det bra att göra så. Många har gjort det förr och kommer att göra så framgent. Det finns både dass och soptunnor utplacerade.

Ska man fortsätta längs med den nu vedertagna Normalstigen genom Sarek följer man stigen till vänster bakom anslagstavlorna, som till en början går längs Sjnjuvtjudisjåhkå och sedan leder upp på Kisuristerasserna mellan jåkkarna.

Ska man till Kisurisstugorna håller man stigen rakt fram till höger om den lilla åsen efter anslagstavlorna och rundar denna och kommer så fram till bron över Spietjavjåhkå.

Från bron över Spietjavjåhkå som är likadan som bron över Sjnjuvtjudisjåhkå följer man leden till vänster och upp för den branta backen till Kisuristerasserna. Väl uppkommen träffar man på en skylt som pekar ut rätt riktning till Kisuris mellan dödisgroparna. Till en början är det öppen gräshed som tätnar till björkskog längre fram, vilket gör att man inte ser Kisurisstugorna från skylten.

Sträckan fram till stugorna är inte heller kort, utan är egentligen nog så dryg, vilket har att göra med att de är inte riktigt exakt inplacerade på kartan, de finns i andra änden på terrassen. Då man anser sig nästan ha fått nog mitt inne i den nu ganska täta skogen, så passerar man mittemellan två ganska djupa dödisgropar och uppför ett litet backkrön. Där upptäcker man helt plötsligt att man står mellan husen på Naturvårdsverkets stugplats Kisurisstugorna.