Sträckan Nallostugan - Sälkastugorna.

Man börjar vada direkt då man lämnar Nallostugan. Precis som när man skulle in måste man över jåkkarmen igen för att fortsätta leden väster om jåkken. Håller man sig nära strandkanten uppströms så hittar man stigen som man ska följa. För övrigt är det inget problem eftersom den är vältrampad redan från vadet. Till vänster ser man den östra Reaiddajohkas stora svämkägla bredvid Nallostugan. Faktiskt så ligger stugorna på en kulle mitt i ena hörnet på den stora svämkäglan.

En bit uppströms jåkken så ser man att vegetationen på den östra sidan blir glesare och marken stenigare, men tursamt nog så fortsätter vegetationen på den västra sidan vilket underlättar vandringen avsevärt. Dock lutar det segt uppför den mesta tiden.

Efter någon kilometer från Nallostugan sett kommer man till den första tvärjåkken västerifrån, vilken ligger nergrävd i en liten svacka. Ofta är finns det en snölega i svackan som underlättar passagen av jåkken. Snölegor kan vara förrädiska vid varmt väder och kan brista under en person i stort sett när som helst, oavsett hur många som passerar över den strax innan eller samtidigt bara någon meter bort.

Då man passerat den snöfyllda svackan med tvärjåkken fortsätter stigen framåt över några jordkullar ett tiotal meter väster om den västra Stourreaiddajohka. Till höger västerut upp i sluttningen ser man några stora glaciärer med stora moräner nedanför. Hela sluttningen upp till dem verkar vara mycket stenig. Ovanför sluttningen reser sig bergen som en enormt hög och brant mur. På andra sidan jåkken höjer sig en topp på Reaiddatjohkka i två etapper. Bakom den toppen ljusnar det uppe i den östra sluttningen där Unna Reaiddavaggi mynnar i Stour Reaiddavaggi.

Ett par kilometer från Nallostugan sett övergår marken mer och mer från gräshed till stenröse och leden blir svårare att gå. Inte långt från denna övergång mellan underlagen kommer man till en stor svämkägla, som fyller ut i stort sett hela dalbotten från sluttning till sluttning. Flera stora jåkkar från olika håll sammanflyter i denna svämkägla och vattnet flyter i ett flertal olika strömfåror. Över svämkäglan har det efterhand byggts rösen vid jåkkfårorna på de platser där det troligtvis för det mesta är lättast att vada. Den svåraste fåran som även är den som kan ställa till mest problem är troligtvis den andra man kommer till. Och den fåran är den som kommer från sjön Reaiddajavri.

Nästa fåra som kan vara strid är den som kommer uppifrån mynningen av Unna Reaiddavaggi. I dessa två fåror är vattendjupet mycket varierande men mestadels då det inte regnar för mycket brukar det vara mellan 20 och 30 centimeter djupt, dock är strömmen hård vilket ger ett visst tryck mot benen som gör det lätt att tappa fotfästet. Övriga jåkkfåror som man passerar är normalt inte djupare än någon decimeter, men även här strömmar vattnet hårt.

Då man tagit sig över alla jåkkfårorna förhoppningsvis torrskodd kommer man till ett större stenkummel som byggts upp på en mindre kulle sydöst om svämkäglan. Här kan vila upp sig efter vadet och titta sig lite runt omkring. Det som förvånar mest är hur högt upp i sluttningen det är som Unna Reaiddavaggi mynnar. Söder om Unna Reaiddavaggi reser sig Vaktposten med profil mot Stour Reaiddavaggi likt en nästan perfekt pyramid.

Efter att ha gått ett femtital meter längs leden och på så vis kommit över ett litet backkrön öppnar sig dalgången söderut. Man har kommit till den nästan två kilometer långa dalvattendelaren. Från sida till sida i dalgången fylls dalbotten av den stora sjön Reaiddajavri.

Mellan sjön och Vaktposten finns det en, ett par hundra meter bred mindre sluttande stenig hylla. Leden har rösats på denna hylla, och man går ungefär femtio meter från sjön det mesta av sträckan. Har man tur så ligger det snö kvar så att man slipper de svåraste stenhögarna. Men skulle det vara helt bart så går det att trixa sig fram förbi även de allra svåraste stenhoparna på strängar av mindre stenar och en sand och lerblandning.

Då man passerat sjön så kommer nästa sevärdhet i form av ett par tre hundra meter brett jättevad. På kartan anges bara att här rinner flera tvärjåkkar ned från sluttningen mot Stour Reaiddajohka, men inget om någon vattensamling. Men faktum är att det faktiskt finns en sådan just här mitt för Reaiddaglaciären. Har man tur är det inte djupare än tio till tjugo centimeter, men troligen av uppstickande större stenar att döma kan det bli betydligt djupare.

Efter jättevadet blir marken jämnare igen och man går på en stig i medlut på en grässluttning. Till höger om stigen nedanför Tjäktjahjälmen har Stour Reaiddajohka grävt ut raviner som den rinner i. Mellan dessa raviner brer den ut sig i ett par större svämkäglor. Ovanför dessa svämkäglor ser man toppen 1398 ur en ovanlig vinkel, med den för Sälka så karaktäristiska näsan.

Då man passerat förbi sluttningen på Tjäktjahjälmen kommer man till en djup klyfta. På botten av denna ravin rinner en större jåkk som måste vadas. Det är en fåra som tillhör jåkken från den ravinliknande sidodalen mellan Tjäktjahjälmen och Gaskkasnjunnjitjohka som rinner ut till Stour Reaiddajohka genom denna ravin.

Stigen följer en naturlig men rätt så brant urgröpning i den nästan vertikala ravinkanten, och på så sätt tar man sig ner till själva jåkken. Jåkken kan vara svår att komma över vid vissa vattenstånd, men har man tur kan det fixa sig enbart genom att hoppa på stenar och vada grundare partier. 1996 så hade någon kastat ur brädor på ett par ställen som man kunde använda sig av för att ta sig över ett stridare parti.

Då jåkkravinen passerats går man otroligt nog uppför en grässluttning igen trots att man skulle vilja att det lutade nedför de sista tre kilometrarna mot Sälka. Men ordningen återställs igen, då man kommit upp till krönet på uppförsbacken. På krönet så öppnar sig hela panoramat ned mot Sälkastugorna.

Mellan detta backkrön och Sälkastugorna ligger det en enorm grässluttning som ska korsas. Håller man sig efter stigen uppstår absolut inga problem. Inte ens vid den lilla jåkken i sluttningen någon kilometer ovanför stugorna. 1996 låg det en spångbro över den jåkkravinen.

Man kommer till Sälkastugorna öster om dassen. Men innan man kan bestiga kullen med tronsalarna måste man ta sig över en grund lagun som bildats i en fåra på Stour Reaiddajohka. Det gör man bäst på spången som lagts ur över vattnet där stigen når stranden. Skulle spången saknas så kan man plaska över ändå eftersom lagunen inte är mer än 20-30 centimeter djup.

Då korsat lagunen och står nedanför dassen, så väljer man den högra stigen i riktning upp mot stugorna och kommer då upp på kullen nära receptionen som finns i byggnaden med det plattare taket. I anslutning till receptionen finns även affären.