Sträckan Vistasstugorna - Nallostugan.

Från Vistasstugorna utgår leden mot Nallo från bron över Vistasjohka alldeles nedanför stugplatsen. Då man passerat över bron kommer man till en stor gräsplan som används som tältplats av dem som inte vill sova i stugorna men ändå utnyttja stugplatsens olika servicedelar. Troligtvis avkrävs man tältavgift om tältar på den här platsen.

Då man passerat tältplatsen viker stigen en aning norrut i en snårig björkdunge innan den stiger upp i ett mindre motlut. Då man kommit upp en aning glesnar dungen runt omkring. Framåt ser man att dalen Stour Reaiddavaggi som öppnar sig mellan två ganska höga bergsväggar. Tittar man upp mot höger ser det ut som det skulle vara en stor riddarborg högt upp på den sidan. Det är toppen Sielmatornet som ser sådan ut ur den här vinkeln.

En bit in i dalen ser man en annan sevärdhet en jättehög stenpinne som sticker rätt upp ur dalbotten. Det är Nallo (Nålen) som har den här profilen då den ses österifrån. Det finns väl en och annan som drömmer om att någon gång klättra den i just den här vinkeln. Vill man ta sig upp på ett enklare sätt än att hänga i fingertopparna och skosnörena finns det en enklare led västerifrån. På den södra sidan av dalen är det en nästan vertikal svart vägg med en glaciär uppe på kanten.

Stour Reaiddavaggi är trots sitt namn ganska hopträngd här i den östra delen. Stigen man går på är hyfsat bra och trots att den anges som orösad har den under årens lopp rösats av förbipasserande med gott om tid och ork. Dessutom är den väl använd och svår att tappa bort. Till slut börjar det stiga uppåt rejält då man passerar inåt dalen, troligen därför att Stourreiddavaggi är en yngre dalgång än Vistasvaggi. Det här motlutet kommer man att ha i stort sett hela tiden fram förbi Nallostugan och ända upp till vattendelaren vid stora bifurkationssjön Reaiddajavri.

Till vänster om stigen forsar dalens vattendrag Reaiddajohka, vilket på många ställen har grävt ner sig i en ravin. Någon kilometer in i Stour Reaiddavaggi blir dalgången trängre och sidorna börjar luta mer och stigen börjar samtidigt att höja sig högre upp och följa avsatser i sluttningen ovanför forsen. Då man passerar ett slags krön öppnar sig dalen i framriktningen igen. Till vänster har man då ett vattenfall och en brant fors. Framåt ser det ut som en liten berg och dalbana fram till mynningen av den lilla dalen norr om Nallo.

Man går vidare på den nu något planare marken med en lugnare stigning än tidigare. I svackorna mellan backarna växer det ibland vide som man passerar igenom utan problem om man håller sig till stigen. Till slut upphör även videt och man går i gräs och mossa. Efter ytterligare någon kilometer kommer man till en något högre kulle och ser att på toppen av nästa stora kulle knappt en kilometer bort så rinner det en stor jåkk.

Efter att ha passerat över svackan mellan de höga kullarna börjar klättra upp brant på den steniga kullen på vars topp Nallojohka forsar. Då man kommit upp inser man att det är en litet speciell kulle man kommit upp på. Kullen eller snarare åsen är Nallojohkas svämkägla och består av tusentals ton sten av olika storlekar som släpats dit av strömmen.

Vadet över Nallojohka är för det mesta okomplicerat i omkring 20-30 centimeter vatten om man väljer vägen över stora stenar på botten och stenbankarna so avgränsar de olika fårorna och strömdragen. Men det är just botten som är det svåra. Man rör sig över en kulle av stenar och jåkken rinner inte bara på ytan utan även inuti kullen och underminerar på så vis stenkistan nerifrån. Om man råkar trampa på fel stenar, så är det mer än sannolikt att hela röset sätter sig, vilket gör att man går omkull och släpas med en bit av strömmen.

Då man passerat Nallojohka och fortsätter mot Nallostugan så går man mot ett markant hörn på södra sidan av själva Nallopinnen där den sticker upp rakt upp från dalbotten. Från Nallojohka ser det helt osannolikt ut att det skulle rymmas en stig mellan klippan och forsen. Inte förrän man kommit fram alldeles till själva hörnet så ser man att det finns några meter att gå på mellan klippan och forsen. Nu ser man även Nallostugan på en kulle mitt i strömmen.

Man ska inte vada över forsen här nu med detsamma utan fortsätta längs med jåkken ytterligare en bit upp. Mitt för stugan på andra sidan jåkkarmen har man satt upp flera vägvisare, som man ska följa över en gräsplatå och vidare uppströms förbi ett större sammanflöde.

Strax ovanför sammanflödet mellan en större tvärjåkk som kommer från Repivagge (på kartan Sielmmavaggi) och Östra Reaiddajohka finns ett fint väl utmärkt vadställe över tvärjåkken. Stigen fortsätter efter nya vägvisare över en gräs- och mossplatå vidare ner mot en grund ganska bred fåra av själva Reaiddajohka som även det är väl utmärkt med olika rösen, pinnar och vägvisare. Inte heller detta vad vållar några större problem. Då man så förhoppningsvis tagit sig över jåkkarna någorlunda torr och hel så återstår inget mer än att gå upp mot huset.

Skulle sikten vara dålig i omgivningen av Nallostugan kan man ändå inte missa den, eftersom rakt över dalgången har man satt upp fångstarmar, som är en massa käppar i en rad var och en med en pil som pekar mot stugan.

I Nallo finns det mycket att göra om man bara vill. Förutom att försöka ta sig upp på Nallo vilket är enklast västerifrån så kan man gå upp i Repivagge eller Unna Reaiddavaggi. Det finns även en massa glaciärer att besöka för den intresserade. Uppe under toppen på Çeakçaohkka (Tjäktjatjåkka) finns en av Sveriges högst belägna sjöar på en höjd av 1506 meter över havet.