Sträckan Hukejaurestugan - Sitasjaurestugan.

	Då man lämnar Hukejaurestugan mot Sitasjaure går man tillbaka längs stigen som följer sjöstranden söderut. En bit efter den allt stenigare vikspetsen kommer man till ett stigskilje, Mitt ute på en slätt mellan som man tycker runda låga berg. Men som allt annat här omkring Hukejaure är det mesta synvillor, eftersom omgivningarna har runt sjön är lite speciella. Man befinner sig mitt i ingenting omgiven av oändligheten.
Stigen är väl rösad och skyltad så det råder ingen tvekan om åt vilket håll man ska bege sig. Till en början går man bara bort mot vad som verkar vara ett pass mellan två fjällryggar med ett stenröse i mitten, men det är synvillor även här. Höjderna som omger sänkan där Hukejaure ligger har en klart dominerande och mycket förvirrande effekt på synintrycken.
	Omkring två km söder om Hukejaure kommer man till ett par tjärnar där en jåkk passeras och man ser uppför en svagt stigande slätt söder om bergssidan på Ráktas. Jåkken Ráktasjohka passeras på en bro och efter några hundra meter passeras även Çuolakjohka även den på en bro. Bägge dessa broar var trasiga och illa medfarna sommaren 1996. Tacksamt nog var vattenstånden då inte värre än att man tog sig över, vad som hänt om det varit högvatten är svårt att avgöra men man får väl antagligen ta den långa vägen runt dem.
Efter broarna sluttar det avsevärt uppåt till ett pass på bergsryggen Çuolak. En bit upp i backen kan man sätta sig och fundera över ett och annat samtidigt som tittar tillbaka och finner att det verkar inte vara så långt tillbaka till Hukejaure som det i verkligheten är. När man äntligen tagit sig upp för sluttningen till passet öppnar sig vyerna. Den första reflektionen man får är hur sanslöst långt man kan se på den stora slätten som öppnar sig. Långt bort anar man avlägsna toppar på de berg som omger slätten. Till vänster längs med bergssidan på Çuolak ser man söderut Gaidumçohka, närmare åt sydväst fjället Lihtti, och själv fortsätter man mot detta fjälls nordsluttande slätt mot sydväst. Efter en kilometer från passet sätt passerar man över jåkk som man haft till vänster om sig sedan passet. Samtidigt börjar man upptäcka att det finns små hussamlingar här och var nere vid de stora vattendragen till höger. Lyssnar man riktigt noga kan man sommartid höra ljud av mänsklig aktivitet därifrån, en radio som spelar, någon sågar ved, en hund som skäller på ingenting.
	Efter två kilometer passerar man över ytterligare en jåkk även den broad och problemfri. Här vid jåkkens sydväststrand är det som en markant kant på slätten. Då man stiger uppför denna kant känns det som att gå från ett plan till ett annat högre. Då man kommit uppför kanten ser man en stor hussamling i samevistet nere vid sjön och bortom detta långt i fjärran det enorma och 1584 meter höga Alitoaivi med sina toppar och glaciärer.
Samevistet passeras på ett avstånd av en kilometer och även här kan man sommartid höra ljuden från människorna som bor där. Efter vistet vid änden av Goujujavri lutar det långsluttande neråt. Någon kilometer senare passerar man över en jåkk och ytterligare en någon kilometer därefter på spänger och små broar. Efter den sista mindre jåkken går man över en höjd och svänger mer åt väst samtidigt som man upptäcker älven Áinajohka och hängbron över denna. Ibland brukar det vara ett flertal fiskare på platsen som omger bron, eftersom det anses att det nappar bra här. Har man grejor och ingen buss att passa i Sitasjaure kan alltid ställa sig och pröva lyckan. Jåkken passerar under bron likt en rytande och skummande mardröm, så har bron rasat och flutit bort så lär det inte vara något nöje att vada älven. Den säkra vägen över Áinajohka om den i en sådan situation måste vadas ligger nästan en mil uppströms.
	På motsatta sidan av Áinajohka finns ett renstaket som passeras genom en grind femtio meter från brofästet. Efter grinden viker stigen av åt höger och följer ett buskage alldeles utanför staketet. Då buskaget glesnat går man ned i en svacka. Framåt anar man de lilla massivet Áinnavárdu en lång bit bort på andra sidan slätten. Någon kilometer från buskaget passerar man en jåkk och ytterligare en kilometer längre fram ännu en. Här och var går man genom lågt vide och marken är på sina ställen sank.
Till slut når man fram till Áinnavárdu och leden sprätter rätt upp i branten och in i ett pass. Då man kommit upp en bit förvirras man av att komma upp och passera över en ganska stor hed med spridda små björk- och endungar i en dal mellan bergets toppar. På andra sidan dalen bär det rejält uppåt igen till ett väl markerat bergspass. Väl uppkommen passerar man igenom detta och bedövas av utsikten därifrån mot Sitasjaure. Sjön är vacker med Alitoaivi i bakgrunden. Vid sydänden ser man den stora fördämningen som för evigt stängt av den heliga forsen ned mot den heliga sjön Basseluoppal. Halvvägs ned i sluttningen från passet på Áinnavárdu ser man resultatet av dammen en stor kraftledning som leder ström från Ritsem till Norge. Tänkvärt är att ledningens ägare staten anser det olönsamt att dra fram ström till samevistet som ligger på den andra västra sidan dammen. Man går nästan rakt ned i branten från Áinnavárdu till det östra dammfästet. Om man vill kan gå på själva dammen, men genom en strategisk sänkning av vattennivån i sjön Sitasjaure så kan man gå på den torrlagda sjöbotten stranden därifrån till STF Sitasjaurestugorna, som ligger på några berg i änden på en väg på den västra sidan av det som en gång var ett enormt vattenfall. Fortsätter man vägen förbi stugorna ett par hundra meter kommer man till Stortorget och busstationen i Sitasjaure. En gång om dagen måndag till fredag ankommer och avgår en buss här omkring klockan 16 från och till Ritsem drygt två mil söderut. Bussfärden mellan Sitasjaure är en sevärdhet i sig själv och många brukar göra enbart resan tur och retur för att få uppleva det som är kvar av den storstilade naturen runt Sitasjaure.