Sälkastugorna-Hukejaurestugan genom Tsutsavaggi

En delsträcka av Nordkalottleden går mellan Sälka och Hukejaure genom Tsutsavaggi. Det är långt omkring 26 km och svårt beroende på att ungefär halvvägs skall Tsutsavaggijohka övervadas, vilket kan vålla en hel del problem eftersom vadstället som anges på kartan tillhör något av det svåraste jag sett efter en vandringsled. Dessutom är leden sträckvis otydligt rösad och på grund av olika naturliga skäl flytjord mm saknas även en någotsånär tydlig stig. Spänger finns men kan i stort sett ignoreras då de i många fall rubbats ur sitt läge och var man än går längs den norra dalsidan påträffas dessa endera ovanför eller under den valda höjden och riktningen inåt dalen. Leden gör i sin norra ände en krok runt Ráktas och när man väl kommit åtminstone så långt som till vadstället förstår man att det inte heller finns några bra genvägar till Hukejaure.

Från gårdsplanen mellan husen vid Sälka går man stigen som passerar mellan prismastugan och toaletterna och kommer efter en nedförsbacke ut på Kungsleden mellan Sälka och Singi. Man korsar en av Västra Stoureadarjohkas svämkäglearmar på några spänger och mindre broar. Sälkastugorna ligger på en ås som omflyts av Västra Stoureadarjohkas svämkägla. Kungsleden som här är otroligt plan och lättgådd sträcker fram runt omkring små svackor och höjder i terrängen. Marken är för det mesta gräshedsartad och inga större videsnår eller andra hinder måste forceras. Här och var är leden spångad, mest för att skydda marken än för att skydda vandrare för blöta eller stukade fötter. Man går långt parallellt med Tjäktajohka till höger på cirka 200 meter avstånd. Då man passerat Kaskasanjunjetjohkas västra utlöpare som ligger till vänster öppnar sig Kaskasavaggi som ett stort U högt uppe mellan utlöparen och Tuolpannjunjetjohkas västra utlöpare.

Efter att ha passerat över en slätt med flera små pölar och sjöar innan Kaskasavaggi öppnar sig helt på vänster hand bär det lite uppför och sedan blir det sankt runt stigen. Själva leden består här av flera längre spänger. Då dessa tar slut är man också framme vid en bred svämkägla med en otrolig mängd strömfåror. De flesta fårorna är bra spångade men några är det inte speciellt en av de norra ospångade fårorna kan vålla problem för många ovana vandrare. Antagligen har alla fåror varit spångade någon gång. Men som det ibland helt oförutsett inträffar i glaciärjåkkar som Kaskasajohka något högvatten brutit sönder spängerna.

Efter Kaskasajohka svänger leden till vänster och börjar stiga avsevärt. Nu infinner sig tanken kanske, varför larva upp till vänster när man skall till Tsutsavaggi som kan urskiljas på höger sida. Varför inte gena längs höjden som verkar sänka sig rätt mot bron över Tjäktjajohka som bör ligga där någonstans nere till höger. Förklaringen visar sig då man lydigt följt Kungsleden till ledskiljet mellan Nordkalottleden och Kungsleden. Det finns ett enormt renstängsel som måste forceras samt om man gav sig av i tron att kunna gena är det allmänt oländigt strax norr om detta stängsel. Innan ledskiljet passeras renstängslet genom en dörr. Vid den solblekta vägvisaren kan man med lite möda få fram att därifrån är det omkring 21 km kvar till Hukejaure.

Stigen som utgår från vägvisaren går på en ås ned mot Tjäktjajohka på bägge sidor har man två stora videbevuxna myrar. Samt på den högra sidan närmar sig renstängslet stigen mer och mer ju längre ner mot älven man kommer. Den kåta som markerats på en del kartor ett par hundra meter från stigen vid en liten sjö går inte att se från stigen. Däremot syns sjön. Strax innan man når fram till älven bär det brant utför och samtidigt ser man bron där den ligger framför en stor kulle i Tsutsavaggis mynning. Till vänster om kullen mynnar Tsutsavaggijohka i Tjäktjajohka. Tjäktjajohka har grävt en djup ravin i berggrunden där bron är placerad och flyter där nere hopträngd, virvlande och mycket djup. Här kan med fördel sätta sig och titta lite på naturen och klockan. Man ska nog inte bli förvånad över hur fort det gått hit från Sälka. Jag tror nog att de flesta gör den här lite dryga halvmilen under en timme.

Om man sätter sig med ryggen mot kullen och tittar rakt fram ser man Koupervaggi och Kebnevaggi. Den senare med den stora Rabots glaciär under stupet på Kebnekaise. Man urskiljer även den vassa Drakryggen där den står som en avdelare mellan återvändsdalarna. Till höger om Kebnevaggi ser man Kebnekaises västra utlöpare som på kartan kallas Koupertjohka. Men hur jag än försöker så kan åtminstone inte jag se någon renhovsform på det berget från Tsutsavaggi. Antagligen får man söka sig någon annanstans för att se det fenomenet. Bakom Koupertjohka sticker Singitjohka upp som en enorm näsa i skyn. På tal om näsor både Madir och Unna Avrrik på Tjäktjavaggis västra sidor ståtar med mäktiga ansiktsprofiler även de. Vi är nog många som upptäckt att de här ansiktsliknande bergen har fått egna nästan oöversättliga namn ur den samiska mytologin som kan stämma lite till eftertanke vems land det egentligen är som vi klafsar runt i när vi semestrar i fjällen.

Fortsättningsvis kan man endera runda kullen endera till vänster om den eller till höger. Det spelar ingen roll det är lika lätt eller jobbigt vilken sida man väljer. Huvudstigen går till vänster men åt höger går en nästan lika vältrampad stig. Bägge sammanstrålar vid nästa stigning inåt dalen alldeles ovanför Tsutsajohka. Här börjar en lång och dryg backe längs norra sidan av Tsutsajohka upp till sjön Tsutsajavri. Tsutsajohka är väldigt strid och mäktig där i sluttningen och är nog också ganska svårvadad just där. Jåkken går bitvis i en ravin och det är på kanten av den man vandrar. Till höger anar man hur högt Sälkatjohka är. Ibland på sommaren kan man sikta ren högt upp på sluttningen där de söker upp snölegorna för att freda sig för insekterna och få lite svalka.

Tsutsavaggi trängs ihop mer och mer samtidigt som stigen blir lite brantare. Här kan man vända sig om och titta ner mot Tjäktjavaggi där man har en enorm utsikt mot Kebnekaise och Rabots Glaciär. Alldeles på den lilla tröskeln man går över öppnar sig Tsutsavaggi igen med en stor sjö mitt i dalen. Man rundar en klippa och kommer nära sjöstranden. Leden och stigen drar upp i dalsidan till vänster och i stort sett helt förvirrande försvinner. Följer man den stig man tror är leden så finner man snart att endera är rösningarna ovanför en och spångarna nedanför eller tvärtom. Jag själv rekommenderar att man går mitt emellan sjöstranden och sluttningen där det också finns en stig. Därifrån kan man roa sig med att se, hur det kan gå då fler än en person har rösat och spångat en led uppe i sluttningen. Flera av spängerna i sluttningen ovanför ligger med en nivåskillnad på 50 meter eller mer på flera ställen. Framåt i färdriktningen spärras Tsutsavaggi av en ännu en hög bergströskel med ett vattenfall på den vänstra sidan. Man följer sluttningen lite till höger och finner Nordkalottleden halvvägs upp i backen och går den mot vattenfallet. Mellan vattenfallet och berget finns det en passage som leder ut på en liten hylla. Leden följer hyllan ett par hundra meter och går sedan ner mot stranden av nästa sjö. Dalen öppnar sig igen då man kommit ner till sjön.

Man går efter den norra sjöstranden mellan berget och vattenbrynet. Berget som man har till höger har ett nästan lodrätt stup ner till nivån där man vandrar. En massa sten har rasat ner på flera ställen som man måste passera över eller runt. Ibland får man till och med nästan kliva i sjön för att finna en framkomlig väg. Ungefär halvvägs längs sjön försvinner stupet till höger och stigen går upp en bit i den norra sluttningen. Här och var passerar man igenom videbuskage och når till slut en liten backe där man kan se Tsutsajohkas fortsättning upp i dalgången. Tsutsavaggi böjer här av till en mer nordlig riktning. Nedanför i norra kanten av sjön syns en utvidgning av Tsutsajohka, i den norra delen av detta lilla sel brukar en och annan försöka vada. Det går att göra vid lågvatten men är helt onödigt eftersom det går bättre och är lättare några km längre norrut. Men måste man över så är det en bra plats att försöka gå över.

Stigen och leden fortsätter därför på Tsutsajohkas östra sida över några höjdsträckningar, som leder vandrarna uppåt i Sälkas västsluttning. Marken är lättgådd då den består mest av någon form av gräshed med inslag av sten här och var. Så plötsligt böjer det av ned mot nästa stora utvidgning av jåkken. I södra änden av denna selsjö ett hundratal meter från utloppet är det grunt och vadbart på en jämn sand och stenbotten. Detta vadställe är nästan hundra meter brett och på ett par ställen är strömmen stark mitt i huvudfåran som leder till utloppet, men där kan man med fördel söka sig fram över några stora stenar som står mitt i värsta strömmen. Vill man inte vada här heller, så finns det ett markerat vadställe i norra änden av denna selsjö alldeles nedanför ett vattenfall. På kartan markeras ett vadställe ungefär mitt i sjön, men där är det djupt.

Om man vadat över det breda vadstället i södra delen av sjön så finns det både stig och rösen på den västra sidan. Man leds uppför och över ett berg i riktning mot ännu ett vadställe över en ganska strid jåkk som kommer från den lilla dalgången söder om Ráktas. Just då vi passerade där 1996 hade någon försökt bygga något slags spångbro över vattendraget men som blivit sönderslagen av islossningen. Andra hade tagit tillvara virke därifrån och lagt mellan stora stenar i själva jåkkbädden på vilka vi kunde ta oss över. Troligen är väl dessa anordningar bortspolade numera och med tanke på den västerifrån kommande jåkken bör man nog fortsätta vandringen på den östra sidan ett par tre km till så att man kommer ovanför det tidigare nämnda vattenfallet. Då man passerat den västerifrån kommande jåkken, går man uppför kalhällar igen och finner stenrösen här och var som leder till den västra sidan av det med stolpar markerade vadstället nedanför vattenfallet där man finner en stig.

Stigen från vadet nedanför vattenfallet följer till en början strandlinjen men svänger sedan västerut längs med bergssluttningen. Förklaringen till detta kommer då man nått krönet. Tsutsajohka utvidgas ovanför vattenfallet till sel som kan liknas vid en sjö eller en lagun. Man rundar denna på en gräsäng och går i riktning mot talusen under ett stup. Stigen är väl markerad här och snirklar sig fram mellan blocken det finns även gamla vinterledsmarkeringar här på några platser förutom Nordkalottledens trästolpar. Om tittar tvärs över älven ser man att även där går det en stig.

Efter passagen under stupet svänger leden åt vänster igen. Strax innan man lämnar Tsutsajohka skymtar man en sjö norrut Nourtap Tsutsajavri. Jåkken är här heller inte så strid som längre ned, vilket många vandrare brukar utnyttja och vada här istället för i de längre ned liggande vaden. Om man tittar i stigens riktning tror man inte sina ögon. Framför sig har man ett otroligt landskap med jättestenar och kullar. Långt bort skymtar en jättelik fyrkantig klippa som nästan ser ut som en affisch. Troligtvis kan man kunna gå rejält vilse här om dimman skulle sänka sig över platsen. Stigen går lite uppför mot en ås med några jätteblock. Trots att det ser nära ut tar det en stund att nå dit eftersom allt är förvillande och större än man är van vid.

Då man nått fram till åsens krön med blocken ser man hela sjön Nourtap Tsutsajavri nedanför sig till höger. Framför sig har man fortfarande samma förvillande landskap med åsar och jättestenar. Långt bort i norr över en vidsträckt högslätt ser man en stor glaciär. Till höger ser man Sälka med sina glaciärer, som en del av en bergskedja som sträcker sig nästan ända bort till den fjärran glaciären. Då man gått en ytterligare en lång bit på stigen genom stenformationerna kommer till ett svagt medlut omkring en kilometer längre fram ser man det på kartan inritade renstaketet.

Väl framme vid renstaketet får man vada en tvärjåkk för att ta sig fram till grinden i staketet. 50 meter efter grinden finns en liten ås där man kan rasta eller slå läger om man vill. Ovanför sig har man en hög fjällsida. Renstaketet svänger åt vänster bort mot branten, men leden går rakt över åsen.

Då man fortsätter leden över åsen öppnar sig landskapet framåt i den skenbara färdriktningen, men man är nu i den stora ledsvängen i övre Tsutsavaggi. Istället bär det i väg uppåt åt vänster alldeles efter den höga branten. Till höger nedanför ligger en dal med med några sjöar. Då man kommit upp en bit i slänten passerar man i närheten av renstaketet på flera platser.

Då det slutligen planar ut och börjar luta neråt kommer man in i ett område med stora block. Inne bland blocken vadas en jåkk som går mellan två sjöar. Efter vadet och passagen mellan sjöarna kommer man in i en dal. På bägge sidor är det ställvis ganska brant. Man följer en jåkk nedåt i dalgången och byter sida denna en halv kilometer nedanför de stora stenblocken.

Till slut når man en liten sjö. Efter sjön står en vägvisare vid ett stigskilje. Den högra stigen är fortsättningen på Padjelantaleden via Ivarstenen vid gränskröken och Gautelistua i Norge. Ska man till Hukejaurestugan fortsätter man rakt fram i dalgången. Ungefär från stigskiljet ser man Huvkijavrri, som ser ut att vara en ganska stor sjö därifrån.

Efter stigskiljet passerar man runt ytterligare en liten sjö och fortsätter på skrå ett par hundra meter i överkanten på en brant sluttning fram till en förfallen bro. Man går över bron och passerar några block och alldeles under en brant sluttning. Ett par hundra meter efter bron går man igenom renstaketet igen, och sedan bär det nerför mot en sluttande gräshed mellan Ráktas och Huvkijavrri.

Stigen fortsätter i sydvästlig riktning på snett ner mot Huvkijavrris sydände. Knappt en halv kilometer efter renstaketet passeras en renvaktarstuga och stigen svänger närmare sjön. Man når Huvkijavrris strand precis vid en punkt där det ligger en massa stenar och viken smalnar av. Är man bra på att hoppa och i övrigt pigg kan ta sig över här, annars fortsätter man stigen ytterligare ett par hundra meter och passerar då ett torrare men stenigt område fram till ett stigskilje drygt en halv kilometer söder om Hukejaurestugan.

Från detta stigskilje tar man till höger upp för backen. Kartan är missvisande här man kan tro att det är plant, men Hukejaurestugan står faktiskt högt uppe på ett berg i verkligheten. Då man kommit uppför backen ser man en kåta till vänster det är ingen vanlig kåta utan en K-märkt byggnad, eftersom Karl XI Gråkappan påstås ha övernattat i den vid sina regelbundna revisionsresor runt riket. Kåtan stod tidigare närmare riksgränsen, men har flyttats hit för bevarande på grund av olika exploateringar i området.

Efter kåtan bär det nerför igen över en svacka, för att återigen stiga upp mot nästa berg där Hukejaurestugan står. Sista backen är alltid värst men då man kommer upp på berget invid husknuten är man i alla fall framme.

Tar man sig en titt på området runt stugan verkar det helt osannolikt, man befinner sig på en högplatå med stor kringsyn. Ofta ligger snön kvar länge på den här platsen och isen har svårt att bryta upp i själva sjön. Själva landskapet är övervägande stenigt med myrsänkor mellan bergknallarna. Vädret är lite speciellt runt Hukejaurestugan, och har man riktigt dåligt flyt kan man säkert bli instormad, inregnad eller insnöad.

I övrigt så är Hukejaurestugan av typisk STF modell 60 design. Stugan är indelad i 2 stora rum med sovalkover mot kortsidorna och kokmöjlighet i rummen. Det finns även ett rudimentärt krypin för stugvärden mellan de två stora rummen och något slags torkskåp vid ingången.