Etapp 1

Mårmastugan - Vistasstugorna

Mårmapasset

Från Mårmastugan och uppåt i Vierruvaggi råder det inget tvivel om hur man skall fortsätta sin vandring. Leden är tydligt rösad där den går fram något på sidan om Vierrujohka. Skulle man mot all förmodan ändå missa leden vid stugan vilket är osannolikt går det att följa jåkken i rätt riktning tills rösningen eller där sådan finns stigen påträffas.

Har man tur med vädret (klart utan moln) ser man kammen med Höktopparna på den andra högra sidan om jåkken hela tiden från Mårmastugan till Ruomastjorru (Vargryggen) där Mårmapasset ligger. På vänster sida har man till en början en ganska hög topp 1651 som är en del av Vierrutjohkkamassivet. Efterhand som man går uppåt dalen och framåt öppnar sig vyerna åt vänster i en dalgång Leavasvaggi med ett symmetriskt berg 1468 mitt i mynningen. På den norra sidan om toppen 1468 är dalens mynning högre belägen än på toppens södra sida. Första intrycket är att man tycks gå längs en höjdsträckning som förbinder två toppar, men då man passerat över det stora snöfältet som ligger i Vierruvaggis mitt till den steniga platån som ligger framför själva väggen under Mårmapasset ser man att det är en dalmynning lik den söder om toppen 1468.

Själva Mårmapasset är en enorm historia. Det är inte likt något annat pass jag passerat och en av färdkamraterna trodde jag narrades med henne då jag sade att vi skulle över detta. Eftersom själva passet är beläget avsevärt högre än man kan föreställa sig då man läser olika personers skildringar. Tanken som slår en när man ser klippan framför sig är att här kommer jag inte upp. På flera ställen är stupen nästan vertikala och däremellan är det fruktansvärt brant. Till saken hör också att lutningen är i stort sett konvex, dvs det brantaste partiet finns från strax ovanför mitten och neråt. Till höger begränsas själva passbranten av en moränrygg vid glaciärtungan nedanför Vássatjohkkas stup och till vänster av en sandig talus under toppen 1641 på Ruomastjorru stup mot Leavasbáhta (Leavasgrytan) som Leavasvaggi kallas här. Hade jag inte träffat en sexårig ung dam vid Mårmastugan kvällen innan som passerat över Mårmapasset i sällskap med sina syskon och föräldrar hade jag troligen vänt och gått någon annan väg. Trots sin ringa ålder beskrev hon livfullt hur och var man skulle gå för att det inte skulle vara för svårt att komma över.

Mitt på platån nedanför själva passet kan man urskilja några rösen som leder fram till den sandiga talusen till vänster under 1641 stup och då man kommer fram till denna ser man en stig som slingrar sig uppåt i slalomsvängar. Det är brant och svårt direkt och man börjar automatiskt att ta händerna till hjälp för att ta sig uppåt. Eftersom jag tillhör kategorin stavvandrare kommer även staven till enorm hjälp vid påskjuten uppåt och för balanssäkring. Femtio höjdmeter upp i talusen kommer man ut på en gräsbevuxen hylla som man följer lite till höger och rundar ett klipputsprång man fortsätter sedan åt vänster i nya slalomsvängar och kommer ut på en ny större hylla tjugo meter högre upp i sluttningen. Ovanför sig har man nu ett vertikalt stup som måste kringgås. Den stora hyllan passeras åt höger och man kommer in i ett område med ganska stora stenar men följer man bara rösningen kommer man uppåt mellan, över och omkring de stora stenarna. Mitt på stupet finns det en ränna som man inte ser förrän man kommer dit och den följer man först till vänster och där efter att ha forcerat ännu några stor block kommer man upp till en annan ränna som leder upp ovanför stupet. Man märker att lutningen successivt avtar då man kommit ovanför det brantaste partiet och efter några långa serpentiner fram och tillbaka längs hyllor och kanter i sluttningen stiger man en längre sträcka nästan rakt åt höger på en allt flackare stenig hed och plötsligt är man uppe på själva pasströskeln. Man befinner sig i en U-formad svacka och till vänster ser man toppen 1641 och till höger något högre Vássatjohkkas rygg mot toppen 1725. Framför sig ser man delar av den stora dalgrytan Vássabáhta med en sjö till höger och en jåkk som slingrar neråt Vistasvaggi från denna. Rösningen diagonalar passet från dess vänstra till dess högra sida och enklast är att följa denna, eftersom den följer små sandåsar genom stenhavet i passet.

Då man kommit nästan ända fram intill kanten på branten mot ryggen som leder till toppen 1725 och vidare mot Mårmatjohkkas numera namnlösa stortopp 1938 viker rösningen rakt ned i branten mot en som man tror stor snölega. Varning för denna det är visserligen mycket snö i branten ned mot de stora stenarna i Vássabáhta. Vrider man huvudet lite till höger och tittar vad snön hänger ihop med under den tidigare nämnda toppen 1725, så bör man respektera just den antagna snölegan för vad den är. En del av glaciären som lyser grönblå genom firnlagret på sina ställen i den riktningen. Och förresten lägger inte snölegor upp sidomoräner som denna gör till vänster om sig i nedstigningsriktningen. Om man låter blicken svepa över sidomoränen istället ska man se att andra före mig kommit till ungefär samma slutsats, rösningen går där på toppen av sidomoränen. Själva nedstigningen är brant dock inte så brant som på norra sidan och det brantaste partiet är dessutom kortare. Långa sträckor går det dessutom en ganska hygglig stig på sand så man slipper hoppa runt i block hela tiden. Väl nere bör man kasta en blick uppåt igen om inte annat för att bekräfta att man valde nog rätt väg. Mitt i det tidigare nämnda snöfältet lyste en blågrön iskant igenom som uppifrån såg ut som en upphöjning i snön. Om man valt vägen över snön hade man säkert fått kana sig ned förbi denna vertikala ca 30 meter nästan vertikala is- och snöbrant hoppandes att snön under själva iskanten inte skulle brist och rasa ner i något hål eller i någon dold isspricka.

Nedanför det brantaste partiet och framåt i färdriktningen ligger ett enormt blockhav. Uppskattningsvis är det en kilometer storblockig sten som ska passeras. Här och var skymtar man rösen men eftersom dessa är gjorda av material från platsen dvs sten är det svårt att se hur leden går. Bättre är att sikta in sig själv i den ungefärliga riktningen ta ut ett riktmärke och gå ditåt. Det riktmärke vi valde var den plats där den i Vássabáhta rinnande jåkken från sjön försvann bakom en liten ås framför ett pass i den högre ryggen som utgår från den vänstra sidan av glaciären under toppen 1725 och som delar Vássabáhta i två delar. Innan man kommer fram till jåkken övergår blockhavet successivt i lättgångnare hedmark ett stycke. Då man rundat den lilla åsen ser man ett skapligt vadställe med en del stora stenar att gå på alldeles nedanför det lilla tidigare nämnda passet på den högre ryggen. Väl uppkommen till detta pass ser man nästa del av dalgrytan Vássabáhta med de fyra sjöarna på rad sammanbundna av något som mer liknar översvämmad stenmark än en jåkk. Från passet och neråt siktar man på någon av ändarna på den lilla sjön som ligger längst österut. Vattendraget är vadbart i bägge ändarna på den lilla sjön och det spelar ingen roll vilken ände man väljer. Kartan föreslår väständen men vi valde öständen. Själva passagen i den lilla sjöns östände går ömsom över grunda jåkkfåror och ömsom över både blocktungor och gräsbevuxna sandrevlar och är problemfri. Själva vadsträckan om man kan kalla passagen över vattendraget så är i öständen drygt 100 meter och går alldeles i själva sjöluspen med en fors och ett vattenfall ett par hundra meter till vänster om färdriktningen.

Nu tror väl alla att nu har du tappat leden och får virra runt i stenskravlet och leta upp den igen. Men till allas besvikelse och så är det tydligt rösat uppåt mot Vássanjunnji från just den plats där man når fast mark igen efter vadet över Vássajohka. Det går även en otydlig stig uppåt längs smala strängar med gräs några meter bredvid rösena. Halvvägs upp i sluttningen ansluter en annan något tydligare stig även den rösad som kommer från den lilla sjöns västände. Den nu bredare och med stora rösen utmärkta stigen leder upp på en svagt lutande platå strax under en snölega på Vássanjunnji. Man följer sedan rösningen i nedre kanten på snön och rundar berget på allt grönare mark ju längre västerut man kommer i svängen. Till slut öppnar sig Vistasvaggi framför fötterna dock ser man inte ner i dalen rakt ner därför där ligger sjön Vássaloamijavri i en liten dal. Men åt sydost ser man till deltat i Nikkaluokta och nordväst ser man Vistasvaggis förlängning i bl.a. Unna Vistasavaggi. Man ser även de två djupt nerskurna Unna och Stour Reaiddavaggi med sina karaktäristiska höga berg. Speciellt Nipals och Pyramiden i Unna Reaiddavaggi framträder som nästan perfekta tetrapackar på sin bergskam. I Stour Reaiddavaggi ser man Seittaktornet och även Nålen på Nállu. Gaskkasvaggi kan anas mynna bakom utlöparen från Balggastaktjorru ovanför den krumelur Vistasjohka ritar i dalgången i den riktningen.

Då man anser sig ha sett färdigt på utsikten är det enklast att gå rakt ner i sluttningen mot sjön Vássaloamijavri. Det är helt problemfritt man följer en stig som går längs en jåkk som mynnar i sjön. Vill man göra det svårare för sig kan man gå på skrå i sluttningen mot det lilla pass som ligger norr om sjön. Då man kommit ner till planare mark en bit från sjöstranden följer man denna på även där en stig mot norr mot det lilla tidigare nämnda passet. Strax innan man kommer upp i det lilla passet sammanstrålar den längs sjön gående lätta och den på skrå svårare med varandra och fortsätter väl rösat i riktning mot jåkken från Vássatjorrujavri. Denna jåkk är ingen liten historia heller eftersom den är rätt vattenrik och lutningen är stor vilket medför vattenhastigheten är rätt stor. Vadstället är väl utmärkt med vadvisare som pekar ut vadriktningen som går över en utbreddning med stora stenar. Då man tagit sig över den första fåran kommer nästa överraskning den har nämligen en fåra till ett par hundra meter längre fram. Även där finns det en vadvisare och vadet är likartat som det tidigare. Man kommer här ut på en hylla som stigen följer mot ett skogsbryn med en jåkk. Här ska man vara uppmärksam för några hundra meter innan skogsbrynet går det en tvärstig rakt ner i sluttningen till vänster. En liten vägvisare av trä med ordet Vistas pekar ut stigen och där ska man ta av för att komma till stugorna utan allt för stora äventyr. Stigen leder ner till en platå bland några träd längre ner och svänger där till höger och över en liten myr och åter ut på en platå. Väl ditkommen ser man STF:s Vistasstugorna nere vid bron över Vistasjohka. Man går in i en skog korsar en liten jåkk passerar ännu en liten myr och kommer åter upp på en gräsplatå och ser att man passerat stugorna nedanför. Stigen håller fortfarande nordlig riktning och kommer in i skogen igen till slut alldeles i kanten på en ravin börjar det att bära brant nedför åt vänster. Nedanför backen kommer man ut på en liten kulle ovanför Vistasjohka med en stor stig. Mitt i stigskiljet står en vägvisare med skylten Mårma 14 pekande mot stigen man anlände på och åt vänster är det skyltat STF Vistas 0,5. Alltså tar man till vänster för att komma till Vistasstugorna går man mot höger kommer till Alesjaure via övre Vistasvaggi. Den halvkilometerlånga stigen från skiljet till stugorna är en lättnad jämfört med dagens tidigare strapatser och avverkas säkert antagligen i nära joggingtempo. Då man anländer på den här stigen ser man ingenting av Vistasstugorna förrän man slår pannan i dassväggen. Själva stugorna är två för vandrare att övernatta i, en övre strax nedanför dasset och en nedre alldeles vid älvstranden vid landfästet för bron över Vistasjohka på leden mot Stour Reaiddavaggi. Mellan bostadshusen ligger ett par bodar för ved och material. Framför det större huset finns det en vägvisare som pekar ut de olika stigarna och lederna samt annat intressant för de fjällstugan boende vandrarna. De bästa tältplatserna finner man om man korsar bron på en större gräsyta alldeles efter brofästet på den sidan, dels längs leden mot Stour Reaiddavaggi och dels längs älven. I Vistasstugorna finns det även numera en liten proviantförsäljning som stugvärden öppnar vid behov då denne är anträffbar, vilket kan vara bra veta så man inte släpar med sig för mycket då man planerar en tur till Tjuonavaggi och längs vägen till Mårma.