Nissunvaggijohka - Vuopmegeahtji

Det stora gyttjebadet på Bahkkabahuktjohkka

Från lägerplatsen på sandterrassen väster om Nissunvaggijohka är det rösat uppåt i sluttningen på Goalkastjohkka. Faktum är att det finns två parallella rösningar en som utgår från vadstället i älvkröken där Nissunvaggijohka vrider från östlig till västlig riktning och en som utgår från det högre upp liggande vadstället som jag beskrivit tidigare. Att gå längs den senare högre upp liggande rösningen är inte svårare än att följa den nedre. Vinsten är att man vinner höjd, utsikt och lite äventyr.

Stigningen upp mot den planare delen på Goalkastjohkkas sluttning är inte brant men en lite sugande kilometer. Väl uppkommen ser man att det är relativt plant och lättframkomligt ett par kilometer. Västerut i sluttningen finns det en tydlig grusterass. Rösningen leder ungefär i den riktningen och siktar man och lägger ut sin led åt det hållet slipper man mycket av videt nedanför i sluttningen. Ett par hundra höjdmeter ner i dalen kan man skönja hur vandringsleden ringlar runt bland kullar och videsnår.

Då man gått över den plana sluttningsdelen öppnar sig mera av Alisvaggi västerut. Nästan rakt i söder kan man se den stora sjön Rautasjávri där STF:s Rautasjaurekåta finns invid den nordöstra viken. Har man en skaplig kikare kan man åtminstone se vedboden och dasset från sluttningen. I ungefär samma höjd som platån man passerade på sluttningen fortsätter en längsgående brant som då man är där ser ut som en utskuren hylla i bergssidan. Och det är bara att knata iväg längs denna någon kilometer. Och faktiskt kan man se att man inte är den förste som gjort detta eftersom det sporadiskt förekommer rösen längs hyllan och här och var kan man urskilja en stig.

Plötsligt tar stig, rösning och marken slut i ett snår bestående av enbuskar. Man kommer fram till inbuktning i fjällsidan med stupande sidor ned mot en stor blocksamling i botten och en bäck i bortre änden. Är man inte uppmärksam vart stigen går får man problem den svänger uppåt åt höger och precis i kanten på stupet går den uppåt ett tiotal höjdmeter och svänger sedan doserat på skrå ned till övre änden på den talusbrant som ligger under den högre delen på stupet. Efter passagen över talusmassorna går stigen ned till ett bra vadställe på den bäcken och därefter svänger den uppåt igen till den tidigare hyllans fortsättning.

Då man närmar sig den stora grusterassen vilken man siktat på övergår bergshyllan successivt till en plan yta med ett stort blockhav och en stor snölega. I bortre änden ligger ett större videsnår men eftersom det är rösat är det bara att följa denna och varken problem eller tvekan kan uppstå var man kan passera block, snö eller vide. Till slut står man på grusterassen och ser att det är en del av ett dödisfält. Mitt i terassen ligger ett ganska djupt hål som en vulkankrater. Men det är bara att följa kanten medurs och lite uppåt så kommer man förbi utan att behöva klättra eller tappa höjd. Uppe på terrassens topp får man en bra överblick över hur man ska fortsätta en kilometer västerut ser man hur leden sökt sig upp i samma plan som man redan befinner sig i själv. Men alldeles nedanför terrassens topp finns ett kanske bortglömt alternativ för den som är nyfiken. Det finns en ganska väl trampad rösad stig där som leder upp till en nivå högt upp på Bahkkabahuktjohkkas sluttning. Kanske är det en äldre sträckning av vandringsleden eller samernas flyttningsväg.

Om man följer denna stig ett stycke och sedan gör en stor vänster sväng över de öppna gräsytorna mot den plats där man såg vandringsleden är det lättgånget på plan gräshed. Efter gräsheden söker man sig upp på ås som underlättar vandrandet ytterligare. Uppe på åsen finns det dessutom en stig som leder i rätt riktning. Innan man kommer till vandringsleden passerar man Goalkasjohka som på den här höjden inte utgör något problem om man går över på det ställe som stigen på åsen leder till. Efter att ha gått över en kulle finner man vandringsleden där den passerar en liten bäck på en gräsäng mellan ett par kullar. Har man ingen brådska utan bara är på campingsemester är det en fin och tjusig tältplats. Trots att man inte är mer än ett par tre meter från själva leden är det mycket lugnt och undanskymt. I västra änden av ängen passerar leden igen efter en kort sejour på den ovanför ängen liggande kullen.

Efter ängen med den fina tältplatsen börjar den personliga krisen för många i form av en kilometerlång videdjungel. Och varför i himmelens namn har ledstakaren valt denna väg då det endast femtio meter till vänster löper en rullstensås utan vide, som leden för övrigt leder till i andra änden av videsnåret. Se åsen som ett alternativ till att blöta och lera ner läderkängorna. Har man gummistövlar och regnbyxorna påtagna spelar det ingen roll vilken väg man tar. Alltså i slutet på ängen kliver man in i videt och samtidigt skall man vada en jåkks översvämningskägla. Vattnet är inte alltför djupt men grumligt och på botten finns det en stor mängd viderötter. Leden snor lite fram och tillbaka och efter att man passerat jåkken övergår stigen från att ha varit slamrikt vatten till svart dy. På ett par ställen går man över små kullar med torrare mark och når förhoppningsvis den bortre änden på videsnåret där leden först går upp på en lite högre kulle och sedan kastar sig snett vänster utför denna i en dyrutschkana ner till bäck som passeras. Därefter går den över en höjdrygg bakom vilken man ser att man skall vada en ganska stor och dundrande tvärjåkk till Goalkasjohka.

Efter vadet stiger man åter upp på något som liknar en höjdrygg men som egentligen är den egentliga marknivån ett stycke framåt. Långt nere i den glesa skogen kan man urskilja en stig som går uppåt mot leden ett stycke fram. Det är den numera nästan igenvuxna leden från Rautasjaurekåtan som närmar sig. Omväxlande på skrå och ibland uppåt och neråt tar man sig igenom några videsnår dock inte så täta som det tidigare men ungefär lika dyiga. Man passerar även ett par små blocktungor inuti videsnåren. Men trots detta är åtminstone två tredjedelar ganska lättgången fjällhed. Till slut når man fram till vad man tror en höjdsträckning igen. Men det visar sig vara kanten på en ganska stor jåkkravin där Bahkkabahuknjira rinner.

Det samiska ordet njira betyder bäck med stenskred och det är exakt vad det är man finner där nere i ravinen. Då man börjar gå ut i stenskredet känner man att de här stenarna ligger inte så fast som man skulle önska. Dessutom hör man det omisskännliga ljudet av hur den hårt forsande bäcken därinuti, runtomkring och över stenarna rullar runt dem. Stenarna är dessutom snorhala så vadarstaven är det bästa stödet i livet i just detta vad. Vattnet är på sina ställen väldigt djupt speciellt mellan stenarna, men har man långa ben kan man kliva på några stora stenar alldeles under ytan och på så sätt undvika att gå ned sig.

Efter vadet börjar stigen att gå uppåt i sluttningen igen. Med den stigande höjden avtar tätheten på videsnåren. På ett par ställen går leden ganska brant uppåt för att runda små stup med benknäckande blocktungor eller ovanligt täta videdjungler. Trots detta slingrande upp och ner är det flera omväxlande men mindre videsnår och blocksamlingar som måste passeras. Ibland går man upp på små gräsbevuxna åsar och kan vila sig lite. Detta pågår i drygt en och halv kilometer sen kommer man ut på en ovanligt sur starrkärrsluttning. Då man klafsat över kärret börjar videt och blocken igen men i mindre omfattning eftersom leden hela tiden stigit uppåt. Då är man mogen för nästa stora jåkk. Det är återigen en njira en bäck i ett stenskred i en ravin. Men där leden passerar den är det någorlunda plant. Man får även här se sig för var man sätter fötterna så man inte rullar stenar i onödan eller trampar i något djuphål.

Efter njiran stiger leden brant uppåt igen till en gräsyta som den korsar innan den går in i ett videsnår ett kort stycke. Då videt passerats är man åter ute på en stenig hed som avslutas i ett stenskred. Det är ytterligare en njira men inte värre än den tidigare. Är man försiktig och inte bryter benen i själva stenskravlet så kommer man över vattnet ganska okomplicerat på några stora stenar som ligger i själva strömfåran. Andra sidan på bäcken är svårare det är en ganska hög och småhal backe att ta sig uppför. Väl uppkommen finner man att man kommit upp på en ås och framriktningen ser man kåtan i Vuopmegeatji på sin terrass i sluttningen. Till vänster tvär över dalgången ser man Vierrujohka stora svämkägla och ovanför denna V-dalen Vierruvaggi som den rinner i. Till höger om svämkäglan syns även några stora grusterrasser vilka kan tjäna som tänkt vandringsmål för dagen.

Åsen som man följer sluttar svagt neråt och man når nästan skogsbrynet innan man kommer fram till ett brantare parti på sluttningen som är genomskuret av en enorm ravin med en stor snölega. Man ser snabbt att leden fortsätter lite snett till höger uppåt på andra sidan ravinen. Man inser även att passera över snölegan ibland kan vara livsfarligt eftersom den hänger såpass brant i ravinen och dessutom är genomströmmad av vatten. Här kommer återigen vadarstaven till användning. För att vara säker på att snölegan håller får man helt enkelt känna sig fram, tagande iakt vilket väder det har varit de senaste dagarna och är just vid tillfället av passagen. Om det varit varmt en längre tid med regnskurar omväxlande med solsken ska man nog passa sig för gå ut på snölegan. Men har det varit torrt, molnigt, lite småkyligt och småblåsigt och ytan förefaller hård på snön kan man försiktigt en och enbart en i taget gå över den. För att undvika att halka omkull kan man ta på sig ett par broddar eller liknande, framförallt ska man använda sig av en stav eller liknande som stöd när man går över. Vill man inte gå över snölegan kan man söka sig nedåt i skogen. Någon kilometer ner i sluttningen sluttar marken mindre och snön upphör strax ovanför en större blocksamling som kan tjäna som rundgång. Givetvis får man istället privilegiet att vada själva jåkken därnere bland stenarna så man går inte miste om chansen att råka ut för en olyckshändelse. Dessutom är det en härdande styrketräning att ta sig upp till leden igen. Den tidigare på kartorna angivna oländiga stigen som gick till bron över Alesätno från blocksamlingen nedanför snölegan är inget att rekommendera även om den finns ännu så det bästa är att klättra upp till leden igen.

Då man kommit upp igen från jåkkravinen med snölegan ser man att leden sjunker ned mot skogen och videt nedanför men att riktningen nu är rakt mot kåtan. Återigen kommer man fram till ett par större delvis snötäckta blocktungor omgivna av ett större videsnår med inslag av björkar. Omväxlande passerar man dessa hinder på snö, sten och i kanten på videt. På åtminstone ett ställe mitt i en blocktunga är det brant. Till slut kommer man ner i ett buskigt skogsparti som glesnar och man kommer ut på grästerassen med kåtan.

Själva kåtaskalet är relativt väl bibehållet, men tyvärr saknas det numera dörr. Detta faktum uttnyttjas av ignoranta människor, vilka gjort kåtan till ett soprum i kombination med toalett. Det värsta är att omogna representanter för Fältbiologerna klottrat ner väggar och tak med mot samebefolkningen kränkande fraser vid sitt besök där 1995. Andra har även monterat ner några av björksträvorna för att elda med i den numera sönderplockade arran. Får denna vandalisering fortgå lär Vuopmegeatjikåtan rasa inom ett par år. Mitt på terassen med kåtan finns det ett stigskilje. Någon tycks ha stulit skylten som ska finnas där men stolpfundamentet står kvar. Leden från Kasiepakte fortsätter västerut mot en lägre bergskedja efter att ha passerat en jåkk väster om terassen. Och rakt ner i sluttningen går den rösade leden mot bron.

En bit ner kommer man in i ett starkt lutande två hundra meter brett skogsparti. Det är på sina ställen väldigt brant och risken att halka på lösa stenar är ganska stor. Efter hand glesnar skogen och man kommer nära jåkken som går alldeles väster om terassen med kåtan. Ute på en plan torr äng står en större brunfärgad igenbommad renvaktarstuga. Men oavsett vad som anges på kartan så passerar leden mellan stugan och jåkken inte mellan två stugor som anges på kartan, det finns bara ett hus just här i verkligheten. Inte heller ser man något annat hus på andra sidan jåkken utan troligtvis är det ett kartfel. Stigen fortsätter över ängen ett par hundra meter och in i skogen igen där den går rätt ut i jåkkens svämkägla. Rösningen leder längs en jåkkarm till vänster ner mot ett trädbevuxet kärr. Man tar sig fram mellan trädrötterna på en mycket dyig och sumpig stig. Här och var har man lagt upp rösen, målat på träden och försökt röja undan de värsta snåren.

Mitt i den värsta sörjan räddas man och kan gå längs med en liten ås inne i skogen. Till slut svänger stigen till höger och skogen glesnar. Glad i hågen i hopp om att alla prövningar har ett slut kliver man ut i ljuset för att sjunka ned till låren i en ovanligt vattensjuk myr. Myren vadas och man kan till slut stiga upp på fast mark invid Alesätno strand. Man rundar en blocksamling och når den gamla och föga förtroende ingivande Vuopmegeatjibron. En halvrutten träkonstruktion föreställande en hängbro som hålls upp av ett par oerhört rostiga vajrar fästa i två av ålder ranka träramar. Själva insteget på bron är problemfritt eftersom det ligger i samma plan som blocksamlingen, men väl på andra sidan ska man ta sig ned cirka två meter utan stege eftersom den av ålder troligtvis gått av.

Man befinner sig nu på andra sidan bron i ett stenskravel. Den rösade stigen går till vänster ett femtital meter och sedan rakt upp i sluttningen. Man kommer upp i en gles skog mellan en ås till vänster och ett högt berg till höger. På ett par platser är marken sank vilket man bör hålla i minnet. Efter drygt femhundra meter går man upp mot åsen till vänster och där delar sig stigen i två riktningar. En mer östlig längs kanten på något som ser ut som en äng och en mer sydlig som leder vidare i skogen mot ett högre terrassplan. Följer man stigen mot ängen i tron att det går att tälta där gör man ett misstag. Själva stigen går på en grusås och är ofarlig men ängen är ingen riktig äng. Själv kunde jag snabbt konstatera att finns kvicksand fläckvis och resten är ovanligt blöt flytjord. Hela gräsmattan gungar och sjunker när man går ner på den.

Bra tältplatser något sandiga finner man ovanpå de sandryggar som omgärdar kvicksandsängen och på andra sidan dessa ner mot en liten videomgärdad jåkk. I kanten av ängen med kvicksanden och sandåsarna har många rastat och gjort upp eld så platsen är nog ett populärt rastställe under bl.a. älgjakten. Utsikten från toppen av sandåsen är storartad om man väljer att tälta där. Man ser ända till Vidjaraset öster om Rautasjaure. Åt andra hållet begränsas utsikten av en lägre bergskedja. Ovanför denna ser man bl.a. Mårmamassivets toppar och Kåtotjåkka. På andra sidan älven i nordväst syns speciellt Siellatjohkkas speciella spetsiga profil. Bakom Siellatjohkka skymtas Adnjitjårro och till höger om dessa mynnar en dal högt upp i branten. Dalen begränsas till höger på östra sidan av Hongas spets och Giellastjohkkas höga topp. Skulle det blåsa kan man söka sig ner mot den videomgärdade jåkken som rinner i en sänka. Halvvägs mellan sandåsarnas rygg och jåkken passerar man en torr gräsbevuxen platå med ett par eldstäder som kan rymma ett par tält.