Abisko Östra Station - Tjuonajávri

Den traditionella vägen till Lapporten börjar vid Abisko Östra Station på gaveln av det gamla numera av banverket disponerade lokstallet. Eftersom de flesta inte har studerat järnvägshistoria är det lättast att orientera sig på platsen om man ställer sig vid ingången av stationshuset och tittar till vänster. En bit bort ser man rester av den tidigare lokbangården som en breddning av banvallen. Nu vill inte Banverket att man ska virra runt i spårområdet av den enkla anledningen att det är stor risk att man blir påkörd och har därför byggt en övergång som ligger en bit bort till vänster sett från stationshuset. Sålunda efter att ha passerat spåren på övergången följer man byvägen åt vänster längs järnvägen. Den leder förbi några hus och bort mot det lokstallet. Ungefär mitt för platsen där lokstallet är svänger vägen åt höger upp i skogen i samma riktning som den gamla stigen mot Lapporten gick. Ovanför en liten backe till höger ligger Abisko Camping och stugby. Efter ett par hundra meter öppnar sig en uthuggning i skogen med några grusplaner. Det är den på kartan inritade helikopterlandningsplatsen man kommit till. Tittar man lite snett åt vänster över grusplanerna ser man den gamla stigens fortsättning i skogen. Det finns även en stig mitt på uthuggningen som även den leder i rätt riktning.

Då man väl kommit in på någon av stigarna konstaterar man snabbt att det konstant lutar uppför i färdriktningen. Det är inte brant men långsluttande och efter en stund tämligen uttröttande. Skogen runt omkring är ganska gles på många ställen vilket möjliggör att man kan orientera sig utan svårighet. Tyvärr är det dåligt med vatten långa sträckor just här så träffar man på någon liten bäck kan det vara lämpligt att fylla på vattenflaskan.

Efter tre kilometer passerar man en markant höjdsträckning som ligger på höger sida, det är kullen Njagachavilk. Vill man kan man gå upp på den. Njagachavilks topp som är kal sticker upp ovanför träden och man ser hur skogen brer ut sig som en matta runt omkring.

Stigen passerar Njagachavilk och fortsätter i stort sett snörrätt rakt uppåt. Någon kilometer efter Njagachavilk går man igenom ett skogsbälte som angripits av björkmätaren och glesats ut. Just här planar marken ut lite och stigningen avtar. Framåt i färdriktningen kan man ana en höjdsträckning med en kulle som sticker upp ur skogen, det är Baddusdievva. Varefter man kommer närmare Baddusdievva ökar stigningen igen något. Dessutom öppnar sig skogen till en slätt innan man når Baddusdievva. På slätten pågår det någon form av undersökning. Någon vetenskapsman har rest ett flertal små plasttält på en sluttning. På håll kan man mista det hela för en tältplats.

Väl framkommen till Baddusdievva finner man ett stigskilje med vägvisare i den norra änden på klippan. Ett varningens ord visaren märkt Lapporten är felvänd den pekar på en stig som leder tillbaka till Abisko. För att komma till Lapporten skall man följa stigen mot Nissunjohka Ravin ett par hundra meter och sedan svänga vänster vid en liten bäck.

Den södra änden på Baddusdievva är ett högt lodrätt stup. Många år brukar vråkar häcka en bit upp i stupet. Vill man ta sig upp på klippans topp måste man ta sig till den norra änden som är långsluttande och gå längs bergsryggen söderut. Högt där uppe finns det ett blockkummel med små hålor som påstås ha använts som förvaringsrum av samerna förr i tiden. På bergets västra sida alldeles nedanför stupet finns lämningar efter befolkningen i form av uppresta stenar, arran och annat som folk och fä konstigt nog alltid lämnar efter sig. De senare lämningarna tycks även ha kompletterats i modern tid av passerande, så ett gott råd är att se var man sätter ned fötterna vid utforskningen av platsen.

Söder om Baddusdievva ligger en slätt eller rättare sagt en hedartad sluttning. Några små tjärnar ligger utspridda på heden. Stigen som man kom på går nu vidare i nästan rak riktning mot Nissuntjohka, men det är som det ska vara eftersom man ser att den rundar ett skogsparti och videsnår en bit bort. Om vattnet är drickbart i tjärnarna på slätten ska jag inte uttala mig om eftersom jag personligen är misstänksam mot stillastående vatten och därför inte provat det. Men av kökkenmöddingarna väster om Baddusdievva att döma tror jag att mina tvivel besannas vad avser stillastående vatten. Drygt hundra meter väster om Baddusdievva rinner en bäck med skapligt vatten och drygt en kilometer söder om klippstupet inuti videsnåret som stigen rundar finns det en stor jåkk. Det är därför det växer vide på den här platsen. Man behöver inte göra sig något extra besvär heller för att ta sig in i det djupaste videt efter vatten eftersom stigen och jåkken korsar varandra. Man har nu tagit sig omkring sju kilometer från Abisko och det kan kanske vara skönt med en längre rast.

Alldeles under det södra klippstupet på Baddusdievva börjar en otydlig stig som leder västerut över den lilla bäcken och vidare mot en äng ca 300 meter bort där den förenas med en större stig. Om man följer den stigen ett par tre kilometer kommer man till Nissunjohka kanjon alldeles under ett vattenfall. På ett par ställen är det sankt och videbuskage, men följer man bara stigen är det ganska problemfritt. Tar man sig bara tid att gå fram till Nissunjohka blir man inte besviken, kanjonen är verkligen sevärd. På den kant man kommer fram till går det en stig parallellt med Nissunjohka. Följer man den stigen uppför stigningen kommer man snabbt in i Nissunvaggi och går man nedåt kommer man efter ett tag fram till den gamla traktorstigen som gick mellan Sjangeligruvorna och Abisko Östra. Efter ytterligare ett par kilometer dock genom en snårig och sumpig skog når man Kungsleden alldeles vid den berömda bron över Nissunjohka.

Om man rastat eller bara fortsätter från jåkken norr om Baddusdievva är det inga problem med orienteringen. Det är rösat hela vägen. En kilometer från bäcken finns ett stigskilje där stigen från Baddusdievva förenas med en stig som troligtvis även den kommer från Abisko alternativt Stordalen. Därefter blir stigningen brantare och ibland passerar man över raviner med snölegor eller block.

Man går upp för en mycket hög höjdrygg som ligger som en utlöpare från Nissuntjårro och får en vidgad vy över Vaimuvággi och hela dalslätten mot Abisko och Torneträsk. Norrut ser man gränsfjällen norr om sjön och österut har man en stor överblick över lågfjällen bort mot Svappavara och Vittangi.

Då man sett färdigt på utsikten och fortsätter ett stycke framåt mot Lapporten försvinner stigen ner i ravin med något som liknar en älv. Det är den nyckfulla Miellejohka (Strandbrinksån). Har man tur är det lågvatten och kommer över på vadstället längs stigen. Den stiger och sjunker med väderleken. Vattnet är grumligt och slamrikt men konstigt nog anges på kartan ingen glaciär på Nissuntjårro. Själva jåkkfåran är respektingivande bred och delad på flera flöden. Mitt i fåran ligger även ett svaberg. Vattnet har hög fart och i själva huvudflödet i vadet är det högt tryck mot benen.

Hur man än gör för att passera Miellejohka så fortsätter rösningen uppåt mot nästa höjdrygg. Väl uppkommen ser man norränden på Tjuonajavri mellan ett par höjdryggar på vardera sjöstranden. Här i mynningen till Tjuonavággi (Lapporten) ligger ett flertal steniga höjdryggar tvärs över dalgången. Genombrutna endast av vattensystemet. Mellan höjdryggarna är det sankmarker och ett paradis för nationalfåglarna Myggen. Men bortsett från mygg är det ungefär så långt man hinner gå på en dag. Lägerplatser går att hitta runtomkring på relativt torra gräsbevuxna sanddyner i anslutning till höjdsträckningarna.

Har man ork och vandringslust kvar kan man med fördel göra små utflykter runt om i terrängen. Det är lätt att gå upp i dalgrytan norr om Nissuntjårro och kanske kolla om kartverket glömt rita in någon glaciär eller om det är någon annan orsak till att Miellejohka är slamrik. Är man bra på att klättra borde inte vara alltför svårt att ta sig till Nissuntjårro stortopp 1738 från lägerplatsen.